Street Fighter V

När arkadversionen av #Street Fighter II släpptes var jag åtta år och hade åkt med familjen på semester till Cypern. När alla andra hejade fram Carola till seger i Eurovision med “Fångad av en stormvind” gick jag istället nerför en trappa till toaletterna där arkadkabinettet stod. Jag minns inte om jag spelade särskilt mycket själv den där gången, men i den starka citrondoften av rengöringsmedel stod jag och beundrade de äldre spelarna.

Det var min första starka upplevelse av att spel kunde få en att känna sig cool. Karaktärsdesignen, mystiken som fanns kring bossarna och inte minst spelets ljud gjorde att jag föll pladask.

Street Fighter IV stöpte om seriens design, något del fem bygger vidare på

Riktigt bra spelserier klarar av att utvecklas men fortfarande behålla sin essens och känslan den förmedlar. #Street Fighter IV var inte bara ett av tidernas bästa fightingspel, utan även ett klockrent sätt att ta serien vidare in i en ny generation. #Street Fighter V bjuder på mer av det goda, i lite finare och mer välslipad kostym.

Precis som för 25 år sedan är det ljudet som sticker ut allra mest, tillsammans med karaktärernas köttiga fysik skapar det en riktigt tung helhet där varje attack känns i kroppen. Den rent kroppsliga upplevelsen av att spela Street Fighter V är riktigt härlig. Jag är också förälskad i spelets estetik och gillar verkligen de lättsamma karikatyrerna till slagskämpar som balanserar mellan supercoola och överfåniga. En sak som jag dock inte förstår är varför utvecklarna envisas med att pressa upp bröst och skinkor i ansiktet på spelaren. Det är inget fel i sig att skapa en sexig fighter, men när flera av de kvinnliga karaktärernas design i princip bara går ut på att de ska posera blir det ganska tröttsamt.

Av de nya karaktärerna dras jiu-jitsu-brottaren Laura med just det problemet. Hon är en snabb grappler som verkligen har närvaro och roliga attacker, men det blir närmast parodiskt att spela henne eftersom kameran nästan bara fokuserar på hennes bröst. Tre andra karaktärer gör sin debut i Street Fighter V - virvelvinden Rashid från Mellanöstern, Bisons giftkastande underhuggare F.A.N.G och aztekiska halvguden Necalli. Både i design och spelmekanik är Laura och Rashid klart enklare att ta till sig, medan framför allt F.A.N.G bjuder på avancerat spel för de som bemästrar hans flytande rörelsemönster och giftattacker som gör skada över tid.

Det story-läge som introduceras i Street Fighter V berättas genom läckra manga-sekvenser. Läget blir en löst sammansatt anledning att ta sig an motståndarna och fungerar som en lite roligare tutorial. Generellt sett finns det ingen större tyngd bakom storyn, men det är trots allt kul att följa karaktärerna även utanför fighterna. I och med Street Fighter IV blev det extra tydligt att humor har sin givna plats i serien och det är ganska skönt att #Capcom inte tar sig själva på alltför stort allvar, det skapar en skön dynamik även om humorn verkligen är hit and miss. Det detaljerade minspelet på karaktärerna är fortfarande riktigt roligt, liksom detaljer som den överpeppade björnen i bakgrunden på Zangiefs bana. Andra detaljer, som att Birdie blivit tjock och ständigt pratar om mat, eller F.A.N.G:s påklistrade elitism känns mest fåniga. Det ska ändå bli spännande att se vad det utbyggda story-läget tillför, det planeras att släppas i sommar.

Rashid är något för veteraner att grotta ner sig i

Spelmekaniskt har Capcom sneglat lite mot Alpha-serien i utveckligen av Street Fighter V. I föregångaren fanns bara en super-mätare, som byggdes upp när du attackerade och blev attackerad. Här har spelarna två separata mätare att hålla reda på, en EX-mätare som byggs upp när du träffar motståndare och en V-trigger som fylls på när du tar stryk eller utför så kallade V-skills. EX-mätaren låter dig utföra dina ultimata attacker - critical arts, medan V-triggers fungerar som variabler för att tweaka dina befintliga attacker och lägga till nya rörelsemönster under tiden V-mätaren är aktiverad. Förändringarna gör det aningen svårare att få grepp om en karaktärs hela rörelsemönster men skapar större dynamik i matcherna.

Trots förändringarna i de djupare mekanikerna är Street Fighter V ett ganska safe spel. Både visuellt och spelmässigt är det snarlikt sin föregångare och för casual-spelare kommer det känns väldigt bekant. Det är i grunden inget negativt - Street Fighter IV var i alla sina varianter ett fantastiskt spel och det finns egentligen ingen anledning för utvecklarna att laga det som inte är trasigt. Spelmotorn är grymt gedigen och i och med de nya konsolernas kraft är animationerna makalöst mjuka och sköna, flytet närmast totalt.

Till Street Fighter VI förväntar jag mig ett större kliv med fler övergripande förändringar, men fram tills dess kommer jag att spela detta med stor glädje.