Intresset för futuristiska racingspel av arkadtyp (läs WipeOut) har varit starkt det senaste decenniet, åtminstone om man ska döma av antalet titlar. Megarace 3 är det senaste försöket att skjuta upp den lätt ålderstigna genrens pensionering ytterligare ett tag.

Att göra bra spel utifrån gamla idéer är ingen omöjlighet. Det som krävs är förstås förbättringar och förnyelse, exempelvis av grafik och spelformer. Att förbli vid det gamla är garanterat inget bra sätt att nå framgång. Megarace-seriens försök till originalitet ligger till viss del i spelets upplägg. Det hela är upplagt som en sorts TV-program där loppen direktsänds. Programmet leds av den fiktiva programledaren Lance Boyle. Denne Boyle är sådär irriterande överspänd och självgod att han inget annat kan vara än just programledare för ett amerikanskt TV-program. Hans ständiga tjattrande och katastrofala kavajer gör det svårt att hålla fingret borta från Esc-tangenten. Lyckas man ändå avstå från att zappa bort honom så upptäcker man att han emellanåt bidrar med nödvändig information om loppen.

De e mycke nu...

Racen körs med en sorts svävande fordon som har tre typer av verktyg eller vapen (kallas moduler), nämligen Attack, Speed och Defence. När dessa används går det åt en viss mängd energi. Eftersom energiförrådet är begränsat krävs det en del eftertanke och noggrannhet vid användandet. Förutom standardutrustningen finns ett stort antal bonusprylar av skiftande karaktär att plocka upp. Vissa är offensiva vapen (minor, rök) medan andra påverkar motståndarna på olika sätt (hindrar dem att styra i några sekunder). På grund av det höga speltempot är det inte helt lätt att hålla koll på detaljer som hur mycket energi man har eller vilket vapen man ska använda, man har helt enkelt fullt upp med att hålla sig på banan. Alla prylar tenderar att göra det hela en smula rörigt.

Fyra speltyper står till buds. Practice är förstås ett träningsläge. I Arcade ska man komma bland de tre bästa för att ta sig vidare till nästa omgång. Missar man tre gånger måste man börja om från början. Career är ett turneringsläge över sju omgångar. Sist ut är Catastrophe, det mest intressanta läget. I dessa TV-sända omgångar ska man förhindra olika sorters katastrofer från att inträffa. Sammantaget känns det mesta igen från liknande spel, men Catastrophe får sägas vara en smula innovativt med sitt uppdragsbaserade upplägg. Lite hårddraget kan man beskriva spelet som ett racingspel med inslag av attack och försvar. Det varken låter eller är särskilt nyskapande, men om man fastnat för denna typ av spel så känns nog nymodigheterna trevliga, även om de är av den lilla sorten.

Visuellt vulkanutbrott

Grafiken är synnerligen fantasifullt utformad och av kraftigt varierad karaktär. På vissa banor verkar utvecklarna har inspirerats av den surrealistiska konstnären H.R Gigers välkända korsbefruktning av organiska och mekaniska material. På andra verkar de fått i sig tonvis med hallucinogena droger. Man finner sig själv i en uppsjö av sprakande färger och blinkande ljus. I dylika färgexplosioner är det en kraftig utmaning att försöka orientera sig, särskilt i höga farter. Det blir kort uttryckt för mycket av allt, man ser inte vart man ska. En smula sparsamhet och ett par rejäla skopor struktur hade underlättat spelandet avsevärt. Ljudmässigt finns inte så mycket att bråka om. Hårt pumpande technorock passar bra som bakgrundsljud och ljudeffekterna fyller också de sin funktion. Det enda som stör är den vedervärdiga Lance Boyles "kvicka" kommentarer. Lyckligtvis är man oftast för upptagen med själva spelandet för att hinna reta upp sig.

Farten är som sagt mycket hög och i kombination med att fordonen svävar gör detta att styrningen kan beskrivas som glidande, ungefär som att köra båt. På grund av den ibland överbelastade grafiken hinner man emellanåt inte med att se vart man ska. På de banor där grafikerns färgpytsar fått stå kvar i målarboden funkar det dock helt okej. En digital gamepad eller till och med tangentbordet är att föredra som styrdon eftersom analoga styrmedel ofta har en tröghet som gör att man inte hinner med.

Nåt att ha?

På det hela taget är Megarace 3 ett godkänt spel. Några större fel har det inte, men å andra sidan har det inga speciella tillgångar heller. Genren känns ganska mossig vid det här laget så fler nya idéer hade definitivt inte skadat. Om man tänkt sig att göra ett Megarace 4 bör man ta en titt på spelformerna, sparka folket som gjort LSD-banorna samt förpassa Lance Boyle till närmsta soptipp. Står man ändå ut med dessa brister så kan nog spelet ge ett par timmars underhållning, förutsatt att man är såld på genren. Andra bör ägna tid och pengar åt annat.

Testat på:

AMD Athlon 1,3 GHz
GeForce 2 GTS 32 MB
Windows XP

Skicka en rättelse