Recension – Two Worlds

Precis som i Bethesdas hyllade The Elder Scrolls IV: Oblivion är Two Worlds ett actionrollspel. "Vem behöver karaktärsutveckling när man kan göra spelvärldar stora som månen?" tycks tyvärr vara den slogan vi måsta leva med i den här genren. Trots att det tvingar dig att spela en manlig legosoldat är handlingen statisk och förutsägbar. Världen däremot är mer genomarbetad med bergiga snölandskap och dvärgar i norr som kontrasteras av lava och orcher i söder. Däremellan hinns det med mindre ökenområden och dussintals städer, fiskebyar, torn, kyrkogårdar, grottor och väderkvarnar. Det du kommer springa runt i mest är dock skog. En grön och stenig skog som du förmodligen har sett alltför många gånger förr.

Vem vill inte leka i skogen?

<img src="http://www.fz.se/bilder/_img.php?m=2&i=36451" style="border: 1px solid black"></img>Ryktet som går runt om att det pågår ett krig mot orcherna är skönt nog inte bara ett rykte utan verklighet. Halva kartan är under belägring av de gröna varelserna som byggt upp läger och baracker utmed de större vägarna samt runt de få städer som ännu inte har intagits. Problemet är bara att orcherna mest sitter och pillar sig i naveln i sina bekväma läger. Tyvärr kommer du dock aldrig att få se några stora fältslag mellan människorna och deras fiende nummer ett utan du får nöja dig med att se dem ligga på rygg och titta upp mot himlen. Konstigheter som detta är något som förföljer alla spelets varelser. AI:n hos dina motståndare gör att de attackerar dig så fort de ser dig och om det sen råkar vara en sten eller ett hus i vägen är uppenbarligen av mindre vikt. Intelligenskvoten hos de fredliga människorna är inte mycket bättre utan tycks ha inspirerats av hönornas sätt att klumpa ihop sig i en stor hög, trots att det finns gott om plats en bit bort.

Grafiskt bjuder Two Worlds på härliga texturer och en bra fantasy-design. Problemet är bara att du endast ser tio meter framför dig innan det blir suddigt. Visserligen inkluderar den senaste patchen valmöjligheten att se platser längre bort men ur fokus. Detta ser betydligt roligare ut än att ha en grå vägg framför dig hela tiden, men det gör å andra sidan att du känner dig extremt närsynt. Utomhusmiljöerna ser överlag bättre ut än inomhusområdena. Städerna är genomgående på tok för tråkiga och känns mer som en kuliss än ett handelscentrum, då de få hus du kan gå in i endast låter dig besöka första våningen. Grottorna å sin sida alternerar bara mellan två texturer vilket gör att de snabbt blir enformiga. Modellernas design är ojämn och du kommer i ena stunden få se en riktig maffig demon för att i den andra få nöja dig med att se invånare i en stad som alla har samma skin. Vissa varelser såsom odöda, skelett och drakar visar på fantasifull design medan vildsvin, dvärgar och orcher inte är mer än torra nödlösningar.

Klasskampen

Ett minne blott

<img src="http://www.fz.se/bilder/_img.php?m=2&i=36448" style="border: 1px solid black"></img>Two Worlds använder sig av ett klasslöst nivåsystem likt det i Fable. De poäng du får efter varje nivåökning kan spenderas helt fritt på vilken färdighet eller egenskap du vill förbättra. Eftersom spelet är riktigt stort, och du behöver nå en ganska hög nivå innan du ens kan börja på huvudäventyret, kommer du att ha ganska mycket poäng att spendera vilket resulterar i att du kommer tillhöra flera klasser hur du än gör. De egenskaper du kan lära dig består även endast av tio nivåer, vilket gör att du snabbt kommer att bemästra dem du riktar in dig på från början. Detta resulterar i sin tur att du med största sannolikhet kommer få samma karaktär i slutet av spelet hur du än väljer att spendera poängen inledningsvis.

