Varför är många så ensamma?
Sant. Och ensamhet är bara ett problem så länge den är ofrivillig (då är den i värsta fall dödlig). Påfallande många trivs inte i sitt eget sällskap. Jag slås av detta när jag pratar med folk på jobbet. Som småbarnsförälder tycker jag aldrig att jag får tillräckligt med tid för mig själv, typ aldrig numera. Men vissa klarar inte av att vara ensamma, de måste hela tiden ha folk omkring sig. Och jag går och drömmer om min egen mancave...
Så är det nog. Alla är ju inte likadant funtade och har samma behov utav närhet eller kontakt.
Sant. Och ensamhet är bara ett problem så länge den är ofrivillig (då är den i värsta fall dödlig). Påfallande många trivs inte i sitt eget sällskap. Jag slås av detta när jag pratar med folk på jobbet. Som småbarnsförälder tycker jag aldrig att jag får tillräckligt med tid för mig själv, typ aldrig numera. Men vissa klarar inte av att vara ensamma, de måste hela tiden ha folk omkring sig. Och jag går och drömmer om min egen mancave...
Själv småbarnsförälder och känner igen det där. Jag och sambon brukar ibland ”boka” egentid. Inte tillsammans utan riktig ensamtid för att ladda batterierna.
Samtidigt så hör man ju av kollegor och bekanta som har äldre barn att de saknar småbarnsåren. Det är en ganska kort del av livet så man får passa på att njuta under tiden istället. Sen får man väl skaffa sig en hobby eller börja plugga igen.
Själv småbarnsförälder och känner igen det där. Jag och sambon brukar ibland ”boka” egentid. Inte tillsammans utan riktig ensamtid för att ladda batterierna.
Samtidigt så hör man ju av kollegor och bekanta som har äldre barn att de saknar småbarnsåren. Det är en ganska kort del av livet så man får passa på att njuta under tiden istället. Sen får man väl skaffa sig en hobby eller börja plugga igen.
Beroende på hur mycket ensamtid ni tar förstår, men tror att barnen mår bättre om du också mår bättre om du får ta en timme då och då för att ladda batterierna.
En glad kalmarit boende på Gotland!
Själv småbarnsförälder och känner igen det där. Jag och sambon brukar ibland ”boka” egentid. Inte tillsammans utan riktig ensamtid för att ladda batterierna.
Samtidigt så hör man ju av kollegor och bekanta som har äldre barn att de saknar småbarnsåren. Det är en ganska kort del av livet så man får passa på att njuta under tiden istället. Sen får man väl skaffa sig en hobby eller börja plugga igen.
Det är nog klokt. Vi försöker också, men det blir inte så strukturerat. Att gå ut och träffa kollegor blir ett sätt att ta en paus, men jag har också behov av att bara vara ensam ibland. Min fru har nu börjat plugga men tidigare när hon jobbade heltid så hade hon lediga dagar mitt i veckan när hon i stället jobbade helg så det funkade väl för henne. Jag försöker ta någon dag per år där jag tar en ledig dag och bara är hemma, skrotar runt, spelat eller läser en bok. Men ofta blir det inte.
Jag är ofta för mig själv men känner mig sällan ensam. Sen har jag ett ganska socialt arbete så när jag är klar med det för dagen orkar jag som en introvert person sällan umgås på fritiden.
Annars har jag få vänner och bekanta. Jag försöker besöka mina föräldrar en gång i månaden. Vill umgås med dom så länge dom finns kvar. Sen spelar jag med min kusin nästan varje helg och ibland i veckorna.
Sen har jag min bästa vän sedan högstadiet. Tyvärr träffas vi knappt längre eftersom jag numera bor 10 mil bort och han har hus, sambo och två barn.
Ibland saknar jag alla sociala interaktioner från förr men oftast tycker jag att det är väldigt skönt att vara för mig själv.
PSN: Oakborn86
Det är nog klokt. Vi försöker också, men det blir inte så strukturerat. Att gå ut och träffa kollegor blir ett sätt att ta en paus, men jag har också behov av att bara vara ensam ibland. Min fru har nu börjat plugga men tidigare när hon jobbade heltid så hade hon lediga dagar mitt i veckan när hon i stället jobbade helg så det funkade väl för henne. Jag försöker ta någon dag per år där jag tar en ledig dag och bara är hemma, skrotar runt, spelat eller läser en bok. Men ofta blir det inte.
Ja ofta blir det inte här heller men behovet är inte jättestort då vi båda jobbar skift och jag är dessutom lokförare. Men ibland är det skönt att bara vara ensam med sina egna tankar en stund. Även fast jag har ett ensamarbete så är det ändå alltid något eller någon som skriker efter ens uppmärksamhet.
Nu verkar det inte vara den ensamheten som diskuteras här dock utan den långvariga isolerande ensamheten som kan både vara faktisk och/eller upplevd ensamhet.
Det händer ibland att jag känner ensamhet och saknar det gamla gänget men det går oftast över och för min del är det självvalt, indirekt såklart men ingen har tvingat mig.
I Sverige jobbar båda föräldrar oftast heltid för att kunna vara konkurrenskraftiga på bostadsmarknaden etc. Till råga på det har inte ens välutbildade svenskar sällan speciellt hög lön och skatterna är skyhöga så de måste sköta alla hushållssysslor själva såsom städning, renovering och liknande. Något som måste göras efter en lång arbetsdag samtidigt som eventuella barn ska tas hand om och skjutsas runt på olika aktiviteter.
