Förändringens vindar blåser kring Little Nightmares, och de är inte särskilt små. Svenska Tarsier håller inte längre i mardrömsspakarna (hittas numer under Emracer-paraplyet), så istället kliver Supermassive Games in. Med Until Dawn, The Quarry och den växande Dark Pictures-antologin är de rutinerade skräckrävar – även om detta är något helt annat.

Snarare än slashers med begåvningsprövade tonåringar är detta mardrömmar från blöjåldern. Små, små liv i en stor, stor värld där precis allt vill slita dig i stycken. Hjälp, hjälp!

"Den här gången är det co-op på riktigt"

När det lilla hjärtat dunkar vill man ha någon att hålla i handen. Två harhjärtan är trots allt fler än ett. Och häri ligger den stora nyheten i Little Nightmares 3: co-op för två. Det passar så himla fint att det var en gåta att det inte fanns där redan i tvåan, då vi körde en slags "co-op för ensamspelaren" med Mono och Six. Den här gången är det co-op på riktigt. Low och Alone är de nya hjältarna. Två småttingar som måste jobba tillsammans för att ta sig ur mardrömmen.

Ni kan spela tillsammans på varsin sida internet, och det går förstås lika bra att kura ihop sig i sin ensamhet. Det jag reagerar mest på under gameplay-demonstrationen jag får se (men inte röra) är att duon då och då delas upp och befinner sig en bit ifrån varandra. Det tycks inte röra sig om några sjumilakliv, för till sist tvingas Low och Alone att stråla samman för att ta sig framåt, genom att exempelvis slita bort en planka med gemensam kraft.

"Co-op är den stora nyheten"

Co-op är den stora nyheten, och den som drömt de två tidigare små mardrömmarna (eller tre med Very Little Nightmare) kommer känna igen sig. Fler skruvade platser finns i spelet men den jag får se är Necropolis. En död stad mitt ute i en öken där en evig sandstorm härskar. Tillsammans vandrar Low och Alone in i ruinerna av något som en gång var en levande plats. Alone slår ner en vägg med sin mejsel, Low skjuter sönder ett rep som släpper ner en stor låda. En trälår duon sedan kan knuffa för att ge dem en trappa uppåt.

Low har en fågelmask och pilbåge medan Alone kommer med pilotbrillor och skruvmejsel. Det gör att de tar sig an både pussel och strider på olika vis, och ofta tillsammans. Low kan exempelvis sänka ett flygfä med pil och så kan Alone drämma ihjäl den innan den lyckas fly.

Två kan dela på rädslan i co-op.

Monster Baby menar inte illa men det slutar sällan väl.

En ökenvandring.

Alones skruvmejsel kommer väl till pass. Low tackar.

Ganska trivsamt, trots allt.

Enkla små pussel och hinder, men där det snarare är själva inramningen som drar in mig. Enorma kugghjul som knarrar i vinden, kraxande kråkor, 2,5d-kutande över plankor i ett sicksackmönster. Och, förstås, ett jättemonster. Tarsier visste hur man skakade liv i barndomstrauman och Supermassive vill definitivt inte vara sämre. Monster Baby är i sig inte elak (sägs det), men då hon inte har kontroll på sin tultande jättebebiskropp är hon ändå skräckinjagande. Jag ser oftast babyhullet på avstånd men det är tillräckligt för att man ska få en klump i magen.

Hur stor ska klumpen bli? Little Nightmares drabbade mig hårt, medan tvåan kändes lite som samma mardröm en gång till. Inte alls lika kännbart. Jag hade redan gjort det här. Å andra sidan är co-op och nytt team just det nya blod som kan skaka liv i alla barndomstrauman.

Och sådana kan man aldrig få för många av. Eller?

Fotnot: Little Nightmares 3 släpps 2024 till pc, Playstation, Xbox och Switch.