Året är 2018, spelet är The Settlers och platsen är Köln under brinnande Gamescom. Men det skulle lika gärna kunna vara 1996 och The Settlers 2 i ett pojkrum i de ensliga skogarna utanför Borås.

Det allra bästa med nya The Settlers är hur fantastiskt bekant allting är. Jo, det heter – i linje med Hitman, God of War, Doom och så vidare – inte The Settlers 8, utan kort och gott The Settlers. Detta är min enda invändning mot comebacken. Det är en jag kan leva med.

Att zooma in är en stor del av tjusningen med nya Settlers.

Om kriget kommer (och det gör det) är det bäst att vara väl förberedd.

Män och kvinnor kan numera utföra samma arbeten utan krusiduller.

"Både stora och små skillnader"

Jag spelar det inte själv men konceptet känns så bekant att det lika gärna skulle kunna vara jag som pekade och klickade. Det inleds, förstås, med att nybyggarna ror iland på en outforskad ö. Med sig har de lite mat, stockar att bygga med och framför allt ett jävlar anamma. Tre skogshuggarhyddor smälls upp, jakten på bär och träd inleds vid skogsbrynet och ett högkvarter byggs en bit från stranden där fiskare redan har satt igång med att förse Settlers-gubbarna och -gummorna med krubb.

Det finns både stora och små skillnader. Producenten Corinna Beckmann lyfter fram att precis alla jobb i samma utsträckning kan utföras av både män och kvinnor. Det har förstås ingen betydelse för spelmekaniken. Då väger det nya uthållighetssystemet tyngre. För att dina nybyggare ska behålla energin behöver de äta och då och då kan vi se maten levereras till dem.

Att zooma in på mikronivå är en stor del av dragningskraften. På nära håll kan vi se hur en skogshuggare tar en välbehövlig paus och placerar tallriken på huggkubben för att sedan hugga in. Lika charmigt är det att se hur soldater tränar (ibland med mindre lyckat resultat), hur smeden hamrar fram verktyg och hur en snubbe dansar fram på vägen mot nästa jobb.

Vägar är inte obligatoriska i teorin, men är i praktiken svåra att leva utan. Med en enkel stig går det snabbare men i takt med att människorna blir fler – i demons slut hade vi 3 000 nybyggare och ett litet imperium! – blir också köerna längre. Kullerstenar och åsnevagnar öppnar upp för både snabbare och mer effektiva transporter.

För några timmar sedan: en hydda. Nu: ett imperium.

Betydelsen av murar ska icke underskattas.

Retrochocken: i mitten av november släpps en samling med de sju tidigare titlarna.

"En lika värdig som stor comeback"

Det sista jag fick ett smakprov av var striderna. I linje med de äldre spelen har vi inte så mycket kontroll utan det handlar snarare om att förbereda sig väl och träna upp soldater med bra utrustning. Med ett torn och en ståtlig mur med flera bågskyttar kommer man långt, och det dröjde inte länge förrän fiendens general fick lägga benen på ryggen. Även här är detaljnivån slående. När fienden först anföll kunde jag se bärplockare drabbas av panik och med händerna vilt fäktande rusa mot säkerheten.

The Settlers är långt ifrån freemium-soppan Settlers Online och känns redan nu, ett år innan släpp, som en lika värdig som stor comeback för en av världens charmigaste strategispel. Då ska vi inte glömma att hela serien släpps på nytt redan i november. Det våras för nybyggarna.