"Där och då, i min värld var Resident Evil 4 ett fulländat actionspel"

Inget spel är en isolerad ö. För Resident Evil 4-remaken är det extra tydligt. Det förhåller sig logiskt nog till originalfyran samtidigt som jag, per automatik, förhåller mig till seriens remake-bonanza. Remaketvåan 2019, trean bara ett år senare, och nu: Resident Evil 4.

Spelet från 2005 placerar jag utan tvekan på min personliga topp tio genom alla tider. Inget spel är perfekt men där och då, i min värld var Resident Evil 4 ett fulländat actionspel. Ett skräckhetsigt äventyr i den spanska byhålan som Gud, eller "Dios", hade glömt. Där Resident Evil-arvet förvaltades men där man samtidigt förde actiongenren in i en ny era.

En kamera placerad snett bakom Leon S. Kennedys axel var tydligen allt som krävdes.

Men det var då. Nu är nu. Då hade vi inte fått ett fullgott Resident Evil på fem år. Nu har vi remake-spelen i Raccoon City färskt i minnet. De som i sig "Resident Evil 4:fierats". I den här världen kan RE4-remaken omöjligen få samma genomslagskraft. Så blir det inte heller. Grafiskt och kontrollmässigt och i sin essens minner det starkt om Capcoms hyfsat färska remake-duo. Och även om man skruvat i det är detta spelet jag minns från 2005.

Nej, remakefyran är ingen isolerad ö. Det är dock ett rasande bra Resident Evil.

Röda tunnor. Tänker du samma som jag, Leon?

Bitvis har remaken ett djupare mörker.

"Hello stranger."

Köp ett gevär och få kikarsikte på köpet. Taget!

En dans du helst slipper.

Stör ej. Oheligt pyssel pågår.

Leon och Ashley är på väg.

Under avdelningen: pröva inte detta hemma.

Det är alltså en mindre dramatisk remake än de två senaste, men det krävdes heller inte samma handpåläggning som när PS1-spel var ursprunget. Sex år har passerat sedan Raccoon City sprängdes i bitar. Polisen inom Leon är "död" och i stället har han blivit agent och tar order direkt från USA:s president. En hyfsad befordran, no? Presidentens dotter har kidnappats och de vaga spåren leder Leon till en avkrok någostans i ett dimhöljt Spanien.

Vi är definitivt inte i Raccoon City längre.

"Vanvettiga byfånar rustade med facklor och högafflar"

En game changer för RE4 är, och var, att de bokstavligen hjärndöda zombierna ersatts av Los Iluminados-sekten och allt vad de innebär. Till en början består fiendefaunan av Ganados, som bäst kan sammanfattas som vanvettiga byfånar rustade med facklor och högafflar. De rusar mot dig, kastar yxor, gör plötsliga väjningar och får på alla sätt möjliga zombierna att framstå som krambjörnar. Pistolen får lagom till motorsågsmarodören Dr. Salvadors entré sällskap av hagelbrakaren. Men låt oss inte heller underskatta kniven.

Den kan (realistiskt eller ej) hindra en motorsåg från att skära Leon itu. Det slutar heller aldrig att vara djupt tillfredsställande att i sista stund slå undan en högaffel och lämna fienden sårbar för en rundspark. Glöm heller inte att du kan slå undan kastyxor med bladet.

Nej, kniven är inte en sista utväg utan en maktfaktor i sin egen rätt. Det tydliggörs definitivt via spelets nya stealth-mekanik. Leon kan huka och smyga sig på fienderna för att one-shotta (rättare sagt: one-kniva) dem i halsen. Även om spelet främst är actionskräck, där en stor del av fasan ligger i knivens skick och den alltmer sinande ammon, har Capcom applicerat ett nytt skräcklager över det hela. Mörkret är lite mörkare, de fuktiga grottorna lite mer våta, och i ett parti där vi kontrollerar Ashley är Resident Evil 4 rentav fasansfullt.

Ashley är presidentens dotter i nöd och en del i originalfyran många ifrågasatte. När hon gjorde Leon sällskap var det barnpassningen från helvetet. Dog hon dog du, men numer har Ashley ingen hälsomätare. Hon är en visserligen en ömtålig blomma som kan slås till marken och släpas bort (vilket kan leda till game over), men inslaget prövar inte tålamodet på samma sätt.

Det finns någon enstaka fiende som ögonblickligen kan döda Ashley, men dessa är gudskelov få. De är snarare värre huvudvärk för Leon. För vi ska inte sticka under stol med att byfånarna snart byggs ut med ett bisarrt monstermenageri. Det börjar lite "lätt" med organiska trådar som växer ur halspartiet ur ett bortsprängt huvud. Piskande trådar blir med tiden köttiga tentakler som inget hellre vill än att suga tag i Leons huvud och slita av det.

Komplicerat blir det när jättelika insekter dyker upp för att besätta dräpta Ganados, riddare vars tentakler skyddas av plåtrustning, och nakna, slemmiga kroppar med armar och ben som hela tiden blixtläker sina sönderskjutna lemmar. Att Leon möter allt detta med ostiga one-liners gör honom antingen oerhört djärv eller osannolikt korkad. Förmodligen lite av varje.

