Den som följt Fragzone-Fredag under våren vet att mina förväntningar på Super Mario-filmen (Super Mario Bros. Filmen blev den fulla, något bökiga titeln) varit närmast orimliga. Jag skulle skratta så att popcorn och läsk sprutade ur näsan och bli sju år gammal igen.

Det kändes som om jag borde lägga band på förväntningarna, att det var läge att tagga ner.

Mario tar ingen skit...

...eller ja, det skulle vara från hans första nemesis, Donkey Kong.

Världen är så stor, så stor.

Men. Där inne i biomörkret ser jag ljuset. Super Mario-filmen har så mycket värme i sig att jag smälter. Samspelet mellan Mario och Luigi är rörande medan Bowsers blinda förälskelse i Peach knappast är förförande (men älskvärd). Bäst är den enorma skattkista av referenser som Super Mario-filmen är. Så djup att det känns som om det krävs att man ser rullen tjugo gånger för att ha chansen att ta in hälften. Det vore dumt att spoila kavalkaden men bland mer tydliga är allt Mario Kart-godis, Kong-familjen och en läcker Charles Martinet-cameo.

"Så mycket värme i sig att jag smälter"

Jag har tänkt tanken, men när man hör rösten inser jag att 90 minuter av den hade frestat på tålamodet. Chris Pratt gör Mario-jobbet strålande och Charlie Days skraja Luigi träffar helt rätt, medan Jack Black "jackblackifierar" Bowser. De sticker ut, tillsammans med Keegan-Michael Keys udda men underbara Toad.

Jag älskar hur filmen vågar närma sig grundstommen i kalkonrullen som i år fyller 30. Mario-bröderna är inga hjältar. De är nobodys och noobs till rörmokare i Brooklyn. Deras mamma tror blint på dem (som mammor gör) medan faderns inställning är mer krass. Det däremot ingen räknat med är att det finns andra världar där ute ("oändligt många", säger Peach senare – och alla slags uppföljarnerver kittlas!) och en dag leder ett rör bort men inte hem.

Luigi säger ofta att så länge bröderna är tillsammans klarar de allt, men nu slits de isär. Harhjärtade Luigi hamnar typiskt nog i de mörkaste delarna av filmen men där det blir mörkt på riktigt först när han fängslas tillsammans med en parad med andra svamprikesprofiler.

Den där Lumalee med all sin snärtiga svärta fick mig att tappa det flera gånger.

Mario hamnar i stället i Svampriket där han får jobba hårt för att vinna förtroendena hos Peach och hennes armé med trogna Toads. Ett krig närmar sig dock. Ingen tid finns att spilla.

Jack Blacks Bowser är både väldigt mycket Bowser och mycket Jack Black.

En Mario som faktiskt praktiserar sitt rörmokande. Stort.

Peach har fått nog.

Super Mario-filmen är superbra, supercharmig och, tja, superspeedad. Det sistnämnda är definitivt inte bara till dess fördel. Rullen är en och en halv timme lång och det är plattan i mattan från första till sista bildrutan. Antalet intryck som hjärnan ska smälta är orimligt många: Bowser invaderar pingvinernas kungadöme, Luigi som jump-scare-flyr genom en mörk skog à la Luigi's Mansion, Mario som örfilas upp av Donkey Kong, och ditt och datt och ännu mer.

"Superbra, supercharmig och, tja, superspeedad"

Jag ler med precis hela huvudet filmen igenom men smilet får till sist träningsvärk. Det märks att karaktärsgalleriet har djup men när man ständigt skyndar genom allt tappas det bort en smula. En och en halv timme hade gärna fått vara två. För att nå precis hela vägen hade det krävts syre, men det är ju gott att det finns saker att förbättra i uppföljaren. Att det blir (minst!) en sådan tar jag för givet. Det finns mycket, mycket mer att upptäcka här.

De där gröna rören har tagit mig till andra världar i nästan 30 år. Jag har inte bråttom hem.

Fotnot: Super Mario-filmen går på bio just nu, på både originalspråk och svenska.