Jag har precis som väldigt många andra spelat #Destiny den senaste tiden. #Bungies gigantiska shooter lyckades dessvärre inte ersätta mina ögon med små röda hjärtan, och prickade istället in mycket av det jag tycker är fel med AAA-industrin: det monotona, trygga och själlösa. Förvisso utan att vara direkt uselt, men också utan att göra något överväldigande positivt intryck.
Som hängiven onlinespelsfantast har jag vant mig vid att stortitlarna ofta snyter fram exakt det jag redan spelat så många gånger tidigare. Team deathmatch och kontrollpunkter. Prickskyttegevär och hagelbrakare. Visst låter det bekant? Jag kan visserligen uppskatta dessa gamla trotjänare för vad de är, men jag tycker samtidigt att det är mycket roligare när utvecklare vågar ta sig utanför trygghetszonen och göra något annorlunda. Och ur det perspektivet är #Human Head något på spåret.
Röd robot är ond. Döda.
Deras #Minimum är en intressant blandning av tredjepersonsskjutare och moba med inslag av crafting, där de har byggt asiatiska tempel, rymdstationer och fabriker med #Minecraft-block som tappat det mesta av färgen. Resultatet är en minimalistisk tillvaro som lämpar sig ypperligt för snabba internetbataljer. Allierade är vita, fiender röda. Enkelt och bra när meningsmotståndare ska avlivas så fort som möjligt.
I dessa miljöer kan de som är sugna på samarbete kasta sig in i ett horde-läge där fyra spelare spöar blodtörstig ai i form av ninjor, robotar och dinosaurier. Vill man istället rikta bössan mot motståndare av kött och blod finns traditionell team deathmatch. Än så länge inget utöver det vanliga, men sen kommer det stundom briljanta titan-läget.
Briljant ointelligens
Där ställs två lag med tillhörande titaner mot varandra. Bjässarna styrs av en simpel artificiell intelligens och går i en förutbestämd bana där de börjar slåss mot varandra i mitten. En av dem dör och den andra marscherar vidare mot motståndarbasen. Når den hela vägen är matchen vunnen, men resan dit är långt ifrån en dans på blodstänkta rosor.
Spelarna kan för det första anfalla och förstöra titanerna. För det andra behöver den titan som vinner striden i mitten hjälp av spelarna på sitt lag för att förstöra försvarstorn och motståndarna som gör sitt yttersta för att stoppa framfarten. Om båda titanerna dör börjar små robotar dyka upp på kartan, varpå båda lagen rusar iväg för att mörda dem (och varandra) så fort som möjligt för att samla kristaller som stärker titanerna inför nästa omgång.
Kubism? Snarare notchism.
Detta regelverk ger upphov till en rad spännande möjligheter. Ska jag jaga motståndare för att uppgradera mina vapen och bli en bättre krigare, eller är det vettigare att leta resurser inför nästa titan-fight? Bör jag fokusera på att skydda min egen titan eller göra skada på motståndarnas? Matcherna är varierade och i ständig rörelse, vilket håller mitt intresse vid liv.
Moba-arvet med att levla under matchens gång hjälper också till på den fronten. I Minimum innebär det att det vapen jag dödar med uppgraderas och blir starkare för varje person jag dödar, men nollställs varje gång jag själv dör. Det finns också rustning med olika egenskaper som jag bygger med de resurser jag samlar under resans gång. Kanske lämpar sig matchbilden för att jag ska spela en tungt bepansrad och långsam försvarare, eller tvärtom en snabb men ömtålig svärdgalning? Omväxling förnöjer, som det brukar heta.
Minimum tvättade nyligen bort sin early access-stämpel på Steam. Med tanke på att spelet emellanåt är riktigt laggigt, och att menyerna innehåller lite för många “kommer snart”-meddelanden, så kan vi konstatera att det var ett förhastat beslut. Allmän balansering av vapen och förmågor skulle också vara på sin plats.
Ska titanerna bli en annan shooters fall?
Trots att early access-ettiketten gott kunde fått sitta kvar en stund till är ändå Minimum ett bra spel som får mig att både le brett och svära högt. Human Head har tänkt till några varv extra, inte rättat sig efter den djupt deprimerande “laga in det som inte är trasigt”-filosofin, och designat en tredjepersonspangare som vågar gå sin egen väg med en unik identitet.
Minimum är inte den största innovationen som spelbranschen sett på år och dar, men i den rådande spelhösten där trygga storspel, uppföljare och årliga inkarnationer avlöser varandra är det en trevlig liten påminnelse om att det finns alternativ – att man med små medel kan göra något intressant och givande utan en miljonbudget på bankkontot.
Och för den som står ut med småbuggar och kan uthärda att många funktioner ännu är under konstruktion är det även ett underhållande multiplayer-spel.
