2 718 dagar har kommit och gått sedan den tematiska uppföljaren till Ico och Shadow of the Colossus visades upp för världen. Sex år och otalet svikna löften hann passera innan återfödseln. Vad som pågått bakom kulisserna med Fumito Ueda, Team Ico och Sony lär vi aldrig få veta.
Men en sak vet jag: ställda bredvid 2 718 dagar är 27 dagar ingenting.
Den 7 december släpps The Last Guardian vilket är en ganska absurd tanke. Ändå, fram tills för några dagar sedan, har jag känt mig ganska likgiltig. Jag avgudar Ico och Shadow of the Colossus men drömmen om The Last Guardian har krossats så många gånger att jag slutat drömma den.
Tills nu.
Miljöerna är sådär sagolika de bara kan vara i ett Team Ico-spel.
Det är svårt att begripa varför jag blir så omedelbart tagen men jag ska försöka förklara. Den lille pojken vaknar upp i en väldig, mörk sal. Han är inte ensam ty en betydande del av rummet tas upp av Trico. Om man vill göra det enkelt för sig kan den fastkedjade varelsen med den glansiga, mjuka fjäderdräkten beskrivas som en slags grip. Ska man vara ärlig liknar han inget jag någonsin har sett.
Den ståtliga skönheten är dock sargad i detta nu. Han gnyr, ögonhålorna saknar liv och spjut har genomborrat kroppen på flera ställen. Vad som har hänt vet jag inte, men jag vet att jag inte har något val: jag måste hjälpa Trico.
Jag tassar fram för att dra ut ett spjut. Trico protesterar men jag drar resolut hårdare. När spetsen lossnar faller jag handlöst mot marken och hinner knappt hämta andan förrän djuret reser sig av den plötsliga smärtan och råkar slunga in mig i stenväggen.
På egna (förhoppningsvis) stadiga ben.
På det viset fortsätter vi. Jag, en pojke som bara vill hjälpa. Och han, ett vidunder som ser mig som ett hot. Jag drar ut fler spjut ur en motvillig Trico och klättrar runt i rummet i jakten på självlysande tunnor med mat. Särskilt nära vill han ännu inte ha mig så jag kastar tunnorna mot honom och står på avstånd, bakom en låg mur, och ser på när han slukar maten.
Bit för bit vinner jag över förtroendet. När smärtan och hungern stillas ser Trico på mig med nya, mer livfulla ögon. Redan nu känner jag en djup kontakt med honom. Han känns så levande, som en varelse av kött och blod snarare än data och koder. Och nu börjar vår resa på riktigt.
Briljant och genant
Trico tvekar inför vissa hopp, gnyr ynkligt när jag ibland tvingas gå före och när han ställs inför en underjordisk sjö vägrar han rätt och slätt att dyka i. Jag visar hur han ska hoppa och utbrister hejarop (det finns kontroller för sådana kommandon), men inte förrän jag lockar med mat – så klart! – skuttar Trico i som en kalv på grönbete. Han är som alltid ovetandes om sin väldighet och jag virvlar runt som i en centrifug innan jag lyckas få grepp om den alltmer hemmastadda fjäderdräkten.
Överallt kan de inte följas åt.
Min timme tillsammans med The Last Guardian är fyllt med sådana här ögonblick och nästan ingenting göms bakom mellansekvensens skimmer. Med enkla manövrar får jag pojken att springa på plats för att visa Trico att han ska följa efter. Jag studsar på hans huvud för att visa Trico hur han ska hoppa. Pekar och gestikulerar. Jag påminns om hur briljant Fumito Ueda är på att få Playstation-kontrollen att bli ett med spelaren – och hur genant den fortfarande är i hans regi.
Sagor har inget bäst före-datum. Mycket spelmekanik har det. The Last Guardian delar sina storasyskons barnsjukdomar vars kontroller redan var bökiga för sin tid. Stundom känns det som att jag kämpar lika hårt att tämja Trico som att tämja kameran. En sak kan vi åtminstone slå fast: vad än hantverkarna har sysslat med under de här sju åren har inte kontrollerna varit prioriterade.
Grafiskt sett är det förstås inte heller ett spel av sin tid, men Team Ico tillhör de där teamen som strävar mot estetiska lösningar snarare än tekniska. De går, för att dra till med en utsliten klyscha, sin egen väg.
Förtroendet dem emellan är starkt. Pojken vet att Trico aldrig släpper taget.
Jag tror trots allt, om detta är som Uedas tidigare verk, att spelvärlden närmast unisont kommer svälja tekniska tillkortakommanden då The Last Guardian prioriterar annat; så som världen, skönheten och sagan. Jag sätts inte heller på särskilt svåra prov som kräver perfekt kontroll. Inte ens när jag når min sista anhalt, en rad torn som slagit rot i djupa dalar och sträcker sina spiror mot molnen, är det särskilt svårt på "speligt" sätt.
Utmaningen ligger i enkelt utformade men ändå sinnrika pussel, som att lyckas fösa en märklig ställning ur vägen för att ge Trico utrymme att hoppa. Eller att dra nytta av hans svans för att hissa ner mig till ett av de där tornen. När jag faller räddar han mig och när han hindras öppnar jag vägen för honom. Vi bär varandra. Vi rusar uppför svindlande spiraltrappor. Hoppar mellan obehagligt smala och bräckliga pelare. Jag klättrar bland lövverk och Trico går vid min sida.
Det krävdes många år för att nöta ner drömmen om The Last Guardian men bara en vacker timme för att väcka den till liv igen.
