När det stod klart att Firaxis jobbade på ett strategispel med Marvel-hjältar fick det direkt hype-mätaren min att gå i taket. Tankarna gick direkt till "Xcom med Marvel-hjältar" – vad kan gå fel?

Till en början måste jag emellertid erkänna att det infann sig en viss besvikelse i min Midnight Suns-upplevelse. Det innehöll visserligen superhjältar, men det var inte alls så Xcom-aktigt som jag önskat mig. Efter lite spelande stillades emellertid besvikelsen och jag insåg att Marvel's Midnight Suns gör en hel del saker annorlunda än Xcom, men inte nödvändigtvis sämre.

Om Avengers är A-laget så är gänget i Midnight Suns Marvel-världens misfits. Det är ett udda gäng som består av Blade och ungdomarna från Runaways. Högkvarteret är ett gammalt spökligt slott i en dimensionsreva och alla i gruppen besitter diverse paranormala förmågor.

Kortens hjältar hela dan.

En öl med Doctor Strange, inget konstigt alls.

Du kan sätta ihop (nörd)drömteam.

Medan Avengers fokuserar på att försvara jorden mot utomjordingar och ikoniska faror, är det när demoner och annat patrask från helvetet dyker upp som Midnight Suns kallas in. Runaways må inte vara de mest namnkunniga hjältarna men får under spelets gång sällskap av mer kända personligheter i slottet. Jag får på egen hand skapa Hunter, och precis som i ett vanligt rollspel får jag själv sätta kön och utseende. Det är genom denna individ jag får bekanta mig med de andra hjältarna i slottet. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att Hunter inte är ett oskrivet blad utan faktiskt har en betydande del i narrativet när saker börjar nystas upp.

"Annorlunda än Xcom, men inte nödvändigtvis sämre"

Något som bör understrykas med tjock tuschpenna är striderna, som skiljer sig rätt rejält från Xcom. Marvel's Midnight Suns har nämligen ett system som bygger på kort och en lek att dra från. Varje karaktär har olika kort som de tar med sig in i striden och i varje runda drar du åtta sådana att nyttja. Under en omgång kan du förflytta dig en gång och använda tre kort.

En vanlig runda kan se ut så här: jag låter Spindelmannen näta fast en fiende följt av att Ghost Rider öppnar ett brinnande hål i marken (nu är vi uppe i två kort). Jag förflyttar sedan Blade så att han kan positionera sig och sparka ned en annan fiende i hålet (en förflyttning, och därpå sista kortet). Det jag gillar med systemet är att jag hela tiden måste agera på volley då mina åtta kort på handen förändras varje runda. Animationerna är dessutom riktigt tillfredställande och alla superhjältar känns verkligen super när de går loss med sina attacker. Här tycks inte heller någon missa sitt mål trots att chans till träff är 87 procent...

Mellan banorna tillbringar jag tiden i kråkslottet. Det är där jag kan forska fram nya förmågor (kort) och utrustning, men även prata och umgås med mina kollegor för att bygga relationer. Mycket av speltiden läggs med glädje här då Firaxis verkligen har lagt tid på dialogerna och relationsbanden i ensemblen. Dialogerna blir inte heller desamma trots att jag frågar samma sak. En gång bestämde jag mig för att fiska med Tony Stark och då pratade han om sin del i Avengers. Dessvärre låste sig min dator så jag fick göra om sekvensen, men då pratade helt plötsligt Tony i stället om företaget och hur han namngav sina produkter. Detaljer som detta visar att Firaxis verkligen har haft hjärtat med sig i spelet och respekterar Marvel-arvet.

Midnight Suns är inte riktigt vad jag förväntat mig, men är smått fantastiskt ändå. Utvecklarna visar att de känner vördnad för källan, och striderna känns så "superhjältiga" de bara kan göra. Jag kan förstå att kortsystemet inte är för alla och jag trodde inte heller det skulle passa mig. Men jag rekommenderar ändå att prova, då jag tycker det är mycket roligare än vad det ger sken av.

Chillar med Spidde. En betyande del av spelet är social.

Lagerlokaler är fungerar alltid i Xcom och liknande titlar.

Passande nog är det emellanåt spektakulärt.

Det jag kan kritisera är att ibland är det lite väl mycket tjatig dialog och rännande i slottet. I Xcom (jämförelserna fortsätter hagla) var det lätt att bara starta upp och köra ett uppdrag för att sen stänga ned. Detta går inte riktigt i Midnight Suns då det ibland kan det vara halvannan timmes pysslande i slottet innan jag får komma till skott. Dock är dialogerna välskrivna och har dessutom en del träffsäker humor, så jag lyssnar ofta med spetsade öron.

Det ska tilläggas att spelet inte är speciellt fagert med dagens mått mätta. Jag pratar i synnerhet om slottspartiet där animationerna är rätt basala. Det finns spel från förra generationen som är betydligt snyggare. Trots detta flyter spelet på rätt trögt, med en bilduppdatering som ofta haltar på min pc. På slagfältet känns dock detta mycket bättre, framför allt vad gäller animationerna.

"Bara ett uppdrag till!"

Midnight Suns må kanske inte vara riktigt vad jag förväntat mig, men Firaxis visar detta till trots att de kan sin strategi, och även kan respektera källmaterial. Jag applåderar dem också för att de vågar prova något nytt (gällande korten), även om det kanske inte faller alla på läppen. Midnight Suns lyser särskilt med sina välskrivna dialoger och givande strider. Även om jag måste lyssna på 30 minuter av dialog mellan uppdragen så infinner sig ändå känsla av "Bara ett uppdrag till!". Ett signum för Firaxisstrategi, och även ett fint kvitto på min resa.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Spelet är släppt till PS5 och Xbox Series-konsolerna, och kommer senare till PS4, Xbox One och Nintendo Switch.