Recension – Judge Dredd: Dredd vs Death

Judge Dredd: Dredd vs Death utspelas i en inte alltför avlägsen framtid i den enorma staden Mega City One. Staden, som har en befolkning på fyrahundra miljoner människor, har drabbats av en skyhög arbetslöshet, vilket i sin tur lett till ökad kriminalitet. För att få bukt med den tilltagande oordningen har regeringen skapat speciella typer av poliser, Judges, som är domare, jury och bödel allt i ett. Spelaren gestaltar den mest ökände av alla Judges - Judge Dredd, som med sin attityd och enorma haka skrämmer vett i diverse pack som gör hans vardag till en pest.

Spelet börjar lovande. Under det första uppdraget springer man och jagar klottrare när man plötsligt får ett anrop från sina kollegor som behöver hjälp med ett gäng bankrånare. Efter banken spårar berättelsen ur. Här stöter man nämligen på vampyrer för första gången. Nästan för fantasifullt kan tyckas, även i ett serietidningsbaserat spel som detta. Varför inte en hederlig och vanlig storskurk? Antingen är det jag som är för petig eller så är det författaren till bakgrundshistorien som har idétorka.

Dredd är som sagt ett FPS, och vad gäller förstapersonsskjutare vet de flesta vad det hela går ut på - skjuta på allt som rör sig. I ett försök att sticka ut bland mängden har utvecklarna kastat in möjligheten att arrestera sina fiender. En många gånger förbisedd men självklar möjlighet, med tanke på att man är en polis och inte en skjutgalen bandit. I heads up displayen finns, förutom den vanliga informationen om hälsa och ammo, en så kallad law meter. Om man av misstag skjuter civila sjunker den i botten och man blir själv mål för andra judges. Att arrestera brottslingar är ett säkert sätt att hålla mätaren på högsta nivå. Ibland ger sig dock inte bovarna, och då är ett par välplacerade skott det enda alternativet.

I am the law!

I vapenarsenalen finns ett par mer eller mindre halvtråkiga vapen som hagelbössor, granatkastare, lasergevär med mera. Av dessa kan man bara bära två stycken åt gången. Den så kallade Lawgiver-pickan är den mest användbara då den går att ladda med olika typer av ammunition. Naturligtvis faller ihjälskjutna skurkar ihop på ett naturligt sätt tack vare den nu så sedvanliga rag doll-effekten. Här slutar tyvärr spelets alla försök att sticka ut. Grafiken är ungefär den vi hade förväntat oss för ett par år sedan. Detaljer, grafikeffekter och annat håller ungefär samma nivå som i Unreal. Däremot är ljud, musik och röstskådespeleri helt okej.

Multiplayer, co-op rättare sagt, är det som räddar spelet. Hela enspelarläget går att spela igenom med en polare, fast helt utan missöden var det inte då jag och min försökskanin testade. Helt utan anledning blev vi mål för andra judges som började skjuta vilt mot oss. Den så kallade law-mätaren var inte i botten, så det var inte det som var felet. Mest troligt var att det en bugg som fortast möjligt bör rättas till i en uppdatering. Förutom co-op-läget finns 10 stycken flerspelarlägen av varierande nöjesnivå. Värt att notera är att spelet även skeppas med botar.

Slutsats

Judge Dredd: Dredd vs Death är ett rätt medelmåttigt FPS, med få detaljer som gör att det sticker ut från den enorma hopen. Enspelarlägets bakgrundshistoria och atmosfär är inte speciellt fängslande och bristen på texturvariation resulterar ofta i déjà vu
mellan banorna. Co-op är, när det funkar, spelets bästa sida. Trots sin medelmåtta är Dredd ändå hyfsat kul att spela, men förvänta inte alltför mycket.