Man skulle också kunna gnälla på den buggiga fysiken, som får både föremål och nedgjorda spelare att ligga och rycka obehagligt. Eller träffavläsningen som kommer att patchas i nästa uppdatering. Men när de där 30 inledande sekunderna är över och ett par intensiva minuter tar vid glömmer jag sånt. Laserfokus, beredd på allt. Det märks också på de andra som spelar. Förutom ett par målbrottsylanden är det seriösa röster som delar ut kommandon och varningar och jag kan varmt rekommendera att spela på det viset. Gå all in med röstkommunikationen. Eller spela det med vänner i samma lokal för den rätta möp-känslan.

Fönstergluttande är faktiskt en bra sak i Siege

Det Siege lyckas med i jämförelse med årets tidigare multiplayersläpp är att överraska, och det är något vi inte ska underskatta när det gäller det varma mottandet. Få anade att ett spel släppt i december med en tiondel av marknadsföringsstohejet som Ubisofts andra titlar får skulle vara något att ha. Jag får en känsla att Ubisoft själva blev lite tagna på sängen.

När jag gräver djupare i vad som egentligen triggar den där “bara en runda till”-känslan är det inte så mycket det nutida konceptet med sina lätta inslag av realism. Det är snarare att vi spelare är med och formar varje match till något unikt. Det kan förvisso något som sker i varje multiplayermatch men tänk vad lite förstörbara miljöer kan göra. Det är vi som bestämmer vilka väggar som ska förstärkas, vilka dörrar som ska täckas för och var vi placerar fällorna. På samma sätt tar anfallarna ansvar för vilket väg de väljer att gå, vilka spaningshjälpmedel som används och vilka väggar som sprängs upp för att skapa nya angreppsvinklar.

God Jul önskar inte gisslan. Hans mun är ju förtejpad

Första gången jag blev skjuten genom ett litet hål i väggen nära golvet blev jag inte irriterad utan inspirerad. Det gör att spelet inte bara förlitar sig på snabba reflexer utan lägger lika mycket tyngd på taktiskt tänkande. Slugast vinner, inte den med rappast avtryckarfinger. Det är ganska skönt när man sedan länge insett att reaktionsförmågan haft sina glansdagar.

Så ni kan förstå min lätta frustration. Här har jag suttit och gnällt på samtida pangpang i flera år, längtat efter arenabataljer med laserpuffror och raketgevär, och så går jag igång på att rädda gisslan i presidentplan och förortsvillor. Eller ännu hellre: barrikadera mig bland flygplansstolar och drämma in försåtsminor rakt i dörrkarmen.

Kom an bara!