Recension – Shellshock Nam '67

Med detta i åtanke är det inte utan viss bävan jag skickar in Shellshock Nam '67-DVD:n i datorn (japp, du måste ha en DVD-läsare). Varningsflaggan som höjs av att det släpps till flera plattformar (PC, Xbox, PlayStation 1 och 2) får snabbt sällskap av en till: shooters i tredjepersonsvy är inte sällan risiga i datormiljö. Men men, fördomar är till för att motbevisas så under installationen ägnar jag en tanke också åt förhandssnacket. Utvecklaren Guerilla Games har i åtskilliga intervjuer betonat att krigets realism står i centrum, alltså Vietnamkrigets skitiga sidor. Låter onekligen intressant.

De utlovade grymheterna upplevs genom en namnlös nykomlings ögon, som i början av 1967 per helikopter ansluter till en härdad grupp veteraner. Utan vidare omsvep hamnar du i djungeln och redan innan du hunnit dra på dig din första omgång malaria springer ni ihop med en grupp fiender. Efter att snyggt och prydligt ha avlivat dem är det dags för ett gäng uppdrag. Det handlar om att rädda tillfångatagna landsmän, hitta vapengömmor, rensa byar, desarmera försåtsmineringar och liknande. Till din hjälp har du en handfull soldater och tidstypiska vapen som M16 och Kalashnikov. Du kan bära ett tungt och ett lätt vapen åt gången, samt extraprylar som spräng- och rökgranater.

Så, med den inledande fördomen om portningar i åtanke, hur fungerar då PC-upplagan av Shellshock Nam '67? Tja, låt oss säga att spelet upphöjer ungefär alla fördomar som någonsin yttrats om konsolportningars uselhet till sanning. Till att börja med är styrningen så dålig att man instinktivt vill avinstallera spelet och knäcka skivan. Dessvärre har recensenter inte den förmånen, åtminstone inte innan de fått ur sig sin artikel, så det är bara att svälja irritationen, spela vidare och försöka förklara var det gått snett.

I detta fall har utvecklaren av någon obegriplig anledning släppt spelet trots att styrningen knappt kan kallas fungerande. Siktet segar i början av musrörelsen och gör sedan plötsligt en kraftig förflyttning. Resultatet - att sikta med någon sorts finess är omöjligt. Det känns som att spela med en uppdateringsfrekvens på fem bilder i sekunden. Också i övrigt är styrningen högst medioker, med hackiga och svårkontrollerade rörelser, ständig risk att fastna i naturen och elittränade soldater som inte äger förmågan att hoppa. Tvingas gå omvägar kring halvmeterhöga jordvallar - "Det är ju fan beklämmande!", som en viss Ebbot en gång sa.

Apropå uppdateringsfrekvens så är spelet duktigt dåligt optimerat. Trots att testdatorns hårdvara vida överstiger de rekommenderade systemkraven kan jag inte köra spelet med högsta grafikinställningar i upplösningen 1024x768 - 10-15 bilder per sekund är inte spelbart. Med lägre inställningar går det åtminstone att spela, men några svindlande hastigheter står inte att uppnå. Och det är knappast någon Far Cry-grafik hårdvaran brottas med, snarare en omisskännlig och oönskad inblick i vad samtida konsoler har att bjuda. Som komplement bjuds vi på ett gäng faktorer som stinker 90-tal, som osynliga väggar och noll koll på var granaterna landar. Men anatomin fungerar faktiskt skapligt, ett välriktat skott (ytterst ovanliga på grund av det berusade siktet, men ändå...) blåser valda kroppsdelar av motståndaren.

Fler klagomål: om det vankas IQ-tävling kommer den artificiella intelligensen få storstryk av en normalbegåvad krukväxt. Krigarna, både allierade och fiender, duckar förvisso pliktskyldigt när motståndaren skjuter, men det rör sig om högst temporär överlevnadsvilja. Sekunden efteråt ställer de sig gladeligen mitt i skottlinjen. En skön kombination av logisk och AI-relaterad vurpa är att du, gröngölingen, får ta ansvaret för att desarmera minor. Visst, de erfarna krigarna kanske månar om sina liv, men i rimlighetens namn hade de då inte betraktat dig på två meters avstånd... Man får tämligen ofta se två soldater stå och skjuta mot varandra för allt vad tygen håller, utan att pricka annat än omgivningen. Pacifister? Vet ej, men det är tragiskt att se. Eller kanske komiskt, om man är på det humöret.

Förhandstugget om realism gäller alldeles uppenbart inte själva spelandet. Istället handlar den om att ett antal köttiga vidrigheter visas upp, exempelvis avrättningar och huvuden som sprängs i bitar. För att vi ska få chansen att riktigt gotta oss... eller vad säger jag, för att vi ska få en inblick i krigets brutala verklighet visas allsköns blodiga äventyr (nackskott, halshuggning) upp i filmsekvenser insprängda i uppdragen. En aura av osmaklighet omger det hela, inte på grund av grafiken - den är som sagt rätt vissen - utan för att det är så utstuderat spekulativt. Minns Postal 2-debatten - ett skitspel får uppmärksamhet bara för att grovt våld ingår. Är moralväktarna på TV4 underrättade? Själv ids jag inte bry mig, det finns annat som stör så mycket mer.

Skitspel ja, det är precis vad Shellshock Nam '67 är. Även om Guerilla Games hade lyckats få till ett fungerande kontrollsystem så hade spelet ändå inte höjt sig över medelmåtteträsket. Möjligen hade det kunnat skänka korta stunder av glädje att tillsammans med en grupp soldater prickskjuta, smyga och mangla sig in i fiendebyar, men i sin nuvarande kostym är det på gränsen till patetiskt dåligt. Jag kan faktiskt inte komma på en enda vettig anledning att införskaffa ett exemplar. Möjligen kan användandet av DVD skrivas in på pluskontot: installationen går snabbare än med fyra CD-skivor (och då tar det ju kortare tid innan man kan avinstallera skräpet).

Gör dig själv en tjänst - undvik detta! Lägg istället pengarna på filmerna Apocalypse Now och Full Metal Jacket på DVD. De ger två vettiga lektioner i krigets vansinne.