Jorden får plötsligt oväntat besök - av illasinnade utomjordingar med ambitionen att avlägsna homo sapiens från planetens yta. Sådant beteende måste stävjas: dags för en stunds hederlig alien-slakt av den gamla skolan. FZ ger sig ut med plasmabössan på jakt efter allt som avviker mer från normen än Michael Jackson. Eller om det var tvärtom...

Den 25 maj nästa år lägger sig ett gigantiskt rymdskepp i Jordens övre atmosfär. Sporer pumpas ut i sådan mängd att himlavalvet förmörkas. Efter en tid faller de ner på jorden och utplånar effektivt de flesta högre stående livsformer. Ser ut som att våren som väntar vållar andra bekymmer än bästa glassnyhet och att visa upp den perfekta solariebrännan.

Ovanstående dystopi är inte budskapet från någon synsk dysterkvist, utan upplägget i UFO: Aftermath. Äldre strateger är bekanta med föregångaren UFO: Enemy Unknown, ett spel som frälste genretillbedjarna i början av nittiotalet. Aftermath står på egna ben storymässigt och ska kanske inte betraktas som en uppföljare, snarare som en nyversion byggd på samma grundkoncept.

Aftermath låter sig emellertid inte kategoriseras rakt av. Huvudinriktningen är strategi, men att nöja sig med det är inte alldeles korrekt. I huvudfönstret ser du en jordglob där människokontrollerade områden är markerade. Här äger resurshantering rum, genom att du kontrollerar forskning, tillverkning och militära åtaganden såsom UFO-bekämning och att skicka trupper i strid (mer om det nedan). Med andra ord realtidsstrategi i makroformat, fast med skillnaden att händelseförloppet pausas när något inträffar (om du så vill, det går att ställa in vilka händelser som pausar spelet. Du kan också pausa manuell närhelst du önskar).

Inledningsvis har du två baser till förfogande, med tre specifika inriktningar: forskning, produktion och försvar. Nya baser kan inte byggas, de erövras genom militära ingripanden, så tämligen omgående sänder du ut dina trupper i fält. En grupp om maximalt sju soldater utrustas med till buds stående vapen och utrustning, för att sedan ta sig an uppgiften. I strid kontrollerar du de enskilda individernas förflyttning, vapenval, attackposition och även om de ska undersöka och ta med sig upphittade ting. De många valmöjligheterna gör kontrollerandet en aning krångligt och alla möjligheter täcks inte in av den i övrigt omfattande manualen. Dock är det inte värre än att övning ger färdighet.

Framgångsrika strider medför nya och bättre resurser. Soldaterna tar med sig utomjordlingar och deras teknologi till forskningsstationerna, som efter dina order tar sig an de nya uppgifterna och därpå ger produktionsbaserna arbetsuppgifter. I slutändan leder framgångsrika soldatuppdrag alltså till att de får bättre utrustning för kommande uppdrag. Och det behövs. De vapen du börjar med är i klenaste laget, men efterhand kommer du över fiendernas teknologi och använder den mot dem, med utjämning av stridsoddsen som konsekvens. Men naturligtvis blir motståndet hårdare ju djupare in i konflikten du kommer. Sammanlagt finns ett sjuttiotal vapen att välja mellan, vilket är i mesta laget då många är likartade. Forskningsbaserna klarar dessvärre bara av en uppgift åt gången, så det vill till att satsa resurserna rätt.

En fet vapenarsenal må vara användbar, men om krigarna inte vet att hantera pjäserna kan vapenskramlet snabbt ersättas av begravningståg. Glädjande är då möjligheten att utbilda dem. Detta moment är av rollspelskaraktär, där soldaterna får poäng för sina insatser. Poängen appliceras på en av sex till buds stående färdigheter, exempelvis skicklighet med prickskyttevapen och förmåga att upptäcka fienden. De kan också sändas till träningsläger som ytterligare höjer deras stridskapacitet.

Ljud och – framför allt – utseende är vanligtvis inte de viktigaste faktorerna i strategisammanhang och det är bara att fastslå att Altar tagit fasta på den tesen. Ljudet gör sitt jobb, inte mycket mer, fast med ett dovt och stämningshöjande soundtrack i bakgrunden. På grafikfronten har vi dels strategivyn med jordgloben som främsta kännetecken, dels stridsvyn där landskapet visas snett uppifrån med en kamera som kan flyttas i valfri riktning. Kamerans zoomfunktion andas allt annat än modernitet, men i övrigt funkar den. Någon utseendemässig skönhet är det inte frågan om, men odetaljerade karaktärer och knagglig mark kompenseras dugligt av detaljer som rök och skaplig ljussättning. Olyckligtvis ges ingen möjlighet att äntra eller rasera byggnader, något som hade fördjupat de taktiska valmöjligheterna.

Om UFO: Aftermath ska sammanfattas i ett ord så ligger ”komplext” nära till hands. Valmöjligheterna är många, uppgifterna likaså och flera genrer och subgenrer betas av. Om man som undertecknad inte tillhör de inbitna strategernas månghövdade skara blir valmöjligheterna ibland nästan övermäktiga. Trots detta saknar jag ändå ett par aspekter, såsom fler taktiska alternativ i stridssekvenserna och ett fylligare utbud av resurshantering. Utan dessa aspekter blir en del göromål repetitiva i längden. Därmed inte sagt att man står sysslolös, snarare har man fullt upp mest hela tiden - och på det hela taget är spelandet kul - men med bättre balans mellan göromålen och fler alternativ i vissa av dem hade spelet skuttat upp ett par snäpp från det medelbetyg det nu kammar hem.

Testat på:

AMD Athlon XP2000+
GeForce Ti4200
512 MB RAM

Skicka en rättelse