Total War: Rome II

Det är när jag går på en bakgata i vad som ser ut som det antika Rom, tillsammans med ett gäng producenter och pr-människor från Creative Assembly, som det slår mig hur bisarrt alltsammans är. Det är mitt i natten och helt kolsvart. Någon stöter emot en staty, jag tar en bild med blixt för att se hur den ser ut (förbannat kuslig, om du frågar mig) och efter det kan ingen se ett enda dugg.

Jamie Ferguson, lead battle designer för spelet, berättar att det var ungefär så här det kändes att röra sig i Rom under dess storhetstid. Kolsvart, branta kullerstensgator och bisarra statyer på varje hörn. Fast risken att bli rånad eller mördad var antagligen större för sådär tvåtusen år sedan än idag. Dessutom är vi givetvis inte i det gamla Rom. Vi är i en liten håla utanför den moderna staden, på Cinecitta Studios, där de ännu har kvar en ganska rejäl bit av de kulisser som användes för att spela in den fantastiska tv-serien Rome åt BBC och HBO. Och senare i Pompeiji-avsnittet av Doctor Who, men det är en parentes.

Det Rom som byggdes upp för tv känns inte så autentiskt på nära håll. Visst, det är imponerande att stå framför senatsbyggnaden, precis som den såg ut i serien när Lucius Vorenus spikade upp Catos händer på dörren. Men knackar man på pelarna visar de sig vara ihåliga glasfiberkonstruktioner och precis bakom den ståtliga byggnaden ser man himlen igenom sprickor i den "mur" som skiljer oss från gatan.

"Vad är det här? Städer för myror?! De måste vara minst... tre gånger så stora!

Storartat första intryck

När jag sätter mig i ett gigantiskt (och säkert 40 grader varmt) tält för att spela #Total War: Rome II, känns det därför ännu mer autentiskt mot kontrasten av fejk-Rom utanför duken. Jag inleder min karriär som Gaius Fulvius Silanus, befälhavare över en liten provinsiell armé någonstans på den södra delen av den italienska stöveln. Samniterna, ett bergsfolk från nordöstra sidan, belägrar staden Capua, där konsul Laenas fångats med sina styrkor. Mitt jobb är att undsätta dem, och utan vidare ceremonier kastas jag in i spelets tutorial-kampanj.

Och det är verkligen en kampanj. Det är första gången jag får känna på spelet och jag är minst sagt förväntansfull, efter flera besök på Creative Assembly, då speldemonstrationer dinglats framför näsan på mig utan att jag någonsin fått lägga vantarna på mus och tangentbord. Nu är det äntligen dags, och jag darrar nästan lite på hand när jag startar den första striden.

Mina trupper är formerade i en patetisk liten rektangel, så det första som händer är förstås att bilden panorerar över de fientliga samniternas styrkor, mångdubbelt större. Men med hjälp av några allierade slungkastare tar jag mig igenom första striden utan alltför stora problem. Som tutorial funkar den utmärkt, om du aldrig har tagit i ett Total War-spel förut lär du fatta exakt hur det funkar efter detta - åtminstone i det taktiska läget - men jag har redan kul när jag manövrerar mina rödklädda legioner i snygga fyrkanter, gömmer dem i skogen eller rusar nedför en kulle för att ödelägga fiendens belägringsmaskiner.

När striden är över står jag och konsul Laenas som segrare och jag presenteras för den nya, vackrare kampanjkartan. Det enda jag kan se i denna tidiga version är en bit av den italienska sydvästkusten, resten av världen är höljd i dimma. Det lilla jag kan urskilja är dock riktigt vackert. Det har hänt att jag har jämfört det här strategiska läget med Civilization. Det är en rättvis jämförelse, men i Rome II har Total War-serien definitivt sprungit ifrån Civ rent grafiskt. Och kanske även gränssnittsmässigt.

Den bortglömda konsten att strida till kamel.

Det har inte alltid varit helt lätt att navigera sig fram på kampanjkartan i Total War. Dessutom har jag personligen svurit över många onödiga förflyttningar och små uppdelader arméer för att få alla trupper och förstärkningar dit de ska. Det har Creative Assembly - mestadels - fixat med Rome II.

