Medpacs och Painkillers.
Det är skillnaden mellan dem som säger allt vi behöver veta om #Max Payne.
För i finska #Remedys genombrottsspel finns inga Första Hjälpen-lådor, inga magiska boxar som man kan springa fram till och i samma sekund se alla sina sår bli läkta. Istället finns små burkar med smärtstillande medel, painkillers. Och även om de fyller samma funktion gör detta all skillnad i världen. Att den fallne polisen Max Payne måste använda sig av painkillers istället för medpacs på sin långa resa genom det frusna helvete som är vinter-New York är faktiskt det som säger allt om hans självbetitlade debutspel.
På fler än ett sätt är Max Payne fortfarande livskraftigt.
För Max Payne handlar om sår. Sår som inte går att läka. Sår som lämnar en med ett enda alternativ: att försöka döva smärtan.
Max fick sitt sår en vinterkväll. Han stängde dörren till sitt hem bakom sig, och såg att dess innandöme var besudlat. Tavlorna hängde snett, hallspegeln var krossad, någon hade spraymålat en stor giftspruta på hans tapet. Han ropade efter sin fru och sitt nyfödda barn, men fick inget svar. Han sprang uppför trapporna. Hörde skrik. Hörde pistolskott. Såg blodet rinna från de han älskade mest, föll ihop framför dem.
"No… no, no, please god, no".
Resten av spelet är hans försök att döva smärtan från det sår som aldrig läker – hur många smärtstillande piller han än slänger i sig, hur många kulor han än avlossar. För Max Payne är en historia om hämnd. Hur han drivs mot den för att komma bort från sina plågor. Men som så många historier om hämnd handlar det om hämndens meningslösa natur, hur den inte kan få allt det onda att försvinna.
Hämnden är nämligen inget medpac. Hämnden är på sin höjd en painkiller.
Poetry in (slow) motion
Max Paynes hämnarodyssé utgår från stunden då han fann sin mördade familj, hoppar sedan förbi de tre år han ägnade åt att försöka spåra de ansvariga, och tar sedan vid när han äntligen fått upp spåret. Den resa som vi får följa med på tar oss till mörka, kalla och öde platser, präglade av fruktansvärt dåligt väder och ännu sämre människor. Det är en blind jakt på sanningen, så blind att när polismannen Max till slut ser sig omkring så upptäcker han att han tagit sig långt bortom lagens gränser.
Max var en tacksam omslagspojke i spelvärlden 2001.
"Collecting evidence had gotten old a few hundred bullets back. I was already so far past the point-of-no-return I couldn't remember what it had looked like when I had passed it."
Det är de hundratals avlossade kulorna som är anledningen till att Max inte längre är en fullvärdig medlem av poliskåren. Men det är också den främsta anledningen till varför Max Payne gjorde succé när han för tio år sedan släpptes ut i spelvärlden. Han avlossade nämligen sina kulor i slow motion.
