Vi kan anklaga Assassin's Creed-kreatörerna för mycket: utgivningstakten, förlegade strider, oviljan att förnya och så vidare. Men de är också värda att hyllas för sina allt annat än publikfriande historiska nedslag. Det heliga landet, italienska renässansen och amerikanska frihetskriget är inte direkt kända för konventionell action. Faktum är att #Black Flag, med sina romklunkande sjörövare och intensiva strider till havs, egentligen är det enda äventyret som kan klassas som en ren spelarflirt.
Till den publikfriande skaran sällar sig inte #Liberation med spanskfranska New Orleans och slaveriet som historiska fokuspunkter. Särskilt stor publik hittade det inte heller då det i fjol släpptes till underpresterande PS Vita. Jag recenserade det då också, och eftersom den och HD-versionen i grunden är samma spel är det skillnaderna jag bryr mig om. De visar sig vara större än jag tror.
Ubisoft Sofia har både arbetat om det yttre och inre i Liberation.
I skuggan av just Black Flag är Liberation extra intressant. I fyrans nutida nedslag lärde vi oss om Abstergo Entertainment, om de produkter det fiktiva företaget släpper till publiken som är rena propagandan. De drar sig inte för att editera historiska fakta som får tempelordern att framstå i dålig dager. Liberation är just ett sådant verk, men där vi som är beredda att gå en extra mil kan blottlägga den sanna historien.
Tung potential, lättvindigt resultat
Berättelsen har fortfarande rejäla svackor, främst för att den lämnar tomma hål och berör det viktigaste alldeles för lättvindigt. Slaveriet träffar inte alls på samma vämjeliga sätt som i Adéwalés #Freedom Cry. Inte ens berättelsen kring vår kvinnliga protagonist, assassinen Aveline, med en rik vit affärsman till far och en fattig svart slav till mor, får det utrymme den förtjänar. Nya textrutor mellan kapitlen är en klen tröst.
Men det hindrar inte Liberation från att imponera på andra plan. Den grafiska fernissan har polerats rejält och känns till skillnad från berättelsen inte alls framstressad. Vyerna i New Orleans, träskmarkerna och de mexikanska mayaruinerna är sköna för ögat. Utsikterna från de högsta punkterna är pampigare och i de, alltför få, filmiska sekvenserna märks det att karaktärsmodellerna fått sig flera överhalningar. Att det är en Vita-portning tänker jag inte på.
Det rappa tempot gör Avelines resa följsam och omväxlande.
#Ubisoft Sofia har också varit skickliga på att tvätta bort Vita-arvet. Borta är ficktjuveriet där vi, oftast med katastrofalt resultat, febrilt pekade på skärmen för att länsa djupa fickor. Vi slipper också söka upp solljuset eller, om man har otur med vädret, löjligt starka lampor för att läsa hemliga meddelanden. Tröttsamma transportsträckor i en del uppdrag har fimpats och springmarscherna bland träskens trädgrenar har blivit smidigare och mer följsamma. Det gör Liberation HD till en tajtare upplevelse.
Men hantverkarna har inte bara skalat bort, de har också adderat en rad uppdrag exklusiva för Avelines olika kostymer: assassindräkten, långklänningen och slavkläderna. Men den största fördelen kontra Vita-versionen är ändå känslan av att detta, det grundläggande Assassin's Creed-konceptet, gör sig bäst framför en flådig monitor eller stor teveskärm. PS Vita dras med många titlar som desperat vill vara lika kompetenta som sina större syskon, istället för att dra nytta av Vitans unikum på bästa sätt. Liberation var ett sådant. Nu är det istället på formaten det hör hemma, och kanske kan det äntligen få publiken det förtjänar.