Även om du inte uppskattar de grafiska uppdateringarna, så kommer du definitivt att gilla det nya menysystemet. När du väljer en stad markeras den på kartan och en meny poppar upp från botten av skärmen (detsamma händer om du väljer en armé eller en agent). Hovra över obebyggda tomter, för att antingen välja något att bygga där från ännu en popup-meny, eller för att se vad som krävs för att du ska kunna göra det. Oftast börjar städer som små byar, med några undantag, och när de växer kan du efterhand välja vad de ska producera genom de byggnader du låter uppföra i staden. Du kan rentav riva och bygga om hela Rom, för att förändra dess karaktär. Lite onödigt, men det är kul att möjligheten att skräddarsy sina städer finns.

Modifiera dina legioner

Då har jag inte ens nämnt de möjligheter du har att bygga dina arméer som du vill ha dem. Här har det hänt mycket sedan Empire och Shogun 2. Creative Assembly påstår själva att du "kan bygga dina arméer som de legendariska legionerna från förr, genom att modifiera dem som du vill".

Varje armé börjar med en general. I det här fallet Silanus, vars karriär utgör både tutorial och mediademo. Du väljer mellan tre olika när du sätter upp en ny legion, baserat på vem som är snyggast (antar jag, eftersom du inte kan se någon information innan du väljer, men förmodligen är det ingen skillnad på helt gröna generaler). Därefter går din general ut i världen med sin livvakt (som du också får välja) och när du väl står där på världskartan kan du kalla på vår vän popup-menyn för att rekrytera soldater. Till skillnad från tidigare behöver du inte stå i en stad för att värva män. Dina arméer tar istället in rekryter från det område de står i, baserat på vilka byggnader du har i områdets huvudstad. I början kan du därför mest rekrytera oborstade bönder med spjut och slungor, för att i mer utvecklade regioner kunna kalla på kavalleri, katapulter och ståtliga legionärer i mängder. Om du har råd, vill säga.

Din general är dock inte odödlig. Om han skulle dö på slagfältet har du utan att veta om det slösat bort en av dina värdefullaste resurser. Gamla generaler kanske inte är så bra på att slå in skallen på galler, men de är ovärdeliga som politiker, guvernörer eller - om du spelar dina kort rätt - till och med konsuler och kanske diktatorer på livstid. Du existerar inte i spelet, du är "andan av Rom", som Jamie Ferguson uttrycker det. Men dina generaler och agenter är dina förlängda armar så det gäller att ta vara på dem och se till att de utvecklas i rätt riktning, är vän med rätt fraktioner och har rätt entourage för att kunna göra karriär efter att deras tid på slagfältet är över.

Exakt hur det här kommer att fungera fick jag inte veta, men möjligheten att utveckla sina egna kejsardynastier och styra riket både militärt och politiskt låter oerhört lockande. Jag drömmer redan nu om att ta en framgångsrik ledare till Rom med ett par lojala legioner för att pressa senaten att välja honom till kejsare - om det nu går. Och att ledare dels blir bättre (de får både följeslagare, nya egenskaper och färdigheter, varav du själv kan välja de sistnämda) och dels dör med tiden, gör dem mer intressanta och viktigare än någonsin.

Romes tolkning av landstigningen i Normandie.

Dina legioner står och faller dock inte med sin general. De måste alltid ledas av en, men när han dör eller går vidare i karriären tillträder en ny, med sina egna förmågor, egenheter och följare. Men - och det här är en poäng Creative Assembly hamrar in flera gånger under resans gång - legionen går vidare även om dess män och ledare dör eller byts ut. Beroende på hur du väljer att använda den kan en viss armé bli bättre på att inta städer, slåss till sjöss eller försvara fästningar och detta lever kvar som ett slags kåranda som ska göra varje armé unik.

Mänskligare diplomati

Till allt detta kommer den nya, förbättrade artificiella intelligensen för diplomati, som förhoppningsvis gör dina fiender och vänner lite mer mänskliga. I början kommer du bara att kunna spela som nio av spelets många fraktioner och stammar, men fler lär tillkomma med tiden (om du förbeställer spelet på Steam får du till exempel redan tre till) och det relativt låga antalet beror enligt Creative Assembly på att de är så mycket mer genomarbetade än tidigare. Samtliga ska ha viktiga personligheter som dyker upp i riket och så historiskt korrekta trupper och andra enheter som researchbudgeten och spelbarheten tillåter.

Jag tvivlar inte för ett ögonblick på att det här kommer att bli det bästa, största och vackraste Total War-spelet hittills. Min korta stund med intro-kampanjen har bara gett mersmak och jag kan knappt bärga mig tills den 3 september, då jag äntligen får spela det i sin helhet.