Tales of Arise

Jag spelade mer JRPG tidigare. Playstation-eran förgylldes av bland andra Final Fantasy, men intresset svalnade och västerländska diton tog över min hårddisk. Därmed inte sagt att jag helt ratar genren. Ni No Kuni 2 var en fin upplevelse, och Final Fantasy 12 tyckte jag mycket om. Även om Divinity: Original Sin 2 och Wasteland 3 intresserat mig betydligt mer de senaste åren har jag alltid stått där i skuggorna och observerat er Japanfantaster och önskat att jag var en i gänget. Så hur passar Tales of Arise en smygjapan som mig?

Spelvärlden och karaktärerna

Två viktiga punkter om du vill berätta en bra RPG-historia måste väl ändå vara spelvärlden och karaktärerna som befolkar den? Karaktärerna i japanska RPGn har alltid känts lite hit-and-miss för mig. Fantastiska Balthier och Fran i FF12 har varvats med gnälliga och osannolika sexåringar som ska rädda världen. Alla protagonisterna i Arise griper tag i mig från första stund. Visst kan det kännas lite kliché i början att Alphen har minnesförlust och mystiska Shionne inte vill berätta om sig själv, men deras relation och historia utvecklas i precis lagom takt för att det inte ska bli tråkigt. Även de sekundära protagonisterna som ansluter senare har något att tillföra och har hemligheter och motiv som långsamt avslöjas under resans gång. Att slå läger, laga mat och se de korta valfria scenerna där Alphen pratar med de andra gör att jag lär mig mer om deras bakgrund och utvecklar deras relationer. Det jag däremot saknar i gruppdynamiken är konflikter. Kamratskap och förståelse i all ära, men sex personer med så olika bakgrunder och drivkrafter borde väl ändå hamna på kollisionskurs med varandra ibland? Alla blir snabbt bästa kompisar och det är faktiskt väldigt tråkigt att det är rosenskimmer hela tiden.

Spelvärlden då? Det finns en del att utforska, men de flesta områden man får besöka är ganska linjära. Det är varierat men känns tyvärr inte speciellt levande. Såväl miljöer som NPC:er är väldigt statiska. Ingen verkar ha varken hobby eller jobb för alla står helt still på samma ställe hela tiden på ett sätt som känns halvfärdigt. Små saker som att karaktär går runt, pratar med varandra eller gör något annat ger liv till spelvärldar och får de att kännas mindre som kulisser och mer som riktiga platser. Här misslyckas Arise dessvärre. Omgivningarna ser åtminstone bra ut, och som jag skrev tidigare är variationen stor. Vissa saker känns väldigt ogenomtänkta, som att jag hittar vilda tomater på den frusna tundran där det varit natt i trehundra år, men det kanske är fel att fokusera på realistisk logik i ett spel med magi och stora monster.

Det som intresserar mig mest med spelvärlden är istället dess historia, och det önskar jag att man lagt lite mer tid på. Det kan tyckas logiskt att ett folk som levt förslavade i trehundra år glömt mycket av sin egen bakgrund, men muntliga historier och sägner borde ändå överlevt och hade kunnat förstärka spelvärldens identitet. Side quests hade kunnat användas för att ge oss en bild av världen som fanns innan slaveriet genom att berätta små historier, men nu är side quests istället av den lataste sorten – ”döda det här monstret” eller ”samla de här ingredienserna” är i princip de enda sidouppdragen som finns i spelet, och det är verkligen under all kritik.

Fight, fight, fight!

Kaos! Mitt i allt detta ska jag försöka se vad som händer.

Striderna är det bästa med spelet enligt mig. Mest har jag spelat med Alphen som kan ladda upp kraftfulla närstridsattacker på bekostnad av sin egen hälsa, och Rinwell som håller sig på avstånd och använder vind- och vattenmagi. De sex karaktärerna skiljer sig åt en hel del så det borde finnas något för alla. Det är riktigt kul att testa sig fram och försöka hitta en kombination av attacker som passar mig och även om fienderna man möter inte har jättemycket variation så har jag kul hela tiden. Mitt enda klagomål är att striderna ibland blir lite för spektakulära för sitt eget bästa. Längre in i spelet blir attackerna större och längre, och när Rinwell kastar en vattenmagi, samtidigt som Alphen fyller slagfältet med eld, Shionne lyser upp marken med sitt helande och Dohalim skapar vindeffekter med sin långa stav går det knappt att se vad som händer. Och mitt i det kaoset ska jag försöka se vad fienden gör för att tajma duckandet. Då känns spelet lite för flashigt för sitt eget bästa.

Utrustning och vapen då? Rustningar du hittar är i princip alltid bättre än den du har på alla punkter. Det finns tre defensiva stats som påverkas av rustningen, och jag tror aldrig jag hamnade i ett läge när jag var tvungen att välja mellan två stycken som hade olika för och nackdelar. Det var alltid direkta uppgraderingar. Vapen var nästan samma sak, men vissa vapen förstärker attacker av ett visst element så där fanns åtminstone den faktorn att väga in i beslutet. Accessories däremot är en annan femma. De har en grundegenskap som alltid är samma och passar olika spelstilar olika bra, men de har också upp till fem olika egenskaper som kan vara slumpade så här gäller det att försöka hitta en som passar varje karaktär.

Slutsats

Jag har spelat Tales of Arise nu i cirka 80 timmar och har haft riktigt roligt från början till slut. Huvudstoryn, karaktärerna och striderna är så pass bra att jag hela tiden vill fortsätta trots sprickorna som ibland syns lite väl tydligt i fasaden.

Tack. Kul att du också gillade Arise.

Tack själv för att du läste.

Det som störde mig mest var de där fåniga accessoarerna man kan ge sina karaktärer. Skämtglasögon och stora ugglor som en hatt mitt på huvudet? Det har väl funnits i tidigare Tales också, men det kändes riktigt opassande.