På den gamla goda tiden, då rollspel var livsfarligt för ungdomen och skapade krigsrubriker i kvällspressen, var Greyhawk spelet som gällde. Nu, ett par decennier senare, blir detta klassiska bordsrollspel datoriserat, med de sprillans nya AD&D 3.5-reglerna i förarsätet. Och det är fortfarande stenhårt – inget användarvänligt eller publikfriande fjoll här inte. Phat har krupit ner och käkat taggtråd i katakomberna med fyra fördömda män (och kvinnor) i Greyhawk: Temple of Elemental Evil.

Att beskriva Greyhawk: Temple of Elemental Evil som ett nybörjarspel är i paritet med att påstå att Alice Timander har en sparsmakad klädstil. Alltså ett varningens ord till alla som inte går i spinn på utryck som "Ready vs Withdrawal", "Ready vs Defence", "Flatfooted" och "Improved Initiative". I ToEE existerat inget som heter ”enkelt”; varenda liten svartråtta kan ta död på dig och vänta dig inte att komma ur en batalj mot mörkrets makter på mindre än en halvtimme. ToEE är till för dem som gått och suktat efter SSI:s gamla Pool of Radiance-spel (de i guldboxarna) eller får rysningar av vällust när de hör tärningarna rulla i bakgrunden. Är du nybörjare eller gillar en stunds avkoppling med ett trevligt spel - sluta läsa här. Det här är spelvärldens motsvarighet till hårdpr0n och S&M. Bort.

Kvar ännu? Bra, då börjar vi.

Temple of Elemental Evil utspelar sig i, under och omkring det hemsökta templet med samma namn, samt tidvis i en närbelägen håla dit man åker för att skaffa sig uppdrag, påhugg, vapen eller öl (samt fixa övernattning för att vila ut och läka alla de skador som man oundvikligen drar på sig under äventyrets gång). Förresten, berättade jag att det inte finns något sådant som en "lätt" inställning i spelet? Antingen väljer man normalnivån, då det är skitsvårt att klara, eller också ger man sig på "Ironman" som innebär säker död för sällskapet. Ironman-läget är ren och skär smärta; det går inte att spara spelet före attacker eller andra potentiellt skadliga aktiviteter – och dör nån i gruppen så är det bara att börja om eller hitta en ny förmåga.

Tegelstenstung manual medföljer

De nya AD&D-reglerna är så långt jag kan se i det närmaste exakt implementerade i ToEE (även om jag inte ligger och pluggar in dem på kvällarna), men av utrymmesskäl kan jag bara beskriva några av nyheterna i den här recensionen. För den som nappar på spelet så finns det en utförlig instruktionsbok på 184 sidor – och åtminstone hälften är statistik över hur mycket skada vapen A gör om motståndaren är level B och har en rustning av class +2.

Sådana detaljuppgifter kan möjligtvis tyckas överflödiga i nära nog samtliga andra dator-rollspel, men inte så i Greyhawk: ToEE. Här kan det innebära skillnad på liv eller död att klä på sig fel ringbrynja eller att använda klubba istället för yxa mot en samling monster. Att vara påläst är alltså mer eller mindre ett krav – oavsett vad det står i snabbstarten.

En intressant nyhet med den nya regelboken är att större vikt än tidigare läggs på vilken "alignment" man väljer att tillhöra. Det är visserligen ingen nyhet att onda och goda karaktärer har svårt att samsas i ett sällskap, men i ToEE påverkar detta val hela innehållet i spelet. Redan när man skapar sitt sällskap, anpassas listan av valbara karaktärer beroende på vilken "alignment" man väljer. Även spelets innehåll styrs av hur hygglig eller elak man är. Väljer man ett sällskap med idel ädla riddare får man uppdrag av typen rädda prinsessa ur fångenskap nere i orcernas fängelsehålor. Om man däremot spelar med onda figurer, blir uppdragen därefter: smuggling, lönnmord och annat ljusskyggt – kanske till och med att leverera prinsessan till orcgrottan - även om det förstås i mångt och mycket är upp till en själv vad man gör i spelet.

Ingen heder tjuvar emellan

Till och med de enskilda karaktärerna i sällskapet har sina egna planer. Plötsligt vägrar en av dem att släppa taget om det där +4-svärdet ni hittade, medan en inhyrd NPC snor alla pengar. Det gäller att välja sina vapenbröder och –systrar.

Upplägget är det alltså inget fel på, men hur fungerar det i praktiken? Tja, jag kanske nämnt att det inte är enkelt? Redan vid första mötet, med en gigantisk träskgroda, biter halva sällskapet i gräset, och så fortsätter det. Näst intill varenda skärmytsling i spelet kan utvecklas till en veritabel slakt på de stackars äventyrarna, om man inte förbereder sig minutiöst.

Dessutom är det tidsödande. Ovanpå det faktum att spelet är turbaserat (inget fel på det) är animationer och rörelser ganska långsamma, så att sitta och ge order till sina stridande har lite Matrix-känsla. Och skulle det gå åt skogen, så finns det inget sätt att fly fältet, i alla fall inte som jag upptäckt ännu. I de gamla guldbox-spelen fanns det alltid möjlighet att rymma från spelplanen och därmed komma undan ett gäng med övermäktiga motståndare. Inte här. Detta gäller förstås även för motsatsen – om ett monster försöker fly från sällskapet, kan man tvingas ägna timtal åt att jaga ifatt det, beroende på hur stor spelarean är i just det område som man fightas. Det är tidsödande, och riktigt riktigt irriterande ibland.

En annan uppfinning som kultförklarade utvecklaren Troika Games säkert är mäkta stolt över är den nya "radiella" menyn som går att ta upp med ett klick på höger musknapp (se skärmbilderna här intill). Denna är indelad i olika huvudkommandon och subkommandon som fälls ut som en solfjäder när man för muspekaren runt olika delar av den. Det är denna meny som används för att styra ens karaktärer under strid – och för all del i fredligare tider – men den fungerar tyvärr inte alls.

För det mesta är det trångt och stökigt och både vänner och fiender tenderar att hamna i en enda stor hög när de slåss mot varandra. Och att hitta rätt karaktär att högerklicka på blir närmast en omöjlighet – särskilt som man har en begränsad tid till sitt förfogande i varje stridsomgång. Dröjer man för länge går alltså turen över till nästa kombattant (oftast ett monster), och där står man och klickar som en galning utan att få upp rätt meny. Denna uppfinning skulle ha skrotats redan på ritbordet, det är förvånande att den klarade sig förbi speltesterna.

Famous last words

Det är lite synd, för The Temple of Elemental Evil är annars ett spel med kultpotential. Det är hårt så att det nästan slår gnistor om det, och det har en mörk och sinister stämning, mycket väl ackompanjerad av ambient musik och mycket välgjorda ljudeffekter. Det är till och med så att olika vapen har olika ljud, och de låter dessutom annorlunda om de träffar en ringbrynja eller en lädertunika. Och grafiken är nog bland det mest imponerande jag sett i ett spel av den här typen, även om de fyrverkeri-artade trollformelseffekterna kan få det snabbaste grafikkort att börja hacka.

Hade Troika Games bara tonat ner taggtrådsätandet lite grann, hade det här varit hur bra som helst.

Testdator:

Pentium 4 2,4 Ghz
1 GB RAM
Matrox Millennium P650
Waveterminal 192L

Skicka en rättelse