Det är alltså i princip omöjligt att umgås med vänner som är småbarnsföräldrar och/eller husägare. Lägg därtill svenskens introverta sinne och det är ett fatalt recept för ensamhet och depression. Har man inte egen familj eller sambo och närmar sig 30 är det dags att hitta en hobby som kan utövas i ensamhet. Alternativt ge sig ut på Tinder och söka lyckan.
Ja ofta blir det inte här heller men behovet är inte jättestort då vi båda jobbar skift och jag är dessutom lokförare. Men ibland är det skönt att bara vara ensam med sina egna tankar en stund. Även fast jag har ett ensamarbete så är det ändå alltid något eller någon som skriker efter ens uppmärksamhet.
Nu verkar det inte vara den ensamheten som diskuteras här dock utan den långvariga isolerande ensamheten som kan både vara faktisk och/eller upplevd ensamhet.
Det händer ibland att jag känner ensamhet och saknar det gamla gänget men det går oftast över och för min del är det självvalt, indirekt såklart men ingen har tvingat mig.
I mitt arbete träffar jag många människor som verkligen är ensamma. Vissa trivs med det, men för många är det ofrivilligt. Det kan vara personer som har olika sorters bekymmer som gör det svårt för dem att ens lämna lägenheten. De blir otroligt ensamma.
I mitt arbete träffar jag många människor som verkligen är ensamma. Vissa trivs med det, men för många är det ofrivilligt. Det kan vara personer som har olika sorters bekymmer som gör det svårt för dem att ens lämna lägenheten. De blir otroligt ensamma.
Tråkigt när det blir så. Jag tror att de flesta mår bättre av att inte vara ensamma, vi är trots allt sociala varelser. Med risk för att låta otroligt osympatisk så tror jag att många som trivs med att vara ensamma helt enkelt har funnit sig i situationen och har nöjt sig med det. Sen behöver inte alla ha ett kontaktnät på hundratals personer men att inte ha någon att tala med och träffa fysiskt kan inte vara hälsosamt.
Tråkigt när det blir så. Jag tror att de flesta mår bättre av att inte vara ensamma, vi är trots allt sociala varelser. Med risk för att låta otroligt osympatisk så tror jag att många som trivs med att vara ensamma helt enkelt har funnit sig i situationen och har nöjt sig med det. Sen behöver inte alla ha ett kontaktnät på hundratals personer men att inte ha någon att tala med och träffa fysiskt kan inte vara hälsosamt.
Jag lutar också åt det här hållet. Det är ju bara att se på forskning om isolationsceller i fängelser, det är ganska lite tid som krävs för att folk ska börja bli vrickade. Sedan är detta med ensamhet och isolation en aning subjektivt; när jag känt mig som mest isolerad har jag ändå haft mina föräldrar som jag kan gå och prata med, så den är inte total. Vissa har inte ens det, t.ex. vissa äldre, och då blir det nog väldigt tufft väldigt snabbt.
Jag tror också att känslan är inbunden med mycket annat. För min del kan jag inte låta bli att tänka att det måste vara något fel på mig som gör att ingen vill fostra en kontakt med mig. För andra kan det vara sorg eller något annat inblandat, och det färgar ensamheten. Att jämföra det med ensamhet man valt själv är nog lite missriktat, med tanke på det.
Tråkigt när det blir så. Jag tror att de flesta mår bättre av att inte vara ensamma, vi är trots allt sociala varelser. Med risk för att låta otroligt osympatisk så tror jag att många som trivs med att vara ensamma helt enkelt har funnit sig i situationen och har nöjt sig med det. Sen behöver inte alla ha ett kontaktnät på hundratals personer men att inte ha någon att tala med och träffa fysiskt kan inte vara hälsosamt.
Det är exakt det han ensamvargen i Into the Wild kommer fram till innan han dör eller när han nu skriver ned sitt citat.
- Happiness only real when shared
IDKFA
Det är exakt det han ensamvargen i Into the Wild kommer fram till innan han dör eller när han nu skriver ned sitt citat.
- Happiness only real when shared
Den filmen vill jag titta på igen, tack för påminnelsen. För er som gillar den kan jag rek Captain Fantastic.
När folk säger att de är nöjda med sin situation ljuger de ju i många fall. Det blir ju en försvarsmekanism genom att ljuga lite för sig själv att man är nöjd med sitt nuvarande tillstånd. Om man inte är det skulle det ju kräva att man måste göra en förändring som man kanske inte gillar.
Som min far säger när jag påpekar förändringar som bör ske "Jag vill njuta av livet och vill inte tänka på det"
Det är exakt det han ensamvargen i Into the Wild kommer fram till innan han dör eller när han nu skriver ned sitt citat.
- Happiness only real when shared
Kanske stämmer för honom men jag kan inte alls relatera. Lycka är för mig när jag kör mitt eget race och jagar de drömmar jag själv har och bestämmer över mitt liv.
Det korrekta är att lycka kan uppnås både i sällskap och i ensamhet men det låter inte lika slagkraftigt, antar jag.
Den filmen vill jag titta på igen, tack för påminnelsen. För er som gillar den kan jag rek Captain Fantastic.
När folk säger att de är nöjda med sin situation ljuger de ju i många fall. Det blir ju en försvarsmekanism genom att ljuga lite för sig själv att man är nöjd med sitt nuvarande tillstånd. Om man inte är det skulle det ju kräva att man måste göra en förändring som man kanske inte gillar.
