Call of Duty: Ghosts

““En capricciosa tack”. Min pizzabeställning har sett likadan de senaste tio åren. Förr kunde jag vara lite mer wild and crazy, det har till och med förekommit pommes frites som topping, men någonstans på vägen hittade jag min favorit. Ett säkert kort som inte ens de sunkigaste haken kan misslyckas med, trots att skinkan har en märklig rosa färg och champinjonerna tycks vara inlagda i skuggan av Tjernobyl.

Pizza har också räknats bland det främsta favoritkrubbet, något jag kunde längta efter, men idag är det ofta en ren nödlösning. Ett bra matalternativ när middagstiden rusar mot mig och blodsockret stängt av det kritiska tänkandet, barnen tjivas och till och med stekandet av färdiga köttbullar likställs med bestigandet av Mount Everest. En ren quickfix man liksom känner sig lite smutsig av efteråt.

För två år sedan blev jag förvånad. Framför mig hade jag ett val, #Battlefield 3 eller #Modern Warfare 3. Det förstnämnda hade jag sett fram emot i flera månader, det andra var ännu en årlig release i en serie som trampade vatten och vars kreativa ledstjärnor dragit vidare. Ändå blev det Call of Duty som jag spenderade mest tid med den hösten. Med två små barn hemma, då ett och tre år gamla, var de få lediga timmarna om kvällarna ofta inbäddade i en extrem trötthet som endast utmanades av den snudd på infantila tanken “jag kan ju inte gå och lägga mig klockan sju”.

Instant gratification-injektion

Battlefield 3 krävde mer av mig än jag hade att ge. Man skulle hålla fokus under längre tid, en match kunde ofta ta en halvtimme och jag hade inte den orken. Jag började spela snabba team deathmatch-rundor och fastän BF3 gjorde mycket för träffkänslan överträffades det av Call of Duty på den fronten. Snabba matcher, ännu snabbare action och faktiskt en avsaknad av prestige från min sida. Medan Battlefield[/i] kan kännas så allvarligt, mest på grund av mina egna prestationskrav, erbjöd Modern Warfare 3 rent och skärt nöje i en väldigt komprimerad form. Det räckte med 30 minuters pangande för att bli nöjd. En instant gratifiation-injektion.

I höst står vi inför ett liknande möte. #Battlefield 4 går upp med #Call of Duty: Ghost, och jag är faktiskt kluven inför var jag kommer att spendera mest tid. Och valet måste göras, för jag är en sådan multiplayerjunkie att jag har svårt att stå på sidlinjen när något nytt släppts. Samtidigt har jag verkligen inte fritiden att spela båda.

Därför gick jag till Call of Duty: Ghosts-eventet i Stockholm förra veckan med ett öppet sinne, beredd på att det inte skulle göra mycket nytt utan fortsätta med samma gedigna gameplay som miljoner kommit att älska tillräckligt mycket för att betala för det – år efter år efter år.