På klocktavlan som sitter på SAS-högkvarteret i Herefordshire, England står följande: We are the pilgrims, master; we shall go always a little further; it may be beyond that last blue mountain barred with snow across that angry or that glimmering sea. 1941 skapade den 24-årige skotten David Stirling Special Air Service. Hans idé bakom SAS var simpel; en vältränad styrka på fyra till fem man som skulle operera bakom fiendens linjer. Idag, 60 år senare, är SAS en av de mest beryktade specialstyrkorna i världen.

1999 släppte det då relativt okända Illusion Softworks sitt första spel, Hidden & Dangerous, där man förde kommandot över fyra stycken SAS-soldater under andra världskriget. Trots sina miljontals buggar blev spelet omtyckt av både gamers och recensenter. Spelet hade en jämn blandning av action och strategi, körbara fordon och co-op. Hidden & Dangerous blev en succé och bäddade för en uppföljare. Och idag, fyra år senare, sitter jag här med uppföljaren i mina händer.

H&D2 är ingen uppföljare på det sättet att berättelsen tar vid där ettan slutade. Året är återigen 1941 och än en gång är det tysken som skapar problem runt om i Europa. Efter ett träningsuppdrag på basen där man lär sig de grundläggande kontrollerna, flygs man till Lofoten för att infiltrera en hemlig bas och samtidigt rädda en nedskjuten brittisk pilot. Efter en introsekvens renderad med spelets egen grafikmotor befinner jag mig i en mörk och snötäckt skog. Framför mig står en timrad stuga, och efter ett par tysta steg sätter jag mig under fönstret och lyssnar. Jag tittar försiktigt runt hörnet och ser två tyskar traskandes bort från stugan. Jag lyfter upp min Enfield och siktar. Första skottet ryker av och den ena tysken faller ihop som en säck potatis. Jag greppar slutstyckshandtaget och laddar om. Med ett kallt mekaniskt ljud flyger den rykande patronen ur och jag siktar igen. Pang! Jag faller ihop död. Under de första timmarna var detta en inte alltför ovanlig händelse. Spelet är nämligen väldigt svårt.

Kanske var det en dum sak att spela igenom Call of Duty före. Till skillnad från COD måste man nämligen ta det försiktigt. Väldigt försiktigt. Visserligen är det möjligt att klara varje bana på flera sätt. Men med en någorlunda uttänkt strategi blir det betydligt enklare. Precis som i sin föregångare finns en taktisk karta där man kan ge sina soldater diverse order. Den betydligt större kontrollen över sina soldater är en av de stora nyheterna. Med ett par musklick kan man göra koordinerade attacker mot fienden. I ettan finns fem stycken röstbaserade kommandon, nu finns nio stycken, där vardera har en undergrupp med ytterligare kommandon.

Första uppdraget börjar som sagt i Norge. Senare reser man vidare till Nordafrika. Några av de andra platserna man besöker är Österrike, Burma och Tjeckoslovakien. Uppdragen varierar stort mellan sabotage och utrensningar av fiender. Den stora variationen bland de omkring 25 uppdragen gör att spelupplevelsen hålls på topp hela tiden. En väldigt minnesvärd bana är just den i Burma där man ska rensa en kulle från japaner. Jag överdriver inte när jag säger att den banan är bland det mest intensiva och imponerande jag upplevt i ett datorspel.

Spelets grafik drivs av samma motor som den i gangsterliret Mafia. Den imponerande motorn tillåter stora spelytor med detaljerade texturer både inne och utomhus. Med tanke på att större delen av Mafia utspelades bakom ratten har spelet en väldigt realistisk fysikmotor. I H&D2 finns naturligtvis samma digitala naturlagar som i sin gangsterkollega vilket gör körning av de olika fordonen till ett rent nöje. Totalt finns ett tjugotal olika typer av bilar, stridsvagnar och andra fordon att ratta. På en av Norge-banorna spakar man till och med en miniubåt.

I originalet fick man, innan varje uppdrag, välja ut fyra soldater ur en stor grupp. Varje karaktär hade sin styrka och svaghet inom ett par områden som till exempel pricksäkerhet, styrka och smidighet. Detta finns även i tvåan, fast den stora skillnaden här är att soldaterna blir bättre på saker de gör ofta - en som skjuter oftare blir en bättre skytt osv. På tal om att skjuta, det finns två sätt att sikta. En med det projekterade siktet och vapnets eget sikte. Den sistnämnda är naturligtvis den mest användbara då den ger högsta precision. I vapenarsenalen finns de vanliga tidstypiska vapnen som M1 Garand, K98, Enfield, Springfield, Mosin Nagant, Thompson och många fler. Precis som i ettan kan man plocka på sig fiendevapen, vilket är en nödvändighet då sin egen ammunition börjar tryta.

Även bra spel har sina dåliga sidor

Den artificiella intelligensen är ett område som får de flesta programmerare att börja kallsvettas. Snygg grafik, detaljerade texturer, stora spelytor och ljudeffekter i all ära men enbart dessa ingredienser gör inte ett bra spel. När större delen av ett spel utgörs av singleplayer är en välutvecklad AI en viktig faktor. Tyvärr är inte fienden av den smartare sorten, men ändå tillräckligt klyftig för att vara någorlunda trovärdig.

Multiplayer

Som de flesta redan känner till skrotades oturligt nog co-op. I ett par intervjuer har Illusion Softworks dock lovat att trycka in det i en uppdatering eller ett tillägg. Hur det blir får tiden utvisa. Den inbygga serverbläddraren och det medföljande GameSpy fungerar alldeles utmärkt att leta upp spelservrar. Problemet med en tidig recension som denna är att än så länge finns alldeles för få servrar att ansluta till. De spellägen som finns att avnjuta är deathmatch, objective och occupation. Objective är enligt mitt tycke den mest intressanta. Vardera sida har ett par mål att genomföra och där dead is dead gäller, d.v.s när man dör är man ute ur leken tills matchen startar om.

Då är den slutgiltiga frågan: är spelet en värdig uppföljare till det klassiska Hidden & Dangerous? Absolut. Förutom co-op har H&D2 allt som gjorde sin föregångare så magiskt kul att spela: stora banor, fin grafik, tyskar, körbara fordon och mycket, mycket mer. Hade det inte varit för en del irriterande buggar och co-op hade spelet fått full pott. Spelet passar inte alla. Själv gillade jag inte Call of Duty speciellt mycket, mest på grund av det rasande tempot och dess tungt scriptade banor. H&D2 har ett mycket långsammare tempo och kontrollerna kan i början kännas lite sega. Men när man bemästrat dem är det ett rent nöje att spela. Hidden & Dangerous 2 är ett av det bästa spelen jag någonsin fått nöjet att spela.

Testburk

Pentium IV 3.2GHz
512MB RAM
Radeon 9800 Pro
Windows XP Sp1

Skicka en rättelse