- Red barrels always explode.
- That's not true!
-You're not much of a gamer, are you?
Meningsutbytet är hämtat direkt från första nivån av Army of Two: The Devil's Cartel, där våra gamla vänner Rios och Salem leder två nybörjare igenom ett enkelt introduktionsuppdrag. Som förstås - spoiler! - går helt åt helsike och måste räddas av dig och din partner, antingen en annan spelare eller en snabbsnackande AI. Så här håller dialogen på hela tiden, stundtals smart och full av roliga meta-referenser och stundtals pinsamt klyschig och dålig. Jag menar, frågar man en karaktär om han köpt den där fiskebåten än, så vet alla att karaktären i fråga kommer att dö innan uppdraget är över. Att snacka om hem och familj är en dödsdom i Hollywood-alster.
Frostbite 2 ligger bakom polygonerna
Och det är så The Devil's Cartel känns. Lite som en av Hollywoods senare försök att återuppliva actionfilmsgenren, gärna med draghjälp av lite gamla actionhjältar som Bruce Willis eller Sylvester Stallone. Salem och Rios är de gamla veteranerna och du och din kompis är nybörjarna som följer dem, åtminstone till en början. Spelarkaraktärerna har faktiskt inte ens fått namn den här gången, utan kallas bara Alpha och Bravo.
Spelar du i co-op är en av er Alpha och den andra Bravo, och det här är definitivt ett spel som gjort för att spelas just med en kompis, precis som de tidigare i serien. Varje uppdrag är uppdelat i små lagom stora munsbitar, och mellan dem kan du i lugn och ro byta vapen, köpa roligare kläder och göra dina egna ansiktsmasker. Just maskerna har blivit lite av Army of Two:s signum, men det slår mig plötsligt att ingen i spelet har hjälm, bara ansiktsmask. Det är förmodligen viktigare att vara snygg än att överleva. Maskerna kan nu ritas om nästan som du vill, i en tämligen enkel editor, så räkna med att någon kommer att rita en penis på sin mask senast 3 minuter efter release.
Våra nya hjältar - än så länge utan penismasker
Penisar är också en central del av storyn, eller åtminstone en massa macho-bullshit som jag faktiskt inte orkar lyssna på. Det är något om en president och Salems syster, jag vet inte så noga. Det är knappast story som är Army of Two-spelens styrka, utan snarare de oftast väldesignade banor där du och en vän kan se hela spelet som ett pussel, som ni tillsammans löser med era vapen och granater. Att ni kan guldplätera nämnda vapen är en bonus.
En bättre känsla
Där de tidigare delarna i serien hade vissa spelmekaniska problem, på gränsen till kriminellt dåliga kontroller och en känsla av att man styrde en buss med pyspunka, är The Devil's Cartel betydligt bättre. Nu rör sig Alpha och Bravo smidigt och snabbt, kastar sig från skydd till skydd och skjuter ledigt två-tre skurkar i taget utan att du en enda gång behöver fundera på vad du gör - det känns naturligt och kommer sällan i vägen. Undantaget är en märklig bugg, då ditt vapen ibland inte avfyras om du är lite för snabb på avtryckaren efter att du lyft upp det för att sikta, men det händer sällan.
Lite märkligt är det också att fiender verkar spawna lite var som helst, ibland genom dörrar som du precis gick förbi. Detta är förstås inte en bugg i vanlig bemärkelse, men det är dålig design, eftersom jag allt som oftast finner sig beskjuten från alla håll trots att jag trodde att jag rensat efter mig. Men det är petitesser, som helhet är det här en uppgradering av franchisen på alla sätt.
Soduku för tv-spelsgenerationen
Jag väljer att se Army of Two: The Devil's Cartel som ett pusselspel. Jag och min co-oppartner tar oss an ett område, löser pusslet och går vidare, förmodligen via butiken där vi köper lite guldpläterade kulsprutor. Storyn är oviktig, det enda som räknas är känslan i co-opskjutandet, som är bättre än i något av de tidigare spelen. Om du inte tänker spela med någon annan kan jag absolut inte rekommendera detta, men med en vän är det faktiskt skitkul.
