Du är död – och där borde det kanske ha varit över. Din hädanfärd var dock inte som de flestas, utan slutet kom till dig i en dekadent Hollywood-herrgård där klientelet hade en allt annat än sund inställning till seanser, andar och sånt. Du, i rollen som fotografen Ed Miller, vaknar upp i huset som vägrar låta dig gå mot ljuset. I stället lotsar det dig djupare in i mörkret.

"Två krav: VR-headset samt nerver av stål"

Wraith: The Oblivion – Afterlife (hädanefter nöjer vi oss med Afterlife) kommer med två krav: VR-headset samt nerver av stål. Eller kanske allra helst: inga nerver alls. Däremot krävs inga förkunskaper om det ständigt växande World of Darkness-universumet.

Jag hoppar aldrig högt av Afterlife. Däremot ger det mig iskalla klumpar i magen och ibland viskar jag svagt: "Nej, nej, nej..." Skräcken är inte billig, utan säljer sig dyrt. Den rycker aldrig undan mattan på en. I stället är fasan här för att stanna. Den byggs upp, sjunker undan, stegras igen, faller tillbaka in i skuggorna – men finns alltid där. Det går aldrig att slappna av.

"Att våga vara kall, men inte frysa till is"

Jag har försökt.

Att bara vrida om dörrhandtag och tassa (ibland har jag krupit) nedför långa korridorer är en pärs. Ed är visserligen död, men är paradoxalt nog livrädd ändå. Det finns andra andar kvar i huset. De är olika men ändå lika. En stapplar fram genom trädgården, frusen och rädd. En annan hänger i taket. En tredje är tre meter lång och tvingas huka för att ta sig genom dörrvalven i huset.

Se där, vampyrladyn i Resident Evil Village hann inte först trots allt...

För spelarens del handlar det mest om att hänga med. Att våga vara kall, men inte frysa till is. Du kan gömma dig i skåp, huka bakom skrivbord och kasta saker för att distrahera dina jägare. När kusten (kanske?) är klar fortsätter du leta ledtrådar och lägger storypusslet. Ed kan tids nog gå genom väggar, fotografera minnen och bränna bort tjocka trädrötter med sin fotoblixt.

Att gömma sig är det enda som biter mot hoten. Eventuellt.

Det finns många hemligheter gömda i herrgården.

Krasst konstaterande: döden råder inte bot på dödsångesten.

Vålnaderna är inte bara fasansfulla, utan även djupt tragiska.

Afterlife är snubblande nära ett högre betyg, men trampar snett här och där. Berättelsen försöker vara oväntad, men är snarare det motsatta. Medan det skräckmässiga hantverket har guldkant är skådisleveransen på en mer B-betonad nivå. Ett modernt checkpointsystem hade varit välkommet. Backtrackingen är redan kännbar men svider ytterligare när jag känner mig tvingad att styra kosan mot gammeldags sparrum i tid och otid. Vålnaderna spricker här och där. De fastnar i loopar, trillar delvis genom väggar, och det förtar bitvis skräckstämningen.

Snubblandet till trots står Afterlife stolt där det verkligen räknas: i en djup, krypande och stegrande fasa. Det vågar ta tid på sig, vägrar jumpscares, och förtjänar därför vår fulla respekt.

Fotnot: Wraith: The Oblivion - Afterlife finns ute nu till Oculus Quest och Rift. Det kommer till Steam-kompatibel VR den 25 maj och slutligen till Playstation VR senare under 2021.