Ny fredag betyder en ny del i vår artikelserie "Tidernas bästa spelkonsoler", där vi tittar tillbaka på spelmaskinerna som format våra liv under de olika årtionden som passerat på vägen fram till nutid.

Förra veckan, när vi avhandlade 80-talet, knep NES en övertygande förstaplats med 86% av era röster. Den här veckan går vi in i det tredimensionella 90-talet – och det är ett fläskigt årtionde! Vi bjuds på två (!) mästerliga konsolgenerationer där veteranerna Nintendo och Sega ställs mot nykomlingen Sony. Ni bestämmer vem som går segrande ur striden!

Nu kör vi!

Årtiondets giganter och bästsäljare

Konsol

Sålda enheter

Största spelet

Sega Mega Drive

36 000 000

Sonic The Hedgehog

Super Nintendo (SNES)

49 100 000

Super Mario World

Sony Playstation

102 490 000

Gran Turismo

Sega Saturn

9 260 000

Virtua Fighter 2

Nintendo 64

32 930 000

Super Mario 64

Sega Mega Drive

Om NES gjorde slarvsylta av Master System var det jämnare under den här generationen. Visst låter runt 13 miljoner färre krängda Mega Drives som en tydlig förlust – vilket det ju är – men en bit över 30 miljoner konsoler var ändå en triumf för Sega. Både föregångaren och efterföljaren landade kring 10 miljoner. I moderlandet Japan började det dåligt men i Nordamerika (där den hette Genesis) och Europa blev det för första gången konsolkrig på allvar.

Till skillnad från Master System hade Mega Drive rejäl uppbackning från tredjepartshåll. Aladdin och Mortal Kombat var två storsäljare, varav den senare orsakade moralpanik ("Tänk på baaarnen!"). Svaret? Ännu blodigare uppföljare som blev ännu större succéer.

Sega backade dessutom upp med en rad odiskutabla klassiker: Sonic the Hedgehog 2, Phantasy Star IV, Shining Force II, Landstalker, The Revenge of Shinobi, och så vidare.

I slutet av Mega Drives livscykel var Sega hungriga efter mer och fattade en rad beslut som skulle få väntan på Saturn att kännas kortare. Det gick ... sådär. Mega Drive-expansionen Mega-CD tillät framför allt större spel (CD-skivor var grejen!) men sålde dåligt. Det gick bättre för andra (!) expansionen 32X, men budgetalternativet till Saturn framstod ändå som ett konstigt beslut.

Super Nintendo Entertainment System

SNES var den tydliga, trygga uppföljaren till NES. Det var Mario, Zelda och Metroid återigen men den här gången i "Super"-form. Super Mario World, Super Metroid och The Legend of Zelda: A Link to the Past anses vara några av de bästa spelen genom tiderna.

Det starka tredjepartsstödet fortsatte. Konami (Super Castlevania IV, Turtles in Time) och Capcom (Mega Man X, Street Fighter II) var alltjämt två klippor Nintendo lutade sig mot. Ännu mer lutade de sig mot Rare. De köpte 49 procent av den brittiska utvecklaren och resten är Donkey Kong Country-historia – innan det blev en Xbox-historia, det vill säga.

Rollspel – eller snarare JRPG – slog igenom på allvar i väst med SNES. Tacka Square för det: Secret of Mana, Chrono Trigger, Final Fantasy IV (då II) och Final Fantasy VI (då III) firades, men få rollspel hittade till Europa. Det blev till att köpa tredjepartsadaptrar och importera dyrgriparna från USA.

Nintendo satsade på trygga kort men visade samtidigt prov på experimentlusta. Mode 7-effekten gav spelarna känslan av 3D en generation "för tidigt". Racingspelen F-Zero och Super Mario Kart var två av teknikens främsta ambassadörer. Än mer framtid andades Star Fox (Starwing i Europa) med Super FX-grafik och riktiga polygoner. En tvåa utannonserades snabbt men Star Fox 2 var ett "förlorat spel" fram till i fjol då det släpptes till SNES Mini – ett kvarts sekel senare! Och trots att Mega Drive egentligen var tekniskt överlägsen hade SNES en betydligt bättre ljudkrets, som utformades av Playstation-fadern Ken Kutaragi (mer om detta senare).

Den blå igelkotten Sonic sålde som smör på Sega Mega Drive

SNES blev ännu en framgångsrik konsol för Nintendo.