Som min far säger när jag påpekar förändringar som bör ske "Jag vill njuta av livet och vill inte tänka på det"
Lite som när du sitter kvar på ett jobb som du inte trivs på. Du intalar dig själv att det inte är bättre någon annanstans trots att du inte har en aning. Men förändringen blir för stor särskilt om du måste studera för att byta yrke.
Vad det gäller män och kvinnor finns det en stor schism idag. Kvinnor vet inte hur kvinnor ska vara, och män vet inte hur män ska vara. Kvinnor ser det som en svaghet att behöva en man, därför säger dom inte det och väljer att vara "starka", och i samma andetag ensamstående / singlar. Män i sin tur har blivit dompterade att de ska vara feminister och "snälla", men ingen kvinna vill ha en snäll man, det är ointressant.
Ibland när vissa normalt funtade människor möts, då kommer romanticismen och kliver in med sina pekpinnar. Har man inte "rätt" känsla direkt när man träffar någon, då är det inte rätt. Glöm det där med att lära känna varandra. Idag är det dejtingfronten som gäller.
Jag låter Alain de Botton förklara det på sitt underfundiga och rolia sätt. Se denna:
Vet inte hur andra män funkar men jag vet inom 5 sekunder om jag är attraherad av en kvinna eller inte. Sen måste man såklart se om personligheten matchar också, tar lite längre tid. Men måste igenom det första filtret först, annars är det lönlöst.
Det är nog snarare en slutsats efter alla försök, än att bemöta andra först med det. Jag är själv inte så långt ifrån tankesättet, det går bara vara så positiv som man blir bemött med - i det här fallet blir han inte det alls (generellt).
Själv kommit fram till online dejting inte funkar, det kan gå om man har tur men det är inget man ska hoppas på, alls.
För min egen del så går jag inte ut om jag inte måste, jag trivs så men det hjälper inte med försök till träffar direkt.
Vill bara flika in min åsikt om dejting-appar. Ett tag sedan jag använde dem, men i princip var det såhär: kvinnor i Sverige svarar i bästa fall lite halvhjärtat men i 90% av fallen inte alls. Kvinnor i andra länder svarar ofta intresserat.
Man kan fundera på och diskutera varför, men jag träffde iaf en trevlig tjej från ett annat land, hon flyttade hit för 6 år sedan och we are still going strong.
Du är bra precis som du är, jag har själv högfungerande autism. Om du vill skriva till mig så är det bara att skicka ett pm här på fz. Jag trivs väldigt bra av att vara ensam. 🥰
Samma här! Både med högfungerande autism och att jag trivs i ensamhet. Jag chattar med ett par gamla vänner, förlorade en för han började skriva otrevligt och hotfullt över sms/chatt så blockade han och bad han f*cka off för har lärt mig att inte slösa tid och energi på idioter som bara vill en illa och inte kommer kunna ge god energi utan bara dränera en på det istället. Men that's it. Och att jag skriver här då. Det är tillräckligt för mig. Förövrigt är världen fylld av jobbiga människor som inte har mycket att ge så har lärt mig att ensamhet är vad som gör mig minst illa. Att vara social har och utåtagerande har aldrig varit gynnsamt för mig så introvert har jag blivit om jag inte var född till det.
Samma här! Både med högfungerande autism och att jag trivs i ensamhet. Jag chattar med ett par gamla vänner, förlorade en för han började skriva otrevligt och hotfullt över sms/chatt så blockade han och bad han f*cka off för har lärt mig att inte slösa tid och energi på idioter som bara vill en illa och inte kommer kunna ge god energi utan bara dränera en på det istället. Men that's it. Och att jag skriver här då. Det är tillräckligt för mig. Förövrigt är världen fylld av jobbiga människor som inte har mycket att ge så har lärt mig att ensamhet är vad som gör mig minst illa. Att vara social har och utåtagerande har aldrig varit gynnsamt för mig så introvert har jag blivit om jag inte var född till det.
Märkligt att börja bete sig så tycker jag, har aldrig sagt fuck off till någon men det finns en skara som skulle förtjäna det.
Folk är så sjukt upptagna av sig själva och många upptagna med att göra saker för främlingar på nätet (Instagram much?) inte pga glädje osv osv.
Enda tipset är att behandla alla som du själv vill bli behandlad, lämna allt annat bakom dig så snabbt som möjligt för de tar bara energi.
Vänskap ska vara en tvåvägsgata, du ska kunna ge ngn energi och förvänta dig att få energi när du behöver det.
Otroligt ofta är det, särskilt när man var yngre vuxen, många som suger energi men aldrig levererar tillbaka när du behöver det som mest.
Sen får det lösa sig, är social för dig att träffas och inte skriva eller tjata i headset kanske plattformarna inte är lösningen iaf.
Jag är rätt bekväm att inte har för många nära, gått på en del nitar och till sist lär många sig att vara bekväma och njuta av sin egna space, om man inte är i stort behov av sociala kontakter då.
Men då kan man iofs ta ett jobb som innebär många mänskliga kontakter och få tillräcklig dos av det där.
Slutligen, tror inte det har med människors diagnoser, eller annat som tex nedsättningar av olika saker. Lätt att man tror det, men den snyggaste och mest fitta människa du kan se framför dig eller ”klassens clown” är inte alls ovanlig att hen saknar nära vänner helt.
Mer eller mindre så kan alla vara drabbade.
