Turerna kring Cyberpunk 2077 har varit otaliga både innan och efter släpp. Ömsom vin, ömsom vatten är ett begrepp som ligger nära till hands – för att uttrycka sig milt. Spelet har hyllats, det har sågats, den har tappat sin multiplayerkomponent någonstans på vägen och två expansioner har bantats till en. Och strax är det dags – Phantom Liberty släpps nästa vecka. Undertecknad har i skrivande stund precis sett eftertexterna.
"Spelet har hyllats, det har sågats"
Till att börja med gör jag bäst i att förtydliga en sak: betyget avser själva expansionen Phantom Liberty – inte patch 2.0 som är gratis och något alla Cyberpunk 2077-spelare får ta del av, oavsett expansionen eller inte. Med det sagt nämner jag gärna att tillskotten i denna patch är stora och gör väldigt mycket för spelupplevelsen, och den är förstås något som präglar expansionen – liksom grundspelet. Här ingår exempelvis ett helt omdesignat färdighetssystem samt cyberwaresystem. Högre level låter dig installera mer kraftfull cyberware, och antalet valmöjligheter har utökats och förändrats. Färdigheterna har även de getts mer omsorg, och nu kan man exempelvis plocka upp försvagade fiender och kasta dem på motståndare om man investerat tillräckligt i Body-trädet.
Över huvud taget flyter V fram bättre i strid än tidigare och det hela känns betydligt mindre kantigt. Gränssnittet för vapen har förändrats och förtydligats, mängden loot har bantats ned (för att minska mängden av skräp man plockar upp) men känns istället mer givande. Den efterlängtade uppdateringen av hur lagens långa arm funkar i Night City har anlänt, och även om det kanske inte är perfekt nu heller så är det natt och dag i jämförelse med hur världen tidigare reagerat på dina hyss som V. Utöver detta tillkommer fordonsfighter, UI-förändringar, omdesignad crafting, nya radiostationer och så vidare. Patch 2.0 är massiv, helt enkelt.
I Phantom Liberty är det därmed kanske inte så konstigt att tyngdpunkten ligger på nya uppdrag, narrativ och karaktärer snarare än ny spelmekanik, även om det finns. Exempelvis ett nytt färdighetsträd för min Relic som låter mig låsa upp några nya, kraftfulla skills. Själv nyttjade jag bland annat flitigt en uppgradering som låter en se svagheter hos fienden. Skjut denna på ett visst ställe på kroppen för (kraftigt) ökad skada, helt enkelt. Här finns kanske framför allt en del närstidsuppgraderingar för cyberwarevapnen man har att tillgå (så som monowire eller gorilla arms), men min V är en jäkel på att smyga och prickskjuta istället så tji fick jag.
"Upp med händerna/cyberimplantaten!"
Spektakulära scenshower. Som vanligt i framtiden.
Två hjärtan är bättre än ett.
Du vet aldrig vem du kan lita på.
Ödesmättat.
Det har även dykt upp några nya typer av evigt återkommande (det vill säga procedurellt genererade) uppdrag i form av bilstölder och airdrops. Det förstnämnda består av bilar som man ska sno åt en fixer, och det är i dessa man i första hand kan testa på fordonstriderna som patch 2.0 lägger till. Airdrops är istället lådor med loot som släpps med en röd rökpelare runt omkring i Dogtown som man kan välja att fajtas om med de lokala falangerna om man så vill.
"Den nya stadsdelen är något av en krigszon"
Dogtown, ja. Den nya stadsdelen i Phantom Liberty är något av en krigszon. Zonen har sin bakgrund i ett militärt övertagande för ett antal år sedan där överste Kurt Hansen och hans soldater gick in och tog över området på uppdrag av NUSA (New United States, USA:s efterträdare) men som sedan vände sig emot densamma. Sedan dess har Dogtown styrts med järnhand av Kurt Hansen som någon form av ministad inuti Night City. Mer kompakt och skitigare än de flesta andra stadsdelar, men visuellt tilltalande och med en helt okej mängd sidouppdrag vid sidan om huvudstoryn.
Om du inte vill veta hur allt inleds gör du rätt i att hoppa över nästa stycke.