Så rustas han också med, förutom nämnda arsenal, flashbangs, handgranater, automatvapen, jaktgevär med kikarsikten och så magnumrevolvern. (Jag och min Resident Evil-magnum. En kärlekshistoria utan slut.) Behövligt, ty på sin väg genom byn, längs sjön, i grottorna och in i det väldiga kråkslottet möter Leon några av Resident Evil-historiens mest brutala bossar. Det vill inte säga lite. El Gigante och Bitores Mendez, vars form är så skräckinjagande att jag inte ids spoila den. Lägg därtill sjömonster, motorsågssystrar och en deformerad varelse med igensydda ögon och jättelika rakblad. Garradorer är vidriga och att "hetssmyga" genom slottskatakomberna och undvika att stöta i något är skräck på ruskig nivå.

Saddler är en av flera ikoniska antagonister i fyran.

Ganados är något annat än zombier.

Kikarsiktet är en bokstavlig livräddare, hälsar Ashley.

Ashleys egna kapitel är fyran otäckaste del.

El Gigante. Två till och med.

Striden mot Krauser var en QTE-fest, men är något annat i remaken.

Med en kanon löser man det mesta.

Ganados utveckling spelet igenom är remarkabel.

Ibland uppmuntras Leon att vara återhållsam, men för det mesta kör Resident Evil 4 med fullt ös medvetslös-taktiken. Ett gruvshackt, inte olikt det i Indiana Jones och de fördömdas tempel, fast mer uppskruvat. Spelets sista tredjedel drar actionreglaget till max. Ön är kontroversiell i RE4-sammanhang och jag kan hålla med om att det inte är spelets starkaste parti. Byn och slottet känns egna medan den här platsen är slit och släng. Dessutom inte lika nyansrik.

Det visste man inte då men i backspegeln kan jag här ana embryot till Resident Evil 5.

"Ön är inget svart får men ändå en liten fläck på solen"

Ön är inget svart får men ändå en liten fläck på solen. Manuset med extra ost är däremot samma grej spelet igenom. RE-konnässörer är givetvis medvetna om att dialogerna är, tja, som de är. Men säga vad man vill om dem: de tar sitt lättsinne på allra största allvar.

Köpmannen är kanske märkligast av alla, men också din bästa vän. När du hör "hello stranger" vet du att det är spenderbyxorna uppdragna till hakan som gäller. Du kan sälja skatter du hittar, och det gör du mest överallt i spelet. Extra pesetas kan tjänas genom att placera ädelstenar i annat krimskrams vars betydelse inte nog kan understrykas. Att köpa nya vapen och skruva i existerande är ett absolut måste, och det är en liten skattjakt i sig att hitta precis rätt vapen mot rätt fiende. Flashbangs, exempelvis, har en högst oväntad effekt.

Jag säger inte mer. Merchant gör det däremot. Förutom sin glada skjutbana kommer han den här gången med sidouppdrag. Att jaga guldägg och särskilda monster får kanske inte himlen att trilla ner men det känns betydelsefullt att göra allt för att tjäna en extra hacka.

Ammobristen är ständig och spelet igenom gör jag allt för att bättra på oddsen. Det görs dels genom starkare vapen, dels genom att crafta ammunition. Men vilken? En svår balansgång.

En remake är en balansakt i sig, men en som Capcom löser föredömligt. Kärnan är intakt och något annat hade varit orimligt: Resident Evil 4 är i grunden ett monumentalt spel. Det har skruvats i manuset, omgivningar och upplägg men essensen av mästerstycket är kvar. Det är dock moderniserat med kontroller som känns mer 2023 och mindre 2005: du kan gå och sikta samtidigt! Originalfyran är älskvärd men tidens tand har också gått hårt åt spelet.

Inte minst grafiskt tar det flera generationskliv. Det är fruktansvärt läckert och följsamt (PS5, prestandaläge). Man leker med ljuset – och mörkret – på ett sätt man inte kunde för arton år sedan. Det estetiska paketet vi hade då har vi nu, men med större djup och med extra allt.

Resident Evil 4 var fantastiskt, och nu är det välkommet in i en ny generation.

Det kommer diskuteras tills tiden tar slut om remakes behövs. Det tråkiga svaret är: det beror på. I Resident Evil 4-fallet har jag inga tvivel kvar. Det är 18 år och många framsteg som gjorts i grafik, men framför allt gameplay. Nya gamers har fostrats. Dock kunde jag inte undvika en betygsvånda. Är en "himla" remake värd högsta betyg? En som dessutom är påfallande lik två andra remakes? Mitt i denna ågren började jag nöta andra varvet av remaken.

Inte för att jag måste, utan för att jag ville. Efter drygt 20 timmar ville jag ha mer. Det är nu som då svinkul att spela om RE4. Det har en loop som jag inte får nog av. Jag älskar det.

Och där har vi plötsligt svaret. Resident Evil 4 är rasande bra. 2005 och 2023. Bingo.

Fotnot: Spelet släpps 24 mars till pc, PS5, PS4 och Xbox Series. PS5-versionen testad.