Som att dyka ned i en sandlåda utan botten. Så var #Lego City Undercover. Hur jag än bar mig åt hittade jag aldrig någon ände på Wii U-äventyret. Det fanns alltid fler saker att samla på, byggnadsverk att konstruera och Lego-bitar att vända ut och in på. Polissagan om Chase McCain var dessutom byggd med sällan skådad värme och töntig humor. Hur skulle jag kunna undgå att bli kär?
Men det var då. Ny månad, nytt Lego City. Många klagar på att storföretagen årligen pumpar ur sig allt tröttare uppföljare. Hur ska vi då förhålla oss till en väntan på trettio dagar?
Där, till vänster, spelades Huset Fullt in. True Story!
Nu är i och för sig #The Chase Begins ingen regelrätt uppföljare. I själva verket är det en prequel som tar oss med till McCains rookiekarriär och alltså samma platser vi nyss besökte; Bluebell-gruvan, Albatross-fängelset och Kung fu-templet för att nämna några.
Lego City är fortfarande en sjukt charmig plats som också återges fint på 3DS. Problemet är att #TT Fusion inte haft orken att fylla staden med innehåll. Det är som ett utfyllnadsspel utan fyllning, en sandlåda utan sand. Och utan vidare entusiasm kör jag runt bland kontorskomplexen, genom hamnen och vidare över jättebron som leder till lantidyllen och nationalparken. Och det ekar tomt, tomt, tomt. Känslan är att TT gjorde spelet för att de måste, inte för att de faktiskt ville. Och utan viljan tappar historien snabbt greppet om mig.
Igen, igen och igen
Eller: Vilken historia? Den finns knappt där. De otalet tramscharmiga scener från Wii U-spelet är nedskalade till en handfull. Och däremellan väntar långa stunder – ibland timmar – av platt, torr textdialog utan den fyndighet och humor vi ska kunna vänta oss.
Det är knappast en katastrof, men ofta fruktansvärt långtråkigt. Uppdragen som visar potential mals sakta ner eftersom varje moment upprepas i oändlighet. Tvingas du göra en sak kan du vara ganska säker på att göra det igen, igen och igen:
Dra i en spak. Dra i en spak. Dra i en spak. Öppna en dörr. Öppna en dörr. Öppna en dörr.
Världen är trots tomheten imponerande i sitt omfång.
Jag saknar de konventionella Lego-banorna och jag hatar att ständigt slå huvudet i bottnen på den ekande tomma sandlådan. Men även om jag skulle vilja kan jag inte hata The Chase Begins. Grundstommen är tillräckligt charmig för att jag ska orka fortsätta. Ibland glimtar det till av kreativitet och ambitionen att göra ett nytt spel istället för en portning är beundransvärd, men jag önskar att den hade skinit igenom.
Det som gör spelet bra är återanvändningen av den praktfulla staden och de gula personligheterna. Det som gör det dåligt är att staden saknar innehåll och de gula personligheterna saknar liv. Så jag gör det enda rätta efter sju rätt jämntjocka timmar. Återvänder till min Wii U.