Utmanare och förlorare

90-talet var dels fyllt av fantastiska konsoler, men det var dessvärre också fyllt med de många snedstegen som skulle leda till dåvarande konsolgiganten Segas fördärv. Företaget ville dryga ut populariteten hos Mega Drive i väntan på Saturn, och släppte en rad tillbehör som Mega CD och 32X som inte blev några framgångar. Det urholkade dessutom förtroendet för Segas hårdvarulanseringar.

Under 90-talet lanserades också flera konsoler som hårdvarumässigt imponerade, men som aldrig riktigt slog igenom på bred front. Neo Geo från SNK var något av ett paradis för 2D-arkadskjutare och pixel-nirvana, men de stora framgångarna uteblev. Forna EA-chefen Trip Hawkins lanserade konsolplattformen 3DO med pompa och ståt, men inte heller den lyckades. Philips blev också en av årtiondets förlorare då deras samarbete med Nintendo resulterade i konsolen CD-i, som inte bara blev ett misslyckande utan dessutom hyser de bespottade Zelda-spelen som ingick i samarbetet med Nintendo.

Sony Playstation

Nintendos falerade samarbete med Sony är i det närmaste legendariskt. Nintendo utvecklade tillsammans med Sony ett CD-baserat tillägg för Super Nintendo som dessutom skulle kompletteras av en hybridkonsol från Sony som kunde spela både CD-skivor och SNES-kassetter. Hybridkonsolen skulle kallas PlayStation, och den hann till och med utannonseras av Sony under E3 sommaren 1991. Nintendo drog dock en rövare och avslöjade ett samarbete med Philips om ett CD-tillbehör dagen efter.

Sony-cheferna blev av förklarliga skäl inte helt nöjda med detta, och konsolens fader Ken Kutaragi lyckades övertyga cheferna om att de skulle ge sig in i konsolmarknaden under egen fana. Sony gjorde i princip allting rätt med Playstation. Den hade relativt enkel men kapabel 3D-accelererande hårdvara, den hade CD-formatet och den osade en cool och tuff attityd som Nintendos trötta familjekonsol N64 saknade. De lyckades också slå all luft ur seglen för Segas Saturn-konsol när prislappen för Playstation ack så kaxigt presenterades som 299 dollar under E3 1995, hela 100 dollar billigare än Segas problemtyngda 32-bitare.

Attityd i reklam och bra prisnivå var dock bara en sida av ekvationen. Sony lyckades locka till sig helt rätt utvecklare som också spädde på Playstation-märkets coola attityd. Spel som Wipeout från brittiska Psygnosis kombinerade råsnabb futuristisk racing med döcoola musikspår. Resident Evil-serien och Silent Hill skrämde vettet ur folk.

Playstation dominerade JRPG-genren där giganter som Final Fantasy 7-9, Xenogears, Grandia- och Suikoden-serierna bara är några exempel på genrens absolut främsta. Vi lärde oss älska grottutforskande med Lara Croft i Tomb Raider. Gran Turismo gav oss realistisk (för sin tid) racing på en konsol. Vi blev skejtare med Tony Hawk's Pro Skater trots att vi aldrig stått på en bräda med hjul, och vi grottade ner oss i cineastisk spionage-action med Metal Gear Solid.

Det släpptes alldeles för många banbrytande och ikoniska spel och spelserier på Playstation för att nämna dem alla här, men Sony gjorde allt rätt och det visade sig också i försäljningen. Över 100 miljoner sålda konsoler var helt fenomenalt bra och förpassade Nintendo 64 till skamvrån.

Sega Saturn

Början till slutet för Sega som konsolaktörer. Saturn sålde inte ens i 10 miljoner ex. Det var drygt 20 miljoner sämre än Mega Drive, men framför allt 90 miljoner sämre än Playstation.

Efter Mega-CD- och 32X-besluten fortsatte Sega trampa snett. Saturn överraskningssläpptes fyra månader tidigare än beräknat i USA, i maj 1995, och det var ingen surpris som gick hem. Tvärtom. Vad som hade börjat bra i Japan blev snabbt till dåliga siffror världen över.

Vad gick fel? Titlar som Nights into Dreams, Sega Rally Virtua Fighter och Panzer Dragoon Saga levererade. Men Sonic då? Sonic X-treme, är svaret. Efter en rad faktorer – bland annat personalens vacklande hälsa och bistra Sega-chefer – lades projektet ner. Sonic X-treme blev ingen Super Mario 64-dödare. Det blev bara ett dött spel. Istället fick Sonic-fansen en nödlösning, en port av Mega Drive-medelmåttan Sonic 3D Blast. Hurra?

