Handlingen kretsar kring huvudpersonen Michael, som efter en bilolycka vaknar upp bland en samling munkar som tror att han är ”den utvalde”. Munkarna ger Michael ett svärd som själve Conan skulle vara avundsjuk på och sänder ut honom i världen för att ställa saker och ting till rätta. Tyvärr är detta inte världen som Michael befann sig i då bilolyckan inträffade så det är inte bara att gå hem igen. Michael blir snabbt kontaktad av ljusets gud som förklarar att han är en ärkeängel, men för att kunna nå sin fulla potential måste mörkrets makter besegras och det görs förstås inte med snack, utan med kallt stål.

Lätta kontroller

För den som spelat Tomb Raider förut kommer spelkontrollerna att kännas igen direkt. Tyvärr saknar Michael konsten att göra några avancerade rörelser, utan är begränsad till att kunna röra sig i fyra riktningar, hoppa och ducka. Det finns inte heller några speciella manövrer att tillgå med vapnen, utan gammal hederligt hack & slash är det som gäller.

I spelet kommer moment där man ska hoppa till klippor och stenar, och om man missar hoppet dör man snabbt. Men det som irriterar mig mest är Michaels oförmåga att simma. Så fort man slår i vattenytan så dör man snabbare än kvickt, även vattnet i träsket är farligare än vilket monster som helst.

Som vanligt finns det en hel arsenal av vapen att tillgå. I början får man nöja sig med sitt överdimensionerade svärd som laddas med sin egen magiska energi. Senare så kan man plocka upp yxor, knivar, pilbågar för att sedan eskalera till maskingevär och raketkastare. Som tur är kan de monster du har ihjäl släppa ifrån sig första hjälpenlådor som ger dig liv; du kan också spara dem till senare tillfällen då de verkligen behövs.

Av ljusets gud får man ett gäng förmågor såsom mörkerseende, helande och diverse skyddsformler. Man får också välja mellan två former att förvandla sig till när saker blir knepiga, en krigarform som kan spöa de flesta eller en spökform som har ett större förråd av magisk energi och kan smyga bättre. Så fort guden har kontaktat en förlorar man sina slitna jeans och får ett par läckra läderbyxor med matchande nitar och kedjor.

Okomplicerad handling

Handlingen är ganska okomplicerad, för att få en sak av en person så måste du göra den personen en tjänst, som oftast innebär att man antingen ska ha ihjäl en hord av slemmiga monster eller hitta ett speciellt föremål. Då du klarat uppdraget får du erfarenhetspoäng som du kan spendera på dina förmågor eller på den form du valt. Du kan också få saker som underlättar din väg genom den underliga värld du hamnat i.

Handlingen förs också framåt genom dialogen, man får fundera lite vem man verkligen ska lita på, och varför man egentligen har hamnat där man är. Man vill gärna inte spöa ett monster som i verkligheten visar sig vara en ganska hygglig typ bara man snackar lite...

Archangel utspelar sig i flera olika värdar, alla är olika och innehåller massor av monster att eliminera och uppdrag att klara av för att Michael ska kunna ta sig till nästa värld, för att slutligen ge sig på mörkrets furste. Banorna kan till en början verka snygga och stora tills man kommer på att man lätt kan springa runt dem. Springa är en sak som Michael får göra mycket av eftersom alla uppdragen går ut på att hämta/döda/hitta någon sak/monster, så blir det en hel del springande mellan platserna.

Mys-rysare

Grafiken är stämningsskapande även om den inte når toppklass. Men den räcker precis för att ge den mys-rysiga stämningen som spelet vill skapa. Skogar och träsk känns ruggiga att gå igenom och monstren du möter är bizzara skapelser – bortsett från de obligatoriska zombierna som är så populära i denna typ av spel. Tyvärr är modellerna av människor ganska dåligt gjorda och man får ibland svårt att hålla sig för skratt då munkens ögon roterar hejdlöst i hans skalle. Men bortsett från det är det ganska bra standard på grafiken som gör det den ska göra: skapa en atmosfär som gör spelet kul att spela.

Ljudet är bra gjort men man tröttnar snabbt på miljöljuden som konstant maler genom hela spelet. Efter att ha sprungit omkring i ett träsk i en timme så vill man inget annat än ha ihjäl de irriterande grodorna och insekterna som för ett förbannat liv non stop.

Summering

För att summera: Archangel är ett ganska underhållande spel, man dras in i det till en början, men tröttnar efter ett tag då man ganska lätt kör fast. De flesta strider man utkämpar består av att cirkla runt sin motståndare och hugga honom i ryggen eller att slå på monstret, springa iväg, hela sig och sedan anfalla igen. Du kan förvänta dig ganska många sådana strider då monstren är många. Det som lyfter spelet är den ganska mystiska handlingen som ger en bra stämning. Man ska helst spela sent på kvällen, ensam i mörkret.

Eller inte spela det alls och se på Buffy istället...