Phantom Liberty tar sin början i att V blir uppringd av den mystiske Songbird, en netrunner som behöver V:s hjälp och som belöning påstår sig kunna fixa V:s problem som grundar sig i grundspelets kampanj (Phantom Liberty tar sin början mitt i akt två av Cyberpunk 2077). V blir guidad till Dogtown där det tämligen omgående visar sig att Songbird är undersåte till en av kontinentens mäktigaste individer: NUSA:s president Rosalind Myers. Songbird befinner sig på ett plan tillsammans med presidenten och vet av någon anledning om att detta kommer att tvingas ned i Dogtown, och V är kontrakterad för att hjälpa presidenten att undfly den krigshärjade zonen.
"Tyvärr är det ofta en tämligen linjär upplevelse"
Detta är startskottet på en snårig historia där man sällan vet vem man kan lita på. Om affischnamnet för Cyberpunk 2077 var Keanu Reeves är det i Phantom Liberty istället Idris Elba. Elba spelar Solomon Reed, en gammal FIA-agent (efterträdare till CIA i Cyberpunk-universumet) som legat lågt i Dogtown i ett antal år och omgående dras in i handlingen. Elba gör ett bra jobb, vilket även kan sägas om röstskådespelarna i allmänhet (shoutout till Christine Minji Chang som spelar Songbird). Reeves är även han med en hel del i expansionen.
Tyvärr är det ofta en tämligen linjär upplevelse. De första timmarna påminner mer om Call of Duty än något annat, och även om det förgrenar sig lite mer med tiden är det svårfrånkomligt att man känner sig ganska begränsad. Ofta kom jag på mig själv med att undra varför V inte kunde göra si eller så istället för det spelet hade bestämt sig för att man skulle göra. Det känns mer som ett actionspel med en del – men alltjämt begränsade – narrativa spelarval än ett regelrätt rollspel. Det behöver inte vara något negativt i sig, men med tanke på hur mycket CD Projekt på förhand har tryckt på val och konsekvenser av dessa är det svårt att inte känna sig lite snopen.
Allt är inte mörker i Dogtown. Ibland skiner solen.
I likhet med irl tillhör telefonautomater det förflutna.
Bäst att vänta till Black Friday.
Vapen och sopor bäddar för en udda arom.
Svårmod.
Det finns dock beslut att fatta, givetvis. Inte minst mot slutet av expansionen, där dina val kan påverka vad som händer rätt radikalt. Vägen dit känns dock forcerad. Antalet nya karaktärer som syns i mer än någon enstaka scen är inte mer än en handfull till antalet, och ändå får man inte direkt tid att lära känna dessa ordentligt innan alla behandlar V som en trogen bundsförvant snarare än en legoknekt de knappt träffat. Samtidigt har de en tendens att försvinna. En karaktär som målades upp som en stor antagonist kom och gick utan att jag ens fått snacka med denna i mer än någon scen – än mindre slåss mot vederbörande – medan en nära allierad helt sonika plötsligt var försvunnen och aldrig mer nämndes.
"När det är som bäst är det riktigt bra. Sedan tar det slut. Ridå"
Sådant skaver, och det blev för egen del bara värre i upplösningen av expansionen. Jag satt mest som ett frågetecken när eftertexterna började rulla. Sällan har jag känt mig så oerhört otillfredsställd. Det var så många lösa trådar som inte knöts ihop. Öden som bara lämnades vid vägkanten. Jag blev så pass besviken att jag laddade om en tidigare save för att testa att spela mig fram till något av de andra sluten. Det jag fick då var betydligt längre och mer kompetent, men lämnade fortfarande en dålig bismak i munnen med ologiska aktioner och där diverse trådar alltjämt lämnades hängande (och allt håller jag luddigt då jag ämnar hålla det spoilerfritt).
Hade det funnits någon form av "Phantom Liberty 2" som låg och väntade vid horisonten hade detta inte behövt vara ett problem, förstås (mer än att jag personligen ogillar cliffhangers). Men vad det verkar får jag helt enkelt leva med att det inte blir mer än så här. Och det är jäkligt synd, för när Phantom Liberty är som bäst är det riktigt bra. Sedan tar det slut. Ridå.
Fotnot: Testat med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 32 GB RAM. Släpps 26 september till pc, Playstation 5 och Xbox Series X|S.