Av alla de färdigheter du har att välja mellan måste du dock räkna bort ett par. Att kunna slå en ryttare av sadeln med ett spjut låter väldigt häftigt. Problemet är bara att det inte finns några fiender som rider i hela spelet. Att lära sig simma snabbare låter användbart, men inte när du upptäcker att det bara finns en flod. Andra färdighter fungerar helt enkelt inte som de ska. Att lägga poäng på att lära sig rida häst är helt meningslöst eftersom det inte gör någon skillnad, det är nämligen lika omöjligt att rida hur du än gör. Utöver dessa "små" problem är spelet trots ett par omplåstringar fortfarande väldigt obalanserat. Det farligaste du kan möta i spelet är till exempel inte en enorm drake utan liten kille med en ännu mindre pilbåge. Pilbågar gör nämligen massiv skada oavsett hur duktig bågskytten i fråga är. Lägg därtill att varje pil har 50% chans att paralysera den som träffas och du har ett överlägset vapen. Samma sak gäller förstås för dig, så med bågen i högsta hugg kan du desarmera fienden med en enda pil vilket gör att de med största sannolikhet flyr från dig i panik.

Fast egentligen spelar det ingen större roll hur svåra fiender du stöter på, du kan nämligen inte dö. På två av de tre svårighetsgraderna kommer du tillbaka från dödsriket i närheten av den plats du dog på, med full hälsa och utan straff som avdrag på din erfarenhetspoäng. Skummare blir det när det inte ges någon förklaring till varför din karaktär inte kan dö. Detta gör att du aldrig behöver överväga ditt beslut att springa rakt in i grupp av farliga bestar och det hela blir bara dråpligt när du för femte gången attackerar en cyklop som dräper dig med ett slag.

No roleplay for you!

<img src="http://www.fz.se/bilder/_img.php?m=2&i=36452" style="border: 1px solid black"></img>Din karaktärs röst är hemsk. Han låter nämligen som en brådmogen femtonåring som spelat alldeles för mycket D&D i morsans källare - ensam. Din hjälte kommer att ropa saker som "I am alive again!", "Oh, its raining!" och den blivande klassikern "Say hello to death!". Utöver detta är dialogen med de datorstyrda personerna är för det mesta helt meningslös och de kommer ofta att besvara dina frågor på samma sätt, oavsett ämne. Det här är verkligen ett actionrollspel ut i fingerspetstarna.

Two Worlds har dock ett äss i rockärmen mot sina konkurrenter - onlinedelen som bjuder på två spellägen: RPG och PvP. I RPG-delen skapar du en karaktär, bestämmer vilken stad du vill börja i och sedan är det bara att sätta igång. I staden köper du din utrustning och när du är redo hänger du på någon medspelare ut i världen för lite äventyr. Inte något som kan jämföra sig med ett MMORPG direkt, men det fyller sin funktion och är underhållande i mindre doser. PvP-läget å sin sida är precis vad det låter som. Tyvärr saknas den funktion som skulle kunna göra PvP-läget riktigt intressant och unikt - att importera sin enspelarkaraktär.

Charmigt

- som en B-film

<img src="http://www.fz.se/bilder/_img.php?m=2&i=36455" style="border: 1px solid black"></img>Det Two Worlds lever på är sin storlek. Det finns verkligen massor av platser att se och massor att göra. Även om stridssystemet är långt ifrån buggfritt är det fortfarande underhållande tack vare det stora antalet fiender du måste slåss mot och de olika färigheter du kan använda. De flesta uppdragen är enkla "FedEx"-liknande ärenden som antingen går ut på att du ska hämta något, prata med eller döda någon.

Jag har klagat väldigt mycket på Two Worlds, men precis som Elder Scrolls IV: Oblivion har det något som suger in mig. Att upptäcka nya städer, anfalla ett orchläger eller att bara springa runt i skogen och plocka blommor ger mig någon form av glädje. Kan du se spelet för vad det är - ett något buggigt actionspel med rollspelsinfluenser - och kan nöja dig med det ska du ge det en chans. Delvis för de hundratals speltimmarna Two Worlds och för online-läget, men mest för att det är väldigt kul att ge en orch på käften med en klubba storlek större.