Modern Warfare är som namnet avslöjar ett återbesök hos Call of Dutys storhetstid, när serien revolutionerande genren med killstreaks och hektiska strider i tajta korridorer. Men det är inte så mycket en reboot som en återfödelse. Och resultatet är ett spel som aldrig har känts mer modernt.

Efter en kort paus är nu singleplayer tillbaka. Likt 2007 års Call of Duty 4: Modern Warfare utlovas verklighetstrogna skildringar av militära operationer med en gnutta Michael Bay-magi. Kampanjen når inte riktigt samma nivå av kittlande action som de tidiga spelen, men den placerar sig utan problem på topp 5-listan.

"Ett återbesök hos Call of Dutys storhetstid"

För den som gillar den linjära berättarstilen finns det nu sex timmar av detta att gotta ner sig i. Visserligen en av de kortare singleplayer-kampanjerna i serien, men jag klagar personligen inte då jag föredrar det kort och koncist istället för utdragna strider mot evigt spawnade fiender.

Något jag verkligen uppskattar är den rika variationen av uppdrag med allt från att smyga sig fram i kolsvarta lägenheter med nattkikare och långsamt öppna dörrar, till att storma byggnader, flyga leksaksplan, skendränkas och leda gisslan genom fiendeockuperad kontorsmark. Detta resulterar även i en mer balanserad presentation. Mitt favorituppdrag är att bryta mig in i en herrgård i skydd av natten där jag själv får välja hur jag ska gå tillväga, och var. Ett uppdrag olikt Infinity Wards annars hårdknutna berättarstruktur.

En kär gammal bekant dyker upp igen.

Utvecklarna har betonat hur kampanjen ska beskriva krigets verkliga sidor. Det från civila, till amerikanska elitsoldater och terrorgrupper, och hur dessa konflikter inte alltid är ont mot gott och där beslut om huruvida det är fiende eller inte är svåra att avgöra i stunden hetta. Resultatet är väl ett “nja”. Jag ryser visserligen i vissa sekvenser, exempelvis i en där jag som barn ligger och krossas under en kollapsad byggnad. Men i verklighet är detta en traditionell berättelse utifrån amerikanskt perspektiv där det snabbt målas upp vilka som är goda och onda.

Fan-favoriten Captain Price gör en återkomst och presenteras som spelets gråzon där handskarna minsann åker av och saker görs under bordet, något som det utan tvekan kommer spelas på mer i framtiden. Överlag måste jag ändå säga att karaktärspresentationerna är förstaklassigt, särskilt Claudia Doumit och Barry Sloane i rollerna som Farah och Captain Price. I vanlig ordning är också animationerna och grafiken hos dessa karaktärer vansinnigt bra, kanske det bästa någonsin i ett spel.

Karaktärerna ser löjligt bra ut.

"Fan-favoriten Captain Price gör en återkomst"

Jämfört med tidigare års multiplayer är detta Call of Duty mer back-to-basics, fast anpassat efter dagens krav på vad en shooter ska erbjuda. De mest påtagliga nyheterna är de nya spellägena. Cyber Attack är som Search and Destory fast med möjlighet att återuppliva lagkamrater. Special OPS Survival är en PvE-variant som skandalöst nog endast finns på PS4 tills nästa år.

Gunfight ställer två mot två, fast där alla har exakt samma vapen och rundorna oftast är superkorta och adrenalinframkallande. Ground War, som låter upp till 64 spelare fajtas på en stor karta i total kaos, är lite som Battlefield men utan förstörelsen och med killstreaks. Varje tak är fyllt av minst fem snipers och marken är belägrad av stridsvagnar. Hur kul som helst om du som mig aldrig fastnat för Battlefield men ändå gillat idén med stora strider, fast med Call of Dutys gunplay. Och kanske bäst av allt: det stödjer crossplay.

Gunplay är en av de stora nyheterna. Den kanske inte syns, men den känns. Redan i betan märkte jag direkt att något var annorlunda. Vapnen känns mycket tyngre, rekylen är betydligt mer påtaglig och ljuddesignen känns nu mer förankrad och kan vara bästa det någonsin i ett Call of Duty. Bara en grej som hur patronhylsorna studsar från marken till hur det låter när du laddar om ditt vapen är oerhört tillfredsställande.

"Vapnen känns mycket tyngre"

Men mekanik är inte det enda. Bakom kulisserna finns en hel del nyheter som ändrar hur du spelar. Förmågor finns kvar fast betydligt mer begränsat, där du till exempel kan kasta ut en låda ammo, skicka ut en spiondrönare som punktmarkerar fiender eller att dina steg blir tysta en viss tid. Detta val känns mer i rätt riktning än vad Black Ops 4 försökte göra i sin multiplayer.

Även variationen i vapenbyggandet är nu djupare än någonsin tack vare “Gunsmith”. Här erbjuds ett nästintill oändligt utbud av variationer där varje pålägg kommer med sina för- och nackdelar. Ovanpå detta finns det också incitament att testa olika vapen i form av utmaningar som låter dig låsa upp XP-tokens eller nya ovanliga vapen. En genial kombination för att öka både spelglädje och speltid utan att pracka på folk lootlådor.

Modern Warfare har massor av vapenkonfigurationer och multiplayer-spelformer.

Jag sa i min recension av Black Ops 4 att mångfald var det årets tema. Den trenden genomsyrar även Modern Warfare. Spellägena känns mer varierade än någonsin och det är lite som att Infinity Ward kastar in en drös idéer för att se vad som folk gillar, vilket jag personligen uppskattar enormt. Jag vill hellre att utvecklare experimenterar än låser sig vid ett och samma koncept i all framtid. Förhoppningsvis betyder detta inte att spellägen nu kommer i form av DLC:s.

Call of Duty: Modern Warfare är på många sätt en värdig uppföljare till 2007 års nästan-namne, Call of Duty 4: Modern Warfare. Med en multiplayer som både får mig att komma ihåg varför jag älskar denna spelserie och återuppfinner sig själv, kan jag inte annat än att ge det en stor tumme upp.

Fotnot: spelat på pc med Intel i7 6700-CPU och Geforce GTX 1080, i 1080p och stabila 140 fps.

Call of Duty: Modern Warfare
4
Mycket bra
+
Varierad single-player
+
Uppgraderat gunplay
+
Stort utbud av spellägen i multiplayer
+
Ursnyggt presenterade karaktärer
-
Något svag story i single-player
-
Plattformlåst spelläge
Det här betyder betygen på FZ