Recension – Torino 2006

Om du hängt med i spelandets värld en längre tid har du sannolikt stött på sporttitlar från Epyx. Under andra halvan av 80-talet hårdhyllades de för Winter-, Summer- och World Games, titlar vars framgångsrecept baserades på variation och att de lockade fram blodsmak i munnen (även kallat tävlingsinstinkt). Från och med dessa klassiska alster har varje OS ackompanjerats av digitala varianter, inte sällan kvickt ihopslängt skräp med pågående medierus som potentiellt säljargument. Vinterspelen i Turin får förstås också sin beskärda del. De senaste månaderna har (minst) tre aspiranter till ett nutida Winter Games presenterats. Den officiella varianten heter Torino 2006 och är ämnet för denna artikel.

Traditionen trogen

Spelet följer ungefär samma linje som de tjugoåriga storasyskonen, det vill säga lättillgängliga men utmanande tävlingar i åtta vintersportgrenar (egentligen sju, nordisk kombination utgörs av längdskidor och backhoppning. Övriga är skidskytte, bob, rodel, skridskor och alpint). Varianter på grenarna (till exempel fyra alpina grenar och tre skridskodistanser) ger totalt 15 tävlingsmoment. Generöst kan tyckas, men med tanke på att många är varianter på samma tema blir det totala utbudet ändå ganska klent - i realiteten inte mer än fem distinkta sporter.

Styrningen varierar emellertid kraftigt mellan de olika grenarna, vilket gör spelandet åtminstone hyfsat variationsrikt. Retroälskare kommer gilla skridskoåkningen, där starten går ut på att smiska kontrollerna i hysteriskt tempo (fixa en Tac-2 plus adapter och det är 1986 igen), följt av kontrollvickande i rätt takt. Längdskiddelarna är simpla men luriga: håll in en knapp för acceleration och ta hänsyn till maxfart kontra trötthet. Vid körning över idealfart ökar tröttheten och sjunker inte förrän du saktar ner. Också backhoppningens klicka-och-balansera-upplägg är tämligen enkelt, fler parametrar att ta hänsyn till (balans också i längdled) vore önskvärt. Utförsåkning och bob/rodel följer standardmodellerna: sväng och gasa för samtliga, plus broms och carving (snabbsväng) om du står på skidor.

De tre svårighetsgraderna bjuder ingen annan skillnad än just att högre är svårare; jag önskar att höjningen också inneburit mer komplexa kontroller, det hade ökat variationen. Nåväl, omväxling fås genom att mellan en och fyra mänskliga spelare kan tampas, men tyvärr varken online eller mot varandra i verkliga livet. Varför inte slänga in åtminstone "split screen"? Jag önskar också ett bredare och mer vågat val av grenar; nykomlingar som short track och snowboard-cross är så intensiva att de skulle locka fram vinnarinstinkten i ett rocklik. Men 2K Sports går på säkerhet och lyckas inte väcka kraftigare känsloyttringar än en och annan kvävd gäspning.

Feghet vinner inga medaljer

Torino 2006 följer en väl upptrampad stig som inte tar ut svängarna i någon riktning. Det är synd, spel av denna typ har alla möjligheter att bli långkörare på fester med polarna. Våga överraska! Ge oss utmanande kontroller, fräscha spelsätt och - förstås - någon form av flerspelarläge. Om man bara vågat göra detta skulle vi ha fullt upp med att tygla testosteronet istället för att fnysa åt petitesser som risig grafik och trötta kommentatorer.

Jag lever i förhoppningen att en dag få sätta tänderna i ett sportspel som på allvar förvaltar arvet efter Epyx storverk, en modern variant som vågar utmana istället för att igla på andras meriter. Tills dess duger Torino 2006 ett par timmar - om du springer på det i en lågprislåda.