Just det där med att behandla folk som man själv vill bli behandlad har jag tänkt på i flera år, jag tror inte på den längre eftersom folk dömer ändå oavsett hur respektfull du är som person. Jag har lagt tio år och säker fler år på att få ha vänner, men känner ofta att folk underskattar mig ändå på något vis. Sedan tänker jag ofta gott om folk, tänker ofta att om jag är respektfull så är folk det tillbaka på samma vis som att om jag inte pratar negativt om folk så pratar ingen negativt om mig. Tror inte på det heller numera.
Däremot har jag också alltid tänkt att om en har mycket åsikter om folk, hur de är och inte är eller ska vara eller inte vara så är det bara en själv som ska reflektera över sig själv. För jag har alltid sett ett mönster som jag inte kan peka ut, på nätet säger folk det är mitt beteende, men frågan är om det verkligen är mitt beteende när vissa på en sekund bestämmer sig vem jag är. Vad jag är för person osv.
Håller med om din spaning att osympatiska människor är populära. En del populära är genuint bra människor. De som följer de 'populära' charmas troligen av deras självförtroende, extrovert och humor samt makt. Inte för att de är schyssta människor. Bara att titta på politiken idag och många content creators. Många är inte bra människor men har många följare. Många spel är inte bra eller använder fula metoder men har många spelare och följare.
De som är 'populära' följer också ofta strömmen. Om man ska stå upp för absolut sanning kommer du få många fiender från alla håll. Ungefär som att stå i mitten i politiken och peka ut fel på vardera sida. För båda sidor har problem det tror jag alla förstår innerst inne.
Vi kan ta ett exempel från Romarriket. Sofister var en grupp lärda personer som även var skickliga retoriker som var extremt övertygande. Till den grad att många tyckte det var manipulation och att de inte strävade efter sanning. Speciellt Sokrates. Samtidigt blev många förtrollade av det dem sa.
Sokrates avskydde dessa eftersom han ansåg att de inte var ute efter att finna den absoluta sanningen och visdomen. Utan det Sofisterna verkade vara mer intresserad av att helga sina egna ändamål och att vinna debatterna genom fula knep, snarare än att låta sanningen tala sitt. Sokrates som är en av vår tids största tänkare blev dömd till döden, och det säger väl rätt mycket.
Må så vara, jag var aktiv i Grön Ungdomi x antal år och kände att somliga som blev språkrör eller hamnade i förbundsstyrelsen ofta var relativt osympatiska. En kille som blev språkrör var uppenbart karriärist som spelade på massa patos och logos hela tiden, när han väl blev språkrör så kom han ändå aldrig med några vettiga saker och fick avgå i förtid. Nåväl.. En finns exempel på två tjejer som var väldigt osympatiska mot mig också.
För min del handlar det om geografisk isolering, samt att det är svårt att hitta människor som accepterar en för vem man är, nu mer än någonsin i dagens polariserade samhälle.
Genuint nyfiken men vad menar du med accepterar en för vem man är?
Världen idag är mer inkluderande än någonsin, har nog inte sett någon som inte är accepterad sålänge du inte springer runt med ett z i pannan typ.
Man märker det.
Jag tror det är en kombination av omständigheter som gör det mycket lättare att falla i social isolering idag än det var förr.
Dels så är det väl mycket vanligare idag än på typ farfars tid att folk flyttar efter skolgången är avklarad, och byter man till en helt ny stad så faller väl ofta barndomsvännerna bort och det blir naturligt svårare att skaffa nya vänner jämfört med personer man lärt känna under barndomen. Bor man hela livet i samma stad som sina barndomsvänner, börjar jobba på samma fabrik och sedan skaffar familjer ungefär samtidigt också, ja då blir det väl stabilare vänskapsband. Sen den andra biten är väl teknikens intåg och hur städernas uteliv försvinner allt mer. Det förvånar mig inte att Sverige är ett av länderna med de största problemen på området, för Stockholm känns verkligen som en spökstad när man varit utomlands ett tag i mindre "teknologiskt välutvecklade" länder...
Så kan det säkert också vara, om jag tänker mig i samma sits med Skutskär där jag växte upp så tror jag mitt liv hade varit ännu mer ensamt om det var så. De "kompisar" jag hade när jag var liten var bara intresserade när jag hade ett nytt nice datorspel, den jag gillade mest av dom låtsades som han inte kände mig med mera. Ingen av mina barndomsvänner har jag kontakt med idag, en brukar jag kunna gilla någon bild på IG ibland och han gilla någon bild.
Fast på den tiden kanske man också hade lättare för att prata med randomfolk på cafeet osv och man kanske hittade något ändå, vem vet om vi tänker 1924 när farfar min föddes jämfört med 2024.
Det är ju en trevlig tanke, men I verkligheten så blir man utfryst väldigt snabbt, om man inte fogar sig efter grupptänket.
Exakt
Det är nog snarare en slutsats efter alla försök, än att bemöta andra först med det. Jag är själv inte så långt ifrån tankesättet, det går bara vara så positiv som man blir bemött med - i det här fallet blir han inte det alls (generellt).
Själv kommit fram till online dejting inte funkar, det kan gå om man har tur men det är inget man ska hoppas på, alls.
För min egen del så går jag inte ut om jag inte måste, jag trivs så men det hjälper inte med försök till träffar direkt.
