Jag smyger mig nästan ända fram till vår utsedda mötesplats när skott plötsligt viner omkring mig än en gång. Jag ser inte vem som skjuter eller varifrån, men kastar mig oskadd in i ett litet skjul medan kulorna smattrar mot väggarna. En snabbtitt ut genom dörren avslöjar att samma tre banditer är på väg mot skjulet över järnvägsrälsen. De har slutat skjuta men rör sig definitivt i min riktning. De verkar dock inte vara särskilt försiktiga. Kanske har de tappat bort mig igen?

Jag frågar de andra tre om de är i närheten, för att inte skjuta dem av misstag. När de svarar nekande, lutar jag mig ut för en närmare titt på mina presumtiva mördare. I det silvriga månskenet ser jag dem passera över banvallen, kanske 50 meter ifrån mig. Längst till höger går en man med stor ryggsäck, bredvid honom och lite längre till vänster två stycken med några slags vapen i händerna. Bakom mig finns bara kajkanten, med öppen mark på båda sidor. Jag kan inte fly och varken Micke eller Patrick är nära nog för att hjälpa till.

Att befinna sig i en mörk zombiehärjad skog är direkt elakt mot nerverna.

Jag börjar från vänster, skjuter en kort skur mot nummer ett, som verkar ha en automatkarbin. Nummer två får ett par skott han också, men jag tror att han hinner ducka bakom banvallen. Nummer tre ligger redan ner när jag kommer till honom, en tiondels sekund senare. Men hans stora ryggsäck sticker upp över gräset och syns tydligt i det bleka månskenet. Jag siktar strax under den och får iväg ett par skott. Han måste vara död! Det var bra skott. Men han har två vänner och i samma stund blir allt svart – förmodligen nummer två som samlat sig och skjutit mot min mynningsflamma. Jag är död än en gång. Vår stackars noob, Mattias, kommer i samma ögonblick springade längs järnvägen mot mötesplatsen, obeväpnad, och blir även han nedmejad av banditerna.

"...kastar mig oskadd in i ett litet skjul medan kulorna smattrar mot väggarna"

Jag respawnar hyfsat nära Berezino, långt ifrån redo att sluta spela. Mattias hamnar längre söderut, förmodligen i Elektrozavodsk, så jag springer norrut medan han letar förnödenheter i staden.

Jag når Berezino, där Micke och Patrick har stött på varandra, smugit runt hela den långsträckta staden för att undvika strid och väntar i en skogsdunge längs vägen. Micke har blivit skjuten och stönar högljutt på ett sätt som är lite kusligt i den mörka skogen. Det blir extra obehagligt av att stönet är uppenbart manligt, medan Mickes karaktär i själva verket är en kvinna.

Lootens lotteri

Vi kommer överens om att gå mot Polana, en stad längre in i landet som förhoppningsvis är oplundrad. Micke, som är den enda som har en kompass, pekar ut riktningen och vi joggar iväg igenom en kolsvart granskog. Efter en stund börjar jag undra var de andra är. Jag har svängt ett par gånger för att undvika träd, men tror att jag lyckats återta kursen. Så hittar jag en stad, ett lager som ser bekant ut och beslutar mig för att vänta där på de andra. Men deras beskrivningar matchar inte riktigt mina. När vi äntligen hittar varsin vägskylt visar det sig att de är i Polana. Jag har däremot gjort en U-sväng och återvänt till den andra änden av Berezino. Bara att börja traska söderut igen, denna gång utan att röra musen, så att jag inte tappar riktningen.

"Jag har svultit så länge att jag börjar se suddigt"

Under den långa, mörka skogspromenaden söderut börjar jag bli hungrig. Riktigt hungrig. Under tiden dör Mattias på egen hand i Elektrozavodsk. Igen. Och igen. Att peka på fullt beväpnade banditer med ett oladdat hagelgevär var kanske ingen bra idé, men han får se det som en del av sin Dayz-träning. Han respawnar på okänd plats och hans försök att läsa vad som står på de ryska vägskyltarna hjälper oss inte att lista ut var han är. Här någonstans börjar vi inse att vi förmodligen aldrig kommer att hitta honom och lovar att ge honom en bättre introduktion till spelet en annan dag.

När jag äntligen når Polana är allt lugnt i staden. Micke och Patrick letar igenom husen efter mat, men hittar bara en ryggsäck till mig. Visst är jag stolt över min nya, lila ryggsäck, men jag har svultit så länge att jag börjar se suddigt och är nära att dö. Efter att ha sökt igenom nästan alla hus i hela staden hittar jag så en burk bönor, men jag har inget att öppna den med.

Att släppa loot till andra är en chansning som inte alltid håller.

Patrick erbjuder mig sin konservöppnare. Det är inte riktigt så riskfritt som det verkar, eftersom allt du släpper på marken tar en stund på sig att dyka upp. Det beror förmodligen på laggiga servrar, men det är alltid ett vågspel att lägga ned något du behöver. Kommer du någonsin att återse det igen, och i så fall när?

Den här gången går det dock bra. Jag lägger ifrån mig burken, han öppnar den och lägger ner den igen. En minut senare, efter en spänd väntan, glufsar jag girigt i mig en burk sardiner och livet börjar återvända till min kropp. Vid det här laget har klockan med marginal passerat midnatt. Mina kamrater börjar gäspa över Skype och jag börjar inse att jag måste skriva en text om den här dramatiska natten. Med hopp om att snart ses igen, lootar vi en sista lada (där Patrick hittar en basker! Ännu en stealth-nyhet i senaste patchen) och gömmer oss sedan i skogen mittemot den.

Godnatt vänner. Och godnatt kära läsare. Det har varit en fantastisk vecka för mig och jag hoppas att ni har haft kul längs vägen. Vi ses i Chernarus.