År 2001, två efter att The Matrix fått världen att inse att extremt långsamma rörelser är de bästa sortens rörelser, var detta extremt hett. Till Max Payne skänkte slow-motion-effekten inte bara det unika inslag som fick det att skilja sig från actionsspelsmängden – det fick också folk att kalla det vackert. I slow-motion kunde kulor som penetrerade digitalt kött närmast beskrivas en slags dödsballett, tyckte man. Idag, när slomo-effektens storhetstid kommit och gått, så är det svårt att kalla Max Payne-striderna för särskilt vackra. Effekten är fortfarande något som gör dem roliga, men så himla läckert är det inte längre att se de extremt lågupplösta fiendeansiktena färgas av lika lågupplöst blod.
Trots det finns det fortfarande något vackert med Max Payne, bara man sluter ögonen och börjar lyssna istället.
För Max Payne är förstås ingen balletdansare. Men han är en poet.
Slomo-effekten var stekhet 2001. 2011? Inte direkt.
Det är när han slutar låta kulorna tala för honom som Max väser ur sig alla de tankar och ord som gör att man inte glömmer bort honom. Hans bildtunga språk ger färg och liv åt allt som händer i Max Payne, och det är ofta så vackert att man blir besviken när själva spelmomenten sätter igång. Det är poesi på avgrundens rand, uttalat av en man som bara har en enda sak kvar att förlora – sig själv. Och som dessutom vet att det bara är en tidsfråga kvar innan det också tagits ifrån honom:
"Just when you thought you had reached the deepest depths of horror, it suddenly got worse. How to turn off that small voice inside your head that started to whisper that you should be glad... that now, if not before, your revenge was justifiable on any conceivable moral scale. That small voice proved, beyond any doubt, that I was damned."
Ett långt farväl
Det är därför man bör spela Max Payne idag. Det innehåller mängder av action som håller än, men det som gör det odödligt är att Remedy skapade det som en historia med insprängda actionsekvenser, istället för tvärtom.
Remedy vågade sätta berättelsen framför spelet.
Och att Max Payne bara såg allt som en berättelse – som ord på papper – förstärks i och med hans sista ord:
"They were all dead. The final gunshot was an exclamation mark to everything that had led to this point. I released my finger from the trigger. And then it was over."
Ljudet av polissirener ekade mellan höghusen. Stormen piskade. Såret var inte läkt, men kanske gjorde det inte riktigt lika ont längre.
Hämnden var inget medpac. Men den var hans.
Fotnot: FZ:s originalrecension från 2001 kan ni läsa här.