Dejtingappar är gift, det är bara så det är. Det är giftigt bara. Jag hade otroligt bra optimism i början när tinder kom med mera och tänkte att det är lättare att hitta någon men nej, verkligen inte. Folk dömer bara på utseendet i appar.
Jag är ofta för mig själv men känner mig sällan ensam. Sen har jag ett ganska socialt arbete så när jag är klar med det för dagen orkar jag som en introvert person sällan umgås på fritiden.
Annars har jag få vänner och bekanta. Jag försöker besöka mina föräldrar en gång i månaden. Vill umgås med dom så länge dom finns kvar. Sen spelar jag med min kusin nästan varje helg och ibland i veckorna.
Sen har jag min bästa vän sedan högstadiet. Tyvärr träffas vi knappt längre eftersom jag numera bor 10 mil bort och han har hus, sambo och två barn.
Ibland saknar jag alla sociala interaktioner från förr men oftast tycker jag att det är väldigt skönt att vara för mig själv.
Jag har inga barndomsvänner som jag har aktiv kontakt med, eller en kille pga olika orsaker inte kan hänga på konserter osv som jag inte orkar gå in på men vi smsar med varandra om spel ibland. Ibland kan jag också känna att en barndomsvän kanske är "bästa" formen av vänner, för de har folk ofta hela livet om de är bra kompisar. De jag hade var inte bra då jag kände mig som en andrahansval allt för ofta.
Jag lutar också åt det här hållet. Det är ju bara att se på forskning om isolationsceller i fängelser, det är ganska lite tid som krävs för att folk ska börja bli vrickade. Sedan är detta med ensamhet och isolation en aning subjektivt; när jag känt mig som mest isolerad har jag ändå haft mina föräldrar som jag kan gå och prata med, så den är inte total. Vissa har inte ens det, t.ex. vissa äldre, och då blir det nog väldigt tufft väldigt snabbt.
Jag tror också att känslan är inbunden med mycket annat. För min del kan jag inte låta bli att tänka att det måste vara något fel på mig som gör att ingen vill fostra en kontakt med mig. För andra kan det vara sorg eller något annat inblandat, och det färgar ensamheten. Att jämföra det med ensamhet man valt själv är nog lite missriktat, med tanke på det.
Ja det är läskigt, har ibland när jag läst om personer dom dött ensamma som inte upptäcks med en gång att det vore det värsta sättet att dö på. Nu tror jag inte det eftersom jag ändå kommer ha någorlunda socialt liv ändå då jag gärna eftersträvar det. Men åt andra sidan, om folk jag ofta bjuder aldrig bjuder mig. Varför skulle de komma till min begravning? Nu låter jag filosofiskt ödesmättad men lite det känner jag ibland.
Kanske stämmer för honom men jag kan inte alls relatera. Lycka är för mig när jag kör mitt eget race och jagar de drömmar jag själv har och bestämmer över mitt liv.
Det korrekta är att lycka kan uppnås både i sällskap och i ensamhet men det låter inte lika slagkraftigt, antar jag.
Jag trodde han var snubben som blev vän med en björn som sedan blev uppäten av en annan? Hette inte han också något i den stilen? Jag googlade lite på honom, tråkig historia och märklig planering att dra iväg utan karta om man ska ut på äventyr.
I alla fall håller jag med lite, men jag tror lycka är bäst när det delas med någon som också känner samma med en själv.
Märkligt att börja bete sig så tycker jag, har aldrig sagt fuck off till någon men det finns en skara som skulle förtjäna det.
Ja, det var väldigt otrevliga meddelanden jag fick så tillslut fick jag nog och kapade bara. Då tyckte han att jag blev "triggered" och att jag skulle ta skiten tydligen. Men jag höll inte med utan blockade på alla plattformar och hans nummer så nu är det lugnt och skönt!
Inspirerad av
Varning för lång text och allmänt rabblande!
Jag har tänkt en hel del på den här frågan. På ett personligt plan känner jag igen mig, då jag har känt mig udda hela livet och förra året själv fick en autismdiagnos. Det ger ju sina egna utmaningar, då jag och många andra som har autism blir väldigt trötta av att vara i stökiga miljöer och av sociala situationer överlag, då vi hela tiden måste tänka på hur vi kommunicerar med andra, både språkligt och kroppsligt. Min lösning har helt enkelt varit att låta masken falla, åtminstone delvis; ja, folk kanske tycker att jag blir intensiv eller att det är konstigt att jag växlar mellan att prata med golvet och att stirra folk i ögonen, men då får de väl tycka det. För mig har det varit positivt och jag har upplevt ganska mycket acceptans, men det beror ju på ens egen omgivning också. Risken är ju alltid att man lätt kan bli infantiliserad när man är öppen med sin diagnos, vilket jag ibland tycker mig läsa av från vissa människors tonlägen (även om det också kan vara en överfixering från min sida, ett annat problem autister kan ha).
