Striderna har förändrats. De är snabbare, bjuder på mer utmaning och låter – nästan tvingar – dig till fler taktiska val än tidigare. För Steven är detta en särskilt viktig och faktiskt öm punkt då han skapade stridssystemet i originalet.
– Jag har alltid känt en frustration över att få det riktigt rätt.
Men av allt att döma tycks han i trean vara något riktigt bra på spåren. Assassin's Creed har aldrig handlat om att fylla en combo-mätare eller göra si och så mycket skada. Till syvende och sist handlar det om att utmana spelaren till att hitta så eleganta och kreativa tillvägagångsätt. Det går fortfarande att kontra men jag hinner vara med om dubbelkontringar (tomahawken plus assassinens gömda blad) och det ska inte längre vara möjligt att kontra sig igenom större delen av äventyret.
– Det finns ingen dominerande strategi. Olika fiendearketyper har olika svagheter. Det finns ingen taktik som fungerar mot alla.
Man är ingen riktig assassin utan ett gömt blad.
Fästningen har precis blivit bombarderad av Connors skepp och Connor själv har blivit upptäckt av vakterna. Med en explosiv och brinnande bakgrund tvingas han kämpa sig ut och det är svårt, lite beror säkert på att jag inte är van vid stridens nya natur, men mest handlar det om reell utmaning. Jag har bara minuter på mig att ta mig ut ur en annalkande dödsfälla och det är svårt att fästa intrycken i minnet – men de som gör det är intensiva och rasande spektakulära. Knivblad mot varandra. Vapen som rycks ur fiendehänder. Fiender som faller döda runt mig. Om Ezio stod för elegans är Connor mer rå. Den tanken fastnar när jag med sekunder kvar kastar mig ut mot det mörka havet.
Att skriva historia
Efter detta sidouppdrag, som lika väl kunnat vara slutet på ett storslaget spel, styr jag kosan mot Boston. Staden som idag hyser mer än 600 000 själar var mindre anspråkslös på 1770-talet. Olika lager med murar omgärdar olika delar. Jag klättrar uppför en kyrka och ser majsfält, ett tjugotal skepp bortom hamnen och många, låga hus som ligger på rad. Det ser ganska mysigt ut men under ytan döljer sig höga skatter, förtryck och en gryende revolution.
Högre än så här är oftast inte husen.
Det är snarare de mänskliga vyerna som fastnar: hur en fransos häller ut kisspottan över skatteindrivarna på farstun och hur samma fransos ser rött och tågar genom staden samtidigt som fler och fler orättvist behandlade slår följe; kvinnor och män, barn och de gamla. Connor får snällt följa med och ha ihjäl soldaterna som försöker stoppa upproret.
Det känns som att vara med om viktiga händelser. Inte bara här och nu, utan för generationer som ska komma. Jag klättrar längs väggarna på Massachusetts stadshus, platsen som vid tidpunkten var sätet för makten i de 13 kolonierna. Det står kvar än idag.
Stadshuset som idag mest har ett historiskt värde hade ett högt politiskt värde under 1700-talets Amerika.
Min Boston-tripp kulminerar ombord på ett skepp nere vid hamnen. Stadens främsta frihetskämpar har tröttnat på de höga skatterna och som ett politiskt statement kliver de ombord på ett fartyg för att dumpa ett hundratal lådor med värdefullt te i havet. Boston Tea Party. En av de mest ikoniska händelserna i Amerikas historia, som var en av nyckelpunkterna som ledde fram till revolutionen. Och Connor är högst delaktig. Han slänger lådor överbord, kämpar ner kolonisoldater och skyddar sina bröder. Och historia skrivs.
Boston, fästningen på vattnet och den vilda naturen. När jag klättrar uppför ännu en klippa och ser ut över ännu en fantastisk utsikt känns det så självklart: Assassin's Creed III har alla förutsättningar i världen för att trumfa Revelations, tvåan och inte minst, Brotherhood. Den 31 oktober är det dags för PS3- och 360-spelarna. En knapp månad senare väntar pc-versionen och någonstans bortom horisonten också en Wii U-version. Det är knappt jag kan vänta.
