När jag samma vecka spelar Call of Duty: Black Ops 2 - som jag givetvis återkommer till på FZ framöver - får jag inte alls samma skuldkänslor av att uppskatta det välgjorda våldet. Black Ops 2 är hittepå, det är på samma sätt som #Battlefield 3 modern låtsasrealism - det är att leka krig. Men när Medal of Honor: Warfighter så tydligt vill sammanflätas med verkligheten så nära som möjligt, rentav kommersiellt, går det från att vara fiktion till att kännas som något man inte borde uppmuntra.
På hemsidan kan man klart och tydligt läsa: "Medal of Honor samarbetar med riktiga leverantörer som hjälper elitsoldater runtom i världen med vapen och utrustning. Genom dessa partnerskap får Warfighter en autenticitet utan motstycke, och ger tillbaka till den militära rörelsen genom lukrativa samarbeten. Autentiskt spel. Autentiska märken." Till detta hör förstås den uttjatade historien om hur EA stolt utannonserade möjligheten att genom en Medal of Honor-kampanj köpa vapen som kastyxor - bara för att dra tillbaka erbjudandet senare samma dag, när världen hade rasat.
Och till detta, Tyler Grey, mannen som ger autenticiteten på Danger Close ett ansikte.
- Ett tjugotal elitsoldater har bidragit till spelet på ett mer teoretiskt plan, men vi har också haft den fantastiska förmånen att anställa en före detta elitsoldat, som nu jobbar heltid med oss på studion. Tyler är djupt involverad på alla plan, säger Rich Farley.
Vad kunde han bidra med, rent konkret?
- Alla dessa smådetaljer som man tar för givet: "Vad skulle den här killen ha på sig? Vilket är det rätta vapensystemet? Är det såhär man använder det här siktet? Visa oss hur man forcerar en dörr på rätt sätt", förklarar Rich yvigt.
Vad skulle du säga är det vanligaste som en militär förstapersonsskjutare gör fel?
- Intressant fråga. Tyler formulerade det på ett bra sätt: Det tar tio minuter att klä sig som en kommandosoldat, men tio år att bli en. Tyler anser i allmänhet att elitsoldater skildras ovärdigt i spel och filmer, och vi försöker anpassa oss mer efter hans tänkande. Vi kan givetvis inte skildra det exakt som i verkligheten, eftersom det sällan är så glamouröst och kul som en underhållningsprodukt kräver, menar Rich.
Ett tydligt tecken på att underhållningsvärdet har prioriterats i Warfighter är hur det i partier övergår i actionspäckade biljakter - utformade av Need for Speed-utvecklare. När jag så bakom ratten på en jeep skumpar och rasslar fram över marknadsplatser i Pakistan jagande en terrorist känns det förvånansvärt bra, även om spelet så tydligt kompenserar för spelarens misstag och aldrig ens kommer i närheten av att vara en krävande simulation, vilket i sammanhanget bara är till spelets fördel.
Multiplayerattraktionen Warfighter
Men hur rafflande och spektakulärt Medal of Honor: Warfighter än må vara i sin enspelarkampanj (här finns inga samarbetsmöjligheter alls, tyvärr) lär de flesta spelare hoppas kunna stanna för multiplayer. Och den här gången är #Dice som nämnt inte alls inblandade - om man nu inte räknar deras grafikmotor. Rich Farley antyder att det är till det bättre.
- Det är en annan sak som är grym. Vi har nu kunnat ta oss an multiplayer på egen hand hos Danger Close, och verkligen hålla en enad vision som utförs på samma studio. Det känns skönt.
Multiplayeraspekten handlar om stridspar - lag indelade i mindre duetter som intimt måste samarbeta för framgång. För detta uppmuntras man med poäng, och alla situationer tycks underlättas om man anpassar sig efter dessa förutsättningar. När den ena dör måste den andra exempelvis hålla ställningarna för att funka som mobil spawn-punkt. Jobbar man inte med sin partner utan som något slags enmansarmé i #Call of Duty-anda straffas man på så sätt.
- Det var just vad vi kom fram till när vi diskuterade multiplayer med elitsoldaterna: Det viktigaste är din kompis, du vet exakt var han befinner sig hela tiden, och att han alltid håller dig om ryggen, menar Elisabetta.
Nationaliteterna och lagen baseras på verkliga militära elitenheter.
- Vi tyckte att det skulle vara väldigt intressant att uppmärksamma detta i konceptet. Så i Warfighters multiplayer kan du spela som 12 olika militära enheter av 10 olika nationaliteter, berättar Rich.
Däribland svenska SOG (Särskilda Operationsgruppen).
- Jag kan säga så mycket som att de kommer att se svenska ut, ha rätt utrustning och kläder, och att de kommer prata svenska. De kommer att vara blonda och stiliga.
Mitt intryck när jag provar multiplayer är att upplägget är intressant i all sin omedelbarhet. Kärnmekaniken med stridspar blir snabbt naturlig och känns aldrig forcerad. Däremot är jag under min testsession inte lika förtjust i kartorna - särskilt på grund av att de inte har någon konsekvent struktur eller tydliga avgränsningar och en nedräkning börjar hota om att man blir stoppad om man inte återvänder från sina felsteg, som vore man något slags ofrivillig desertör.
Det är svårt att avgöra huruvida kärnmekaniken räcker för att hålla Warfighter relevant i ett klimat överspäckat av välgjorda multiplayerskjutare, men det är tydligt att Danger Close anstränger sig för att nå dit. Ändå tar de väldigt medvetet avstånd ifrån att jämföras med Battlefield och Call of Duty. Trots att spelen lik förbannat konkurrerar om vår uppmärksamhet och tid.
