Recension – Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet

Spelet börjar med att syskonen Peter, Edmund, Susan och Lucy ska försöka fly ut ur sitt hus medan nazisterna ovanför deras huvuden bombar sönder London. Denna del av spelet fungerar som en liten tutorial för hur man styr de olika barnen. När tutorialdelen är avklarad hamnar de på en stor gård ute på landet där en ilsken tant ska se efter dem. När de en dag leker kurragömma hittar de en garderob som leder till det magiska landet Narnia. Och på den vägen är det.

Du styr oftast barnen i samlad trupp där du har kontroll över ett av dem i taget och de resterande snällt följer efter. Du kan när som helst byta mellan dem för att bäst uttnyttja deras olika egenskaper. Egenskaperna, ja. En är bra på svärd, en på klättra, en på bågskytte och den siste är bra på att klämma sig igenom trånga utrymmen. Du kan även kombinera de olika barnen för att låta dem utföra specialattacker tillsammans.

Grafiken fungerar och likaså ljudeffekterna. Musiken är riktigt bra däremot; filmmusik när den är som trevligast. Tyvärr måste jag säga att kontrollen drar ner betyget en del. Jag spelade spelet med en joypad, vilket jag tror är att föredra i detta fall då mus/tangentbord var krångligt. Trots valet av joypad kan styrningen ändå vara stundtals frustrerande. Du trillar lätt ner i vakar när du är ute och knallar på isen och att sikta med pilbågen kan vara ack så jobbigt. Att försöka kombinera barnen för specialattackerna är i stort sett omöjligt under strid då de måste stå bredvid varandra vilket är svårt att få till när du attackeras av tiotalet fiender från alla håll och kanter.

Generellt sett är faktiskt spelet bitvis ganska svårt. På boxen står det att det är från 12 år och uppåt och spelet känns riktat till barn. Därför tycker jag det är konstigt med den svåra nivån det ligger på. Detta beror till stor del på de smått ologiska problem man tvingas lösa. Vid ett tillfälle fastnade jag och var tvungen att gå in på ett forum på internet för att kolla upp hur man skulle komma vidare. Det visade sig dessutom att många andra fastnat på samma (och andra) ställen. En annan sak jag störde mig på var att fienderna nästan alltid bara attackerar det barn du har under kontroll för tillfället. De andra bryr de sig sällan om men skulle de få för sig att slå lite på dem så brukar barnen i regel slå tillbaka.

Mellansekvenserna består av filmklipp från den aktuella biofilmen, men tyvärr är de alltför korta och tagna ur sitt sammanhang så ibland är de ganska ologiska. En del karaktärer dyker helt plötsligt upp och man har ingen aning om vilka de är. Efter varje avklarad bana får man upp en skärm som visar hur bra man spelat och hur många mynt man samlat upp. Denna skärm förmedlar även intrycket om att spelet är riktat till barn. Att spelet helt är på svenska hjälper även till på det planet.

Sammanfattningsvis är spelet helt okej, men jag har väldigt svårt att förstå vilken målgrupp det har. Det är på svenska och man samlar mynt i bästa Mario-stil men samtidigt är det alldeles för svårt för att barn ska kunna klara av det. Vid ett tillfälle spelade jag medan min åttaårige bror tittade på. Han vara ganska fascinerad av spelet men jag vet inte riktigt hur han tog att jag satt och svor över de jobbiga kontrollerna och den frustrerande svårighetsnivån.