Året var 1999 och jag vaktade telefonen som en hök medan 56K-modemet tuggade på. Efter några timmar låg det där på skrivbordet: demot till Age of Empires II: The Age of Kings. Det var en revolutionerande titel på många sätt och vi var många som föll pladask. Några månaders sparad veckopeng senare hade jag fullversionen i min hand, och det blev många timmars wololo-bataljer både på olika LAN och hemma på kammaren.
"Hela spelupplevelsen genomsyras av föregångaren"
Det är just den där nostalgiska strängen som Relic vill slå an när de nu återvänder till serien, det står klart med all önskvärd tydlighet. Ljuden, estetiken, ja hela spelupplevelsen genomsyras av föregångaren från första stund. Och visst har de lyckats fånga känslan, även om jag gärna hade sett ännu mer flirtande med legendariska voicelines som “presto” och “timberhochwandi”.
Belägringsmaskinerna, och särskilt kanonerna, har ett tillfredsställande schvung i både ljud och animation.
Pengar rullar in som det ska, det går bra nu.
En av tre möjliga vägar till vinst är att bygga ett så kallat wonder och försvara det en viss tid. Fransosernas alternativ är naturligtvis Notre Dame.
Men det har trots allt gått drygt 20 år sedan sist (spelseriens tredje installation talar vi tyst om). AoE, eller “Age” som utvecklaren tycks vilja mynta, har tagit klivet in i nutiden. Antalet civilisationer som går att spela har krympt till åtta, men de är samtidigt mer diversifierade och vilken du väljer har större påverkan på det gameplay som väntar än tidigare. Ryssarna har en egen mekanik där du får bonusar om du jagar vilda djur, medan Delhi använder präster istället för resurser för att forska fram nya teknologier.
Hur du tar dig fram genom tidsepokerna har också genomgått en rejäl renovering. I stället för ett enkelt knapptryck när du har tillräckligt med mat, trä, guld och sten förväntas du som ledare i stället bygga ett monument (kallas “landmarks”) som får markera steget in i en ny era. När det ska byggas ställs du inför ett val mellan två byggnader, och varje civilisation har sina egna monument med unika fördelar. Det kan handla om att väga ett defensivt fort mot en moské som ger dig unika teknologier. Systemet fungerar briljant och tvingar spelaren att tänka till och ta genomtänkta beslut under spelets gång på ett snyggt sätt.
Vilka enheter du kan ställa på slagfältet varierar också en del beroende på vilken civilisation du väljer, åtminstone på pappret. Visst är det skillnad på elefanter, hästar och kameler, men i praktiken kokar det mesta i bästa fall ned till en klassisk sten-sax-påse-dans med kavalleri, infanteri och bågskyttar. Oftast blir striderna dock mest en “A på marken”-soppa där det är ganska svårt att utröna vad som egentligen händer på marken, särskilt mot slutet av en match med 200 enheter i spel.
"Spelets gameplay hade nog tjänat mycket på färre enheter"
Här återfinns Age of Empire IV:s största svaghet. Att försöka få kontroll på vad som händer med olika kontrollgrupper är en mardröm, och när dina beridna soldater springer förbi en fiende istället för att stanna och slå för tredje gången är det lätt att bli frustrerad. På sätt och vis är det här ett inneboende problem i hela RTS-genren, och kanske en av förklaringarna till att den numer för en ganska tynande tillvaro. Men Relic har också målat in sig i ett hörn när man så tydligt klamrat sig fast vid seriens storskalighet. Det flyger kanske hyfsat i lättsamma matcher i goda vänners lag, men spelets gameplay hade nog tjänat mycket på färre enheter och byggnader, färre knappar och teknologier och mindre kartor.
När alla inblandade lyckats mura in sin bas i sten och tömt stenkontot för att bygga fort och torn urartar spelet också ofta i ett dödläge där den med störst trebuchet drar det längsta strået. Det känns spännande första gången, men blir snabbt ganska repetitivt.
Striderna bygger på ett sedvanligt sten-sax-påse-upplägg. Kommer det hästar? Ta fram spjutet.
Civilisationernas arkitektur skiljer sig åt rejält och estetiken sitter oftast som en smäck.
Med några få enheter på banan fungerar det hyfsat att försöka separera olika kontrollgrupper, men det blir snabbt oöverskådligt.
Remaken av tvåan har fått en ganska frodig onlinescen de senaste åren, och det återstår väl att se om fansen med en dragning åt kompetitivt spelande tar sitt pick och pack och flyttar över till fyran. Multiplayerläget finns givetvis på plats, med ganska generösa reglage och drop down-menyer för den som vill skräddarsy den perfekta matchen. Om balansen mellan de åtta civilisationerna sitter där den ska får tiden utvisa.
Kampanjerna är välgjorda och genomarbetade, om än kanske lite väl enkla även på högre svårighetsgrader. Det är ungefär vad man kan vänta sig av en sådan här titel: rädda byn medan fienden anfaller i tre scriptade vågor för att sedan bygga upp till en motattack, och så vidare. För den historieintresserade finns det en hel del godis att hämta, med allt från slaget med stort S år 1066 till den ryska nationens vagga. Uppdragen varvas med inspelade filmklipp från historiska platser. Det bjuds på både nutida drönarbilder från engelska slott med infällda digitala soldater på olika slagfält och kortare sekvenser med skådespelare. Greppet funkar väl sådär, men piggar ändå upp på ett sätt som är svårt att sätta fingret på.
Age of Empires take på slaget vid Hastings – inte riktigt lika episkt som man hade hoppats.
Det bjuds givetvis även på strider till sjöss. Kartorna med vatten är dock inte särskilt lockande.
Få saker slår att plöja in i fiendens bas med ett gäng krigselefanter, och se motståndarens kameler lägga benen på ryggen.
Kampanjerna drivs fram av ett gäng ganska udda filmklipp som kombinerar live action och nutid med ett lager av digitala soldater.
Om utförandet på kampanjerna känns lite mossigt så är spelläget “Art of War” desto fräschare. Konceptet lanserades i samband med tvåans remake härom året, och går ut på att du ska utföra vissa utmaningar på tid. Det kan handla om att samla resurser för att bygga en viss byggnad, eller mota bort anfall från specifika enheter. Förutbestämda tids- och poänggränser gör att det går att fila på sina taktiker för att byta ut silvermedaljen mot guld. Ett par ytterligare utmaningar att nöta på hade dock inte skadat.
"En nostalgifest för 80-talister"
Det är som sagt 2021 och självklart finns det achievements och ett lager av progression påklistrat på kalaset. Den som vill kan bocka av olika mål för att få nya färger på sin flagga, en ny staty till sin huvudbyggnad, ett nytt sigill, ja du fattar.
Sammanfattningsvis så är Age of Empires IV en nostalgifest för 80-talister som växte upp med föregångarna i serien. Samtidigt har utvecklarens bokstavstrogna trohet mot originalet satt krokben för uppfinningsrikedomen. Visst finns här nytänk och moderniteter, men det räcker inte riktigt hela vägen fram för att väcka liv i en sedan många år slumrande genre. Men om du är ett stenhårt fan av serien eller en svältfödd RTS-fantast finns ändå en del kul att hämta här.