Något jag lärde mig när jag läste journalistik som jag tycker har hjälpt mig socialt är detta: Fråga! Det låter klyshigt, men ofta finns det en kulturell idé om att man inte ska göra andra till besvär och därför inte ska ställa frågor i onödan. Detta är en illusion. Om du börjar prata med någon spontant, som en klasskamrat eller t.om. en främling i en kö, och du tyckte att det var roligt, då är det inte fel att bara fråga om de vill höras mer. Att vara ärlig och förklara varför gör det ofta lättare. "Du, jag gillade verkligen att prata med dig, skulle du vilja höras i framtiden?" eller "Jag har försökt att komma ut och bli mer social, så jag undrar om du skulle vilja prata mer någon dag?", t.ex. Så länge man accepterar om de säger nej är det värsta som kan hända att det blir lite pinsamt, men som någon som nyss passerade 30 kan jag säga att det aldrig är så illa som det känns. Försök att skratta åt din egen klumpighet, även om det är svårt (jag är själv dålig på det, får ofta efter-samtal-ångest). Att fråga är också något som är värt det om man är nyfiken på ett specifikt ämne, även genom något så enkelt som att skicka ett mejl till en forskare eller liknande. Folk älskar att prata om sina intressen, så dra nytta av det!
När det kommer till möjliga förklaringar är listan lång. Det finns den mer individualistiska förklaringen, som många refererar till (vilket jag förstår att OP har tagit del av). Med andra ord att man idag är mer självisk, mer fokuserad på sin egen karriär, sina egna behov och rättigheter samtidigt som man drar sig från sina skyldigheter. Med andra ord, att många tar men ingen ger, vilket det finns en viss poäng i även om jag personligen tror att det har ett överdrivet fokus. Den kulturella attityden är väldigt vriden mot att det som är skönt och bra är när någon ger en själv saker, medan det som är jobbigt är att ge andra saker. Jag själv gick igenom lite av en förändring när jag faktiskt började titta på andra utifrån vad de behöver istället för vad jag behöver, och då upptäckte jag att det är ganska givande att ge; att låta någon gå före i kön, hålla uppe dörren när man ser någon komma springandes, säga hej till tiggaren utanför affären etc. Om man vill utvecklas som människa är det definitivt ett tips jag kan ge, för att i alla fall få de där små sociala mötena som vi svenskar ärligt talat är rätt kassa på.
Sedan finns det den tekniska. Filterbubblorna som skapas av algoritmer för att göra oss argare och argare och därför spendera mer och mer tid vid skärmen för att hatscrolla. Olikt andra ser jag inte detta som ett individuellt problem, för det finns ingen skam i att fastna i de här fällorna; likt marknadsföring är dessa system systematiskt utvecklade för att stjäla ens tid, och om de inte funkade på människors psykologi, då skulle de anpassas tills de gjorde det. Motiveringen bakom är vad som ska kritiseras, och tech-företagen (inklusive vissa spelföretag) har definitivt ett ansvar för detta.
Sedan finns den samhällsstrukturella förklaringen. Hur ser våra offentliga platser ut? Var ska man gå för att träffa folk? Var ska man gå om man vill prata med en bekant? Ofta får man liknande svar: gymmet, klubben, baren, caféet, restaurangen osv. Vad de alla har gemensamt är att de kostar pengar. Om man har pengar kan detta verka som ett litet problem, men jag tror att när man betalar för någonting, då hamnar fokuset på att få valuta för pengarna istället för det sociala mötet i sig.
Det låter flummigt, så här är ett exempel. Säg att du har beställt en taxi och nöden kallar på vägen hem. Du ber taxin att stanna och går in på en offentlig toalett (eller som fallet är ute på landet, in i skogen). Antagligen kommer du ha den där taxametern i huvudet, att du borde skynda dig för att inte förlora för mycket pengar, eller hur? Och som vissa av oss vet kan sådan press vara rätt kontraproduktiv när det kommer till toabesök. Jämför då med en kompis som kör dig. Plötsligt är den monetära tidspressen borta och därmed kan det där toabesöket kanske bli lite mer avslappnat.
Jag tror att detsamma händer när man är på ett gym t.ex. Då finns den där taxametern i huvudet, att man minsann är där för att träna och inte för att prata. Man har ju ändå betalt för ett medlemskap, eller hur? Samma sak med caféer eller restauranger. Hur ofta har man inte känt sig pressad att lämna sitt bord för att man har ätit klart och därför känner att man borde gå därifrån? Denna småskaliga press tror jag gör att vi inte kan slappna av i mötet med andra på samma sätt som vi kan på platser som är gratis/fria att vara på, som parken eller hemmet, och om dessa då är platser som man "ska" träffa folk på? Då blir det sociala mer jobbigt och mindre roligt.
Med det sagt skulle mitt tips helt enkelt vara att försöka leta efter träffar som är gratis. Detta är olika från samhälle till samhälle, så det är inte okomplicerat och det vore bra i mitt tycke om det kunde komma fler samhällstäckande lösningar för detta. Ett exempel i Borås är Träffpunkt Simonsland som är en satsning för att skapa ett fritt mötesutrymme, där det bland annat finns en nystartad autismgrupp. Demonstrationer som ger uttryck för saker man håller med om eller tycker är viktiga kan vara ett alternativ. Folkhögskolor har ofta kvällskurser och liknande som man kan kolla upp. Ideella föreningar överlag brukar satsa på öppna möten, så man kan ju söka på sin stad/samhälle och se vad som finns. Sci-fi-bokhandeln i Göteborg hade ju brädspelskvällar ett tag, vet inte om det fortfarande finns kvar? Andra kanske har mer tips?
