Jag är lika ängslig varje gång jag återupplever spel som jag en gång älskade. Jag var knappt tonåring när jag förälskade mig i den dimmiga staden Silent Hill, och nu är det dags att återvända. Men precis som många genrer har skräck ett bäst före-datum – ett som går ut när det okända blir välbekant. Små spökbarn som skrattar i korridorer och japanska tjejer i långt svart hår är exempel på saker som helt enkelt inte är läskiga längre, och är idag klichéer jag inte vill se mer av.

Men de fyra första Silent Hill-spelen förblir unika. Du lämnas åt din egen fantasi där frågor växer på hög allteftersom – och ytterst få besvaras. Det var länge sedan jag spelade igenom dem. Ändå kan jag sitta och fundera över vad som faktiskt sker i spelen.

Inte din vanliga lisebergskanin.

Jag håller Silent Hill-serien varmt om hjärtat, men för mig dog den samma dag som #Homecoming släpptes. Det var som om viljan att göra något unikt byttes ut mot flashiga actionmomet och ogenomtänkta pussel. Sedan dess har jag blivit besviken på vartenda spel, till och med HD-samlingen av #Silent Hill 2 och #3 som av outgrundlig anledning är fulare än sina tio år gamla original. Mycket har hänt sedan Silent Hill 3 kom ut. Inte bara med teknik och genren, utan även med mig. Det är därmed inte helt utan oro som jag återvänder.

Översköljs av välbehag och ångest

Och när spelet inleds med min favoritkompositör Yamaokas ”You're not here” sköljs blandade känslor av nostalgiskt välbehag och ångest över mig. Huvudpersonen Heather går in på ett öde tivoli med blodiga kanindräkter utspridda på parkbänkar. När jag väl tror att jag kommer undan detta helvete genom att springa på berg- och dalbane-spåret inser jag att ett tåg är på väg och att Heather garanterat kommer bli påkörd. Men istället vaknar hon upp vid ett bord i en tom galleria. Allt visar sig ha varit en mardröm. Eller? Det är dessa miljöskiften berättelsen kommer pendla mellan. Den verkliga världen och dess parallella skräckvärldar. Heather förföljs dels av detektiven Douglas, men även en till synes galen sektledare som hävdar att Heather kommer föda Gud och bringa evigt paradis.

Dessvärre kommer karaktärer, monsterdesign och twister inte i närheten av den fantastiska symboliken som Silent Hill 2 har – som tveklöst är höjdpunkten i serien. Varje karaktär hade sina problem, och staden ändrades utefter dem. Men det innebär inte att Silent Hill 3 inte har något att säga. Även om jag vet hur det slutar är det fortfarande lika intressant att spekulera i vilka jag i den dimmiga och psykopatiska staden Silent Hill verkligen kan lita på.

Mötena var inte lika oförglömliga som i tvåan, men alltjämt speciella.

Istället för i dagens skräckspel, som överförklarar minsta detalj, portioneras det lilla man får veta här ut lagom genom hela handlingen. Och åtminstone kan sjukhuset tydligt kopplas till Heathers förträngda barndom. Och sjuksköterskorna är fortfarande otäcka. Jag ryser när radion brusar och de flämtandes och okontrollerat ryckandes kommer emot mig i de trånga, mörka och rostiga mentalsjukhuskorridorerna. Samtidigt påminns jag om att de sorgligt nog i dagens spel och filmer porträtteras som ett pack kontextlösa silikonpattar.

Även om jag inte velat inse det tidigare innehåller Silent Hill 3 en del klichéer. Trots att det pirrar i kroppen när jag springer igenom samma miljöer som i första och andra spelet har tivolin, sjukhus och gallerior överexponerats i skräckgenren. Och alla köttstycken som hänger i enorma burar längs med vägen kändes kanske läskiga då, men är nu mest fåniga.

Spelmekanik som åldrats

Spelandet är dessutom inte helt frustrationslöst. Kameran älskar att hastigt byta vinklar och fullkomligt disorienterad tvingas jag kolla kartan för hundrade gången. Pussellösningen är mer ologisk än jag minns den. Som att jag klart och tydligt ser galgen som hänger i hörnet, men att Heather först måste hämta en ficklampa för att kunna se den själv. Eller att jag plockar upp allt från nagellack och hårfönar utan att egentligen veta vad jag ska göra med dem. Hur jag även tvingas springa upp och ned för trappor för att knäcka en tankenöt med ett föremål som används i en helt annan del av byggnaden – för att springa tillbaka och faktiskt använda den. Spelet saknar ledtrådar och om du inte spelat det tidigare kan det bli drygt att springa fram och tillbaka utan tydliga mål eller för den delen ens veta vad du ska göra härnäst.

Miljöerna är vackra, men också fyllda av klischéer.

Något jag däremot än idag uppskattar är att man kan välja svårighetsgrad både för action och gåtor. Jag som hatar svår action men älskar komplicerade pussel tycker dessutom att fler utvecklare idag borde tänka på detta. Och jag är djupt tacksam över att man inte slaktar monster på hjärtlösa sätt som nu för tiden; att vapenarsenalen inte innehåller cirkelsågar och eldsprutare, utan som bäst en katana och ett automatvapen. Som man för övrigt får långt in i spelet (om man ens hittar dem). Innan dess får jag nöja mig med stålrör och pistol, där ammunitionen inte direkt regnar över en utan bör sparas till svårare fiender och bossar.

Jag säger alltid att ovetskapen är det som är det mest skrämmande i skräckspel. Som när karaktärer i Silent Hill 3 dyker upp från ingenstans och säger konstiga saker, fragment från Heathers förflutna. Och det fantastiska med de första spelen i serien är dessa obesvarade frågor som fortfarande går att spekulera i 10 år senare.

Många håller den tredje delen som seriens sista triumf.

Spelet lever än idag, dels på forum men även i mina egna funderingar. Som att jag exempelvis fortfarande inte vet vem Vincent är, var han kommer ifrån eller varför han leker med Heather. Jag kommer aldrig någonsin glömma konversationerna mellan dem. Som när han syftandes på monstrena säger: "You come here and enjoy spiling their blood and listening to them cry out!” Och det vrider sig forfarande i magen när han sedan frågar: ”Monsters? They look like monsters to you?" för att sedan hånle och säga ”Don't worry... it's just a joke!” Jag tänker inte berätta vad jag tror, utan lämnar er åt era egna fantasier. Men ändå önskar jag att jag inte återupplevt Silent Hill 3, utan istället behållit det som ett underbart minne från förr.