Döden är utbränd. Antalet själar att skörda blir hela tiden fler och högarna med blanketter som ska fyllas i och stämplas växer sig allt högre. Döden behöver en semester. Det finns bara en sak som hindrar honom – hans undersåtar löper amok och gör inte sitt jobb. Allt är satt ur balans.

Det är den här makabra och unika premissen som ligger till grund för Have a Nice Death. Livet efter detta framställs som ett företag, Death Inc., och yttersta chefen är du: Liemannen själv. Ditt uppdrag blir att ta på dig den svarta kappan och ge dig ut i dödsriket för att få pli på de anställda.

Det hela tar form som ett 2d-äventyr i roguelite-stil, där du börjar varje runda på ditt kontor och arbetar dig genom nivåerna med tillhörande bossar. Varje nivå representerar en ny avdelning av Death Inc., alla med sitt egna lite skruvade tema. Totalt finns sju avdelningar att besöka, med allt från "Giftig Livsmedelsbehandling" till avdelningen för "Industriella Föroreningar" där fienderna exempelvis utgörs av muterade oljeklumpar och vandrande tunnor med giftigt avfall.

"Varje bildruta blir en fröjd både för ögat och upptäckar-lustan"

Bossarna i Have a Nice Death är just det, bossar. Du får slåss mot chefen för varje avdelning av Dödens företag, och de är lika varierade som fienderna du nyss avverkat för att ta dig dit. Variationen av nivåer och fiendetyper kombinerat med en grafisk stil som stundtals för tankarna till spel som Rayman Legends gör att varje bildruta blir en fröjd både för ögat och upptäckarlustan. Även spelets soundtrack förtjänar ett omnämnande. Det är inget revolutionerande, men passar perfekt för att rama in miljöerna.

Det är i bosstriderna spelets riktiga svårighetsgrad, och även en av dess största brister, visar sig. Jag har normalt inte något emot svåra spel, tvärtom så söker jag aktivt upp dem. Bossarna i det här spelet är dock snudd på orättvisa. De har betydligt mer hälsa än något du stött på tidigare, och samtidigt tar de betydligt mindre skada. Kombinera detta med intrikata attackmönster och så gott som inga defensiva föremål för dig som spelare, och frustrationen är nära till hands.

Lyckligtvis är striderna ändå roliga och det finns ett stort antal vapen att låsa upp, men det rör sig i princip bara om sådant som kan användas offensivt. Jämfört med andra spel i genren, som Hades och Dead Cells, saknar jag upplåsning av permanenta förmågor och annat som kan hjälpa mig på min resa genom spelets nivåer. Sådana som kan ge en känsla av framsteg. De finns där, men vissa är så betydelselösa med nån procents chans hit eller dit att det nästan är skrattretande.

"Fullkomligt sprudlar av personlighet och charm"

Mycket av detta vägs dock upp av spelets värld och karaktärer, som fullkomligt sprudlar av personlighet och charm. Precis som i Hades kan du varje gång du dör prata med karaktärerna i startområdet och få ny dialog, där du får veta lite mer om världen och personerna i sig. Allt genomsyras också av en härlig dos humor, som kanske inte är för alla men är för det mesta en fullträff för undertecknad. Det blir mycket arbetsplatskomik och både en och två anspelningar på The Office.

En personlig favorit är Claude, som bara kan prata i mumlande toner. Varför? För att han dog på dansgolvet på sin avskedsfest när han fick en discokula över huvudet – såklart. Sidokaraktärerna är många och den ena är mer skruvad än den andra och de tillsammans med alla vapen och platser i världen har en bakgrundshistoria som går att läsa om.

"Presterar där det spelar roll"

Något jag saknar, även här, är dock en känsla av framsteg. Sidokaraktärerna erbjuder lite ny dialog då och då och det finns vissa sidospår att följa, men utöver det får den överhängande handlingen inte särskilt mycket utrymme och engagerar aldrig på riktigt.

Det gör att det blir svårt att hålla motivationen uppe precis hela tiden, speciellt när du dör på samma boss för femte gången i rad. Efter ett tag låser jag upp genvägar som tar mig direkt till vissa bossar, med det är mer en nackdel att använda dessa då jag missar uppgraderingarna på vägen som leder fram dit och är i något av ett underläge i den annalkande bosstriden.

Fläckarna till trots är det svårt att inte fullkomligt dras in i Have a Nice Death, mycket tack vare att det presterar där det spelar roll. Striderna är underhållande och varierade, om än lite väl utmanande, och det finns en uppsjö av vapen att experimentera med. Varje liten vrå av världen är också fylld av charmiga detaljer att utforska och förundras över. Allt detta ackompanjerat av ett härligt trallvänligt soundtrack – och succén är ett faktum. Döden har aldrig varit så här rolig.

Fotnot: Have a Nice Death finns tillgängligt för pc och Nintendo Switch. Spelet är testat på pc.