Problemen låg inte vara i spelen heller. Saturn använde en ganska exotisk hårdvara där utvecklare behövde hantera dubbla processorer och en grafikkrets som renderade grafikelement med fyra punkter, så kallade quads, istället för triangelformade polygoner som resten av spelbranschen nyttjade. Portning av spel från andra plattformar var en av aspekterna som den exotiska hårdvaran gjorde bekymmersam.

Saturn hade stora spel men också stora problem, och det negativa vägde till sist alldeles för tungt. Nu var målet ett enda: att Dreamast skulle bli den stora comebacken för Sega.

Nintendo 64 bjöd på 3D-Mario.

Sony Playstation blev en enorm succé.

Saturn sålde betydligt sämre än Mega Drive men var en uppskattad konsol.

Samtidigt på PC...

90-talet var ett otroligt händelserikt årtionde för PC-plattformen. Föregående årtiondets giganter som Commodore fanns kvar men förde en tynande tillvaro i skuggan av PC-jättarna. Det var också årtiondet när 3D-accelerering via dedikerade grafikkort tog fart, med 3dfx Voodoo-grafikkort som den tveklöst mest ikoniska aktören under årtiondet.

Det var också här som verktygen för utvecklare mognade rejält, då DirectX introducerades på Windows 95-plattformen. På processorsidan hände en hel del. AMD lyckades knäppa Intel rejält på näsan med bland annat Athlon 64-familjen, och det dröjde ända till Pentium 4-arkitekturen pensionerades till förmån för Core-arkitekturen som Intel kunde ta över ledartröjan igen.

På spelfronten var det också en fantastisk era. Id Software skapade grundvalarna för vad som blev fps-genren med giganter som Doom och Quake, och Valve grundades 1996 för att ge världen Half-Life blott två år senare. Detta skulle också ge upphov till giganten Counter-Strike som lever och frodas än idag. En annan gigant var Blizzard som släppte ifrån sig strategipärlor i Warcraft-serien och framtida ikonen Starcraft. Detta är blott några exempel från ett mycket aktivt PC-läger under 90-talet.

Nintendo 64

Efter supersuccén som var SNES var förväntningarna så klart ofantligt högt ställda på uppföljaren. Inför lanseringen hypade Nintendo upp hårdvaran som skulle sitta i vad som då kallades Ultra 64, men som kom att kallas Nintendo 64 kort och gott. Väldigt avancerad 3D-grafik från företaget SGI skulle ge tredimensionella världar olikt allt annat, och konsolen fick också en oerhört imponerande start.

Det är nog få som var vid liv under mitten av 90-talet som inte tappade hakan när de såg Super Mario 64 första gången, spelet som på egen hand visade hur en 3D-plattformare i en öppen spelvärld skulle se ut. Andra giganter från Nintendo inkluderar det ikoniska The Legend of Zelda: Ocarina of Time som av många hyllas som seriens bästa.

Nintendos gamla mästerutvecklare inledde också generationen starkt med hyllade titlar som Goldeneye 64 där förstapersonsskjutare och multiplayer blev en framgång på en Nintendo-konsol (galenskap!). Efter ytterligare succéer med spel som Diddy Kong Racing, Perfect Dark och Banjo-Kazooie började Rares felfria statistik vackla med spel som Jet Force Gemini och Donkey Kong 64.

Efter de inledande framgångarna började dock bristerna i Nintendos strategi visa sig. Beslutet att använda kassetter istället för optisk media likt konkurrenterna använde innebar att flertalet stora utvecklare valde att satsa på uppstickaren Playstation istället. Den tyngsta förlusten var utan tvekan rollspelsfabriken Square Soft vars legendariska titel Final Fantasy VII var för ambitiöst för Nintendos begränsade kassettformat.

Det fanns också begränsningar i hur 3D-grafiken hanterades jämfört med konkurrenterna, men just lagringsformatet ledde till att Nintendo 64 lämnade öppet mål för Sonys coola nykomling och konsolen lyckades inte nå de nivåer som SNES hade satt generationen innan.

Nästa vecka går vi in i det nya millenniet, när vi avhandlar 00-talet! Microsoft ger sig in i striden med sin ambitiösa Xbox, Nintendo vacklar, Sega tackar för sig och Sony slår alla tidigare säljrekord med hästlängder. Missa inte det!