Recension – Commandos 3: Destination Berlin

Att säga att Commandos är barnsligt enkelt är ungefär som att kalla FragZones färgschema för babyrosa med en neonblå framtoning - helt fel med andra ord. De som spelat något av de tidigare Commandos-spelen vet vad som finns att vänta kontrollen över en grupp på sex kommandosoldater som är de absolut bästa krigsmännen på den allierade sidan och kanske det enda hoppet som finns för att få tillbaka freden i Europa. Men Hitlers armé är inte liten och för varje uppdrag vi ställs inför väntar rena horder, ibland hundratals av nazisoldater i varierande klass som inget hellre vill än att vara den som fyller dina stackars kommandosoldater med bly. Var och en av dina gubbar måste därför utnyttja just sina specialkunskaper med perfekt timing och finess, annars kommer du inte komma långt.

När Commandos släpptes var det banbrytande. Inget liknande spel hade skådats och snabbt insåg de flesta recensenter att man fick skapa ett helt nytt fack för Commandos. Med samma sorts grafik och samma spelkoncept, klart baserat på olidlig spänning och klurigt överkommen svårighetsgrad, samt den andravärldskrigsstory som fungerat så bra i så många andra spel, vad har då Commandos 3 som de tidigare spelen i serien saknar? Osammanhängande helhet, vad sägs om det? Commandos 3 ger för mig faktiskt intrycket av ett kraftigt upphottat expansionspaket snarare än ett fristående spel en känsla jag givetvis strax skall förklara.

Låt oss börja från början med uppdragen. Efter en kort övningssession får spelaren välja vilken kampanj man vill engagera sig i, Normandie, Stalingrad eller Centraleuropa. Visst känns det som att spelet har många timmars underhållning att bjuda på, men sanningen är att varje kampanj är som uppbyggd för att fördröja spelaren. Istället för att låta oss uppleva många uppdrag och varierande miljöer har man valt liknande storlek på banorna som i tidigare spel, fast helt igenfyllda med fiender. Mitt intryck här är att man hoppas att en ärlig spelare (som inte fuskar) ska spendera timmar, timmar och åter timmar med idel användning av quicksave och quickload, för att sedan först efter flera dagar klara av en kampanj. Själv blev jag rejält förvånad när första kampanjen var slut, eftersom jag då inte ens hade fått stifta bekantskap med min grupps samtliga karaktärer.

Grafiken är vacker, det är ett faktum jag knappast kan sitta och tjuvhålla på. Man kan rotera utomhusmiljöer och se landskapet ur fyra olika vinklar, inomhusmiljöer visas dessutom i full 3D. De scriptade sekvenserna i spelet är en klar behållning, när Green Beret på en motorcykel åker ifatt ett rusande nazitåg och hoppar på tåget i farten (ta en titt på FZ PrePlay av Commandos 3 så ser ni) är något varje sann Commandos-älskare bör ha sett. Dessutom vill jag påstå att spelet flyter väldigt mjukt med min relativt mediokra hårdvara. Commandos 3 är mer beroende av internminne och texturminne än en fet grafikprocessor.

Den tillhörande musiken ger ett maffigt intryck men samtidigt är de inspelade talkommentarerna alldeles för få och tenderar snabbt att bli tjatiga. Ibland agerar de även stämningsförstörare, om din soldat står bakom en fiende och inte ännu är upptäckt när du ger honom order att sänka nazisoldaten med en rak höger, då känns det inte särskilt troligt att få ett med hög röst utdelat sir, yes sir som svar.

I det verkliga livet krigar man inte ensam. Jag har faktiskt svårt att tänka mig något som kallas ett krig innehållande bara enstaka soldater som slåss mot varandra. Hur kan det då komma sig, undrar jag, att den multiplayerdel som finns i Commandos 3 endast innehåller deathmatch? Till och med i det allra första Commandos-spelet fanns det cooperative att roa sig med. Faktum är att en stor del av svårigheten i spelet ligger just i att kunna hantera alla tillgängliga karaktärer samtidigt ju fler spelare inblandade desto mindre jobb per person och desto roligare blir spelet om man lyckas samarbeta ordentligt. Har multiplayervettet ratats till förmån för en spaweekend till våra krutdoftande vänner, eller vad är det som har hänt?

Alla stora ledare har vräkt ur sig berömda repliker, ej undantaget de ledare som figurerade under andra världskriget. Visst lyckas Commandos 3 återskapa en hel del känsla, men jämfört med dess föregångare känns denna trea mer som en riktigt bra expansion än ett helt nytt spel och de stora replikerna när jag ska beskriva Commandos 3 uteblir. Nyheterna är alldeles för få, spelet alldeles för kort och den futtiga ursäkt till multiplayer som finns kommer nog inte spelas på särskilt många servrar framöver. En trea i vår betygsskala betyder att spelet är bra och det är just vad jag vill påstå att Commandos 3: Destination Berlin är. Men värdigt en helt egen siffra i Commandos-serien är det knappast, det är nog både jag och min käre grönbaskrade vän osedvanligt ense om.