Jag brukar ofta säga det, om det är musikquiz och några jag känner redan bokat bord kan jag säga "vore kul att ha quiz med dig någon dag" osv. Jag tror folkhögskola är bra plats att få vänner, det är så det är. Men hur gammal blev du när du fick din autsim-diagnos? Jag var 20-21 och det borde jag fått redan när jag var 5-6 år. Då stämplade någon tant mig som förståndshandikappad istället, vilket jag inte hade. Jag har i perioder inte alltid varit öppen med att ha autism men tänker ofta att är man det så kan folk ha förståelse för att jag inte läser av den där koden eller vad det nu är för grejer folk fått för sig. Men märker ändå att folk är dåliga på att vara tydlig ändå, en kollega var otroligt bra på att prata mellan raderna trots hon kände till att jag hade autsim osv. För hon visste ju att jag är bokstavlig.
Det verkar finnas en hel del självömkan i den här tråden, vilket får mig att tänka på ett ordspråk:
"Om du möter en idiot på morgonen är det otur, men om du möter idioter hela dagen är det nog du som är idioten."
Jag menar inte att någon här är en idiot, men talesättet kan vara relevant för många här. För de av er som har svårt att hitta vänner, vad gör ni egentligen åt saken? Sitter ni bara på internet och hoppas att det löser sig där?
Jag har själv hittat nya vänner genom att utmana mig själv och göra saker utanför min komfortzon – gå på en kurs, skaffa en ny hobby eller delta i något nytt. Men det måste ske IRL.
Samma sak gäller när det kommer till att träffa en partner. Har ni någonsin vågat fråga tjejen i kassan på ICA om en dejt? Eller den tjejen du träffat på kursen du börjat på? Jag kan nästan lova att när man tar sådana initiativ utanför nätet, ger det ofta bättre resultat än att enbart förlita sig på dejtingsidor och appar.
Till sist, för er med autism vill jag uttrycka förståelse för att det kan vara svårt. Jag har vänner som är på olika delar av spektrumet och kan säga att det kan vara utmanande även för oss utan diagnos att upprätthålla kontakten och vänskapen. Det sociala spelet fungerar inte alltid och missförstånd uppstår ofta. Oavsett hur mycket man bryr sig om sina vänner kan det krävas extra engagemang ibland.
Jag har gjort väldigt mycket, varit på konserter, träffat gemensamma bekanta på krogen och lärt känna dom där med mera. När jag studerade på en YH så la jag alltid tid på att lära känna mina klasskamrater och tog intiativet till att hänga ibland men de hängde med varandra istället, tror ibland att det inte är så enkelt att "ändra beteendet". Minns en gång när jag satte mig vid ett bord i klassrummet, en tjej satt vid samma och jag gick på toa eller något. När jag gick tillbaka så hade hon satt sig vid ett annat bord. Lite som med luncherna när jag gick en folkhögskola så satte sig folk sällan vid mitt om jag satt före dom, men satte mig alltid vid dom. Jag anpassade mig alltid men ändå fick inga kompisar. Finns många exempel på det, tror mycket handlar funkofobi. Folk tar ofta rasism på allvar, homofobi på allvar, men aldrig funkofobi, för man ser på mig att jag har flera. Ingen av dessa individer förtjänar min uppmärksamhet helt klart.
En annan jag gick med på YH tyckte jag i övrigt var väldigt cool som skapade coola event i sthlm, ville tipsa om henne till andra jag känner som också gör samma elektroniska event, men när jag fick se att hon hade blockat mig på sociala medier så kan jag istället känna att det är hon som är idiot. I mitt fall hade jag inga som helst negativa tankar om henne någonsin.
Sedan tänker jag att man klickar olika, jag brukar som jag skrev ovan alltid visa respekt, aldrig säga negativa saker om folk, för då kanske de inte snackar skit om mig. Det tror jag folk gör ändå, på något vis. Hade en kollega som tog bort mig på sociala medier när hon slutade på mitt jobb, tycker man ska vara försiktig med att göra sånt när man är i samma bransch, men det visar ju bara vilken ytlig människa en är som vill vara "vän med rätt folk". Det börjar bli lite ot för det här handlar om arbete, men funkofobin finns ju här med. Henne sa jag aldrig något negativt om heller, tyckte dock att hon var lite oskön mot mig men det sa jag aldrig till någon.
Men i alla fall, de tre jag känner som är nära kompisar: Två genom Grön Ungdom och den tredje via sthlm pride 2010. Tror hon inte har så många vänner heller, men det verkar inte som något hon lider av. Åt andra sidan känns det som att alla tre personer är som jag, lite outsiders på något vis. Men vi ses inte så jätteofta som sagt.
Det finns olika typer av ensamhet. Att känna att vänner försvinner när man bildar familj är nog ganska vanligt. Det brukar av en händelse också inträffa samtidigt som man är mitt i karriären. Tid och energi räcker helt enkelt inte.
Att vara ensam för att man inte träffar en partner är garanterat datingapparnas fel. Blir mörkrädd när jag läser att unga inte går ut och träffar någon på krogen längre. Inte har de sex längre heller, eller super. Det roliga är att 90% av de som ger sig ut i dating och vuxenlivet nu har krogen och alkoholen att tacka för att de finns.
Ja eller hur, tänk vad enkelt det hade varit om man bara kunde ta en fika på stan och lära känna folk?
Ja, det var väldigt otrevliga meddelanden jag fick så tillslut fick jag nog och kapade bara. Då tyckte han att jag blev "triggered" och att jag skulle ta skiten tydligen. Men jag höll inte med utan blockade på alla plattformar och hans nummer så nu är det lugnt och skönt!
