Six är en liten flicka i en för stor värld. Under några timmar ska hennes mardrömmar bli mina.

Little Nightmares är sex timmar kort men till brädden fyllt med ögonblick som får det att kännas långt. I ett rum står en stol. Bredvid stolen ligger ett brev. Jag anar två ben som hänger från taket. Ett hav av skor börjar plötsligt röra på sig. Något forsar fram mot mig som en våg. Något, eller någon, vill mig illa. I gästdelen frossar feta människor i fetare mat. De äter så att de nästan kvävs. När jag sicksackar över bordsytan sträcker sig deras prinskorvar till fingrar girigt efter mig. Vinflaskor välter och får mig att dratta rakt in i flottiga handflator. Jag tvingas försöka igen.

"Ingen fara! Med min ilsket gula regnrock smälter jag perfekt in bland skuggorna."

Händer finns det gott om, hjälpande sådana finns inte alls.

Stämningen går att skära med kniv. Detsamma gäller även vår hjältinna.

Man känner sig väldigt liten.

Korv som är så gott!

Trial and error-delen av Little Nightmares är min enda stora invändning. Att trampa snett och tänka fel – och vem gör inte det när livet står på spel? – bestraffas med monotona omspelningar. Jag tycker om utmaningar och även här fungerar de ibland som en extra nerv. Dock bryts magin ett par gånger för mycket och just då ser jag Little Nightmares i ett annat ljus. Mardrömmen pausas för marig trial and error som ska plåga mig en stund. Sedan fortsätter drömmen.

Det känns verkligen som en ond dröm ett barn skulle drömma. Six är så löjligt liten medan världen kring henne är enorm. Den första varelsen jag möter (någon människa är han inte – väl?) har korta stumpar till ben men i gengäld armar som tycks flera meter långa. Huvudet är inlindat i vitt bandage. Jag flyr ifrån honom, gömmer mig under skåp och tassar förbi. I ett särskilt skakigt ögonblick tvingas jag veva upp en lucka. Jag vet att det är enda vägen ut men jag vet också att luckan kommer knarra så att han i rummet bredvid får fart på fötterna – och armarna.

Många platser är förklädda plattformspussel.

Någon har varit här före mig.

Är det fantasi? Verklighet? Du vet inte, kanske får du aldrig veta.

Diskberget är ingen metafor.

Spelet är ordlöst men säger ändå så mycket.

Little Nightmares är ett så kallat 2,5d-spel. Du rör dig oftast från vänster till höger men kan samtidigt röra dig fritt i djupled. Six kan hoppa, klättra, dra i saker, lyfta föremål, smyga, kuta och lysa upp ventilationstrummorna med den fladdrande lågan hos en tändare. Det är inte ett rörelseschema som väller över men det används smart. Det finns knappar att trycka på, spakar att dra, krokar att hänga i och nät och byrålådor som fungerar som stegar.

Trots dessa plattformspussel och trots hot som lurar i mörkret känns Little Nightmares inte som ett ”speligt” spel. Ingen livmätare pockar på uppmärksamheten, samlarprylarna är försvinnande få; det här är något du ska uppleva snarare än att spela. Detaljrikedomen är fantastisk. När Six klättrar längs bokhyllor trillar tjocka luntor ut och ibland komer jag på mig själv med att stanna upp och studera fienderna. Det blir några gånger det sista jag gör.

Det är mysigt och rysligt på samma gång. Det är dock inget hoppa högt-spel. Snarare är det stämningen som sakta vaggar in en i en mardröm – en stämning tätare än den tjockaste dimma.

Ljudbilden lyser mörkret. Det knarrar, droppar och skälver. Någonstans i mörkret hör jag absurda grymtningar, som ska visa sig tillhöra abnorma varelser. Kockarna är nog värst. De rultar omkring och spejar under skåpen efter en munsbit. Råkar jag springa lite för snabbt är det som att hela spelvärlden drar efter andan för att i nästa sekund sätta av efter mig. Lättnaden när jag flyr från köket, via köttkrokar som får fungera som linbana, är stor. Såklart är jag på väg ur askan in i elden.

Little Nightmare stegras skickligt och det är onekligen som mörkast innan gryningen. Det varvar fysikpussel, nerviga smygsekvenser och vilda jakter i en ohelig blandning. Ibland kan det kännas vagt och riktningslöst. Det är svårt att plöja ner hela sin själ i något som är abstrakt. Å andra sidan är detta en mardröm. Det är en plats som kan vara ett fartyg, en undervattensbas, ett fängelse eller alltihop på en gång. Det saknar ord men är ändå fullt med mening. Det drar in mig och borrar naglarna djupare i mig för varje timme som går.