Inspirerad av
Skumt, en kompis till mig hade en kompis som jag och han kapat med också mer eller mindre. Men tycker lite det var hans fel, tror den killen också hade otroligt svårt med att läsa sociala koder men jag vet inte om han ibland inte brydde sig bara. Han kunde vara otrevlig, framförallt mot min kompis som ledde till att de hade slagsmål på ett café...
Tror den killen började knarka också.
När jag fyllde 21 år flyttade jag till Gotland. Då blev det ju ett jäkla meck att underhålla alla gamla kompisrelationer.
Sedan har Livet™ gjort så att vi dragit åt alla möjliga håll. En barndomskompis fick för sig att kniva två poliser i vintras, så han kan jag nog definitivt stryka från vän-listan.
Men jag hade haft betydligt fler vänner om jag bott kvar i hålan jag kom ifrån.
Så utan min sambo och dotter hade livet kanske varit lite ensammare.
Viam inveniam aut faciam
När jag fyllde 21 år flyttade jag till Gotland. Då blev det ju ett jäkla meck att underhålla alla gamla kompisrelationer.
Sedan har Livet™ gjort så att vi dragit åt alla möjliga håll. En barndomskompis fick för sig att kniva två poliser i vintras, så han kan jag nog definitivt stryka från vän-listan.
Men jag hade haft betydligt fler vänner om jag bott kvar i hålan jag kom ifrån.
Så utan min sambo och dotter hade livet kanske varit lite ensammare.
Galet att kliva poliser, jag känner ingen som gjort något så illa som tur är, vad jag vet i alla fall. Men har det aldrig funnits folk på gotland att bli kompis med?
Galet att kliva poliser, jag känner ingen som gjort något så illa som tur är, vad jag vet i alla fall. Men har det aldrig funnits folk på gotland att bli kompis med?
Kniv och kniv, det var väl snarare ett svärd.
Umgicks flitigt med personer i klassen, men jag var en av de få som hade ork och ambition att läsa magister och master. De andra lämnade ön.
Det är för övrigt ingen som bor på Gotland september-maj, som inte också pluggar på skolan. Sjukt folktomt.
Viam inveniam aut faciam
Kniv och kniv, det var väl snarare ett svärd.
https://www.svtstatic.se/image-news/1280/16:9/0.1/0.28/14a1de...
Umgicks flitigt med personer i klassen, men jag var en av de få som hade ork och ambition att läsa magister och master. De andra lämnade ön.
Det är för övrigt ingen som bor på Gotland september-maj, som inte också pluggar på skolan. Sjukt folktomt.
Antar att det var denna
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jonkoping/attackerade-polis...
Ja det suger ju när folk flyttar iväg.
Antar att det var denna
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jonkoping/attackerade-polis...
Ja det suger ju när folk flyttar iväg.
Jepp. Polisen borde ha skjutit honom i nyllet och inte i vardera ben.
Viam inveniam aut faciam
Jag brukar ofta säga det, om det är musikquiz och några jag känner redan bokat bord kan jag säga "vore kul att ha quiz med dig någon dag" osv. Jag tror folkhögskola är bra plats att få vänner, det är så det är. Men hur gammal blev du när du fick din autsim-diagnos? Jag var 20-21 och det borde jag fått redan när jag var 5-6 år. Då stämplade någon tant mig som förståndshandikappad istället, vilket jag inte hade. Jag har i perioder inte alltid varit öppen med att ha autism men tänker ofta att är man det så kan folk ha förståelse för att jag inte läser av den där koden eller vad det nu är för grejer folk fått för sig. Men märker ändå att folk är dåliga på att vara tydlig ändå, en kollega var otroligt bra på att prata mellan raderna trots hon kände till att jag hade autsim osv. För hon visste ju att jag är bokstavlig.
Jag har gjort väldigt mycket, varit på konserter, träffat gemensamma bekanta på krogen och lärt känna dom där med mera. När jag studerade på en YH så la jag alltid tid på att lära känna mina klasskamrater och tog intiativet till att hänga ibland men de hängde med varandra istället, tror ibland att det inte är så enkelt att "ändra beteendet". Minns en gång när jag satte mig vid ett bord i klassrummet, en tjej satt vid samma och jag gick på toa eller något. När jag gick tillbaka så hade hon satt sig vid ett annat bord. Lite som med luncherna när jag gick en folkhögskola så satte sig folk sällan vid mitt om jag satt före dom, men satte mig alltid vid dom. Jag anpassade mig alltid men ändå fick inga kompisar. Finns många exempel på det, tror mycket handlar funkofobi. Folk tar ofta rasism på allvar, homofobi på allvar, men aldrig funkofobi, för man ser på mig att jag har flera. Ingen av dessa individer förtjänar min uppmärksamhet helt klart.
En annan jag gick med på YH tyckte jag i övrigt var väldigt cool som skapade coola event i sthlm, ville tipsa om henne till andra jag känner som också gör samma elektroniska event, men när jag fick se att hon hade blockat mig på sociala medier så kan jag istället känna att det är hon som är idiot. I mitt fall hade jag inga som helst negativa tankar om henne någonsin.
Sedan tänker jag att man klickar olika, jag brukar som jag skrev ovan alltid visa respekt, aldrig säga negativa saker om folk, för då kanske de inte snackar skit om mig. Det tror jag folk gör ändå, på något vis. Hade en kollega som tog bort mig på sociala medier när hon slutade på mitt jobb, tycker man ska vara försiktig med att göra sånt när man är i samma bransch, men det visar ju bara vilken ytlig människa en är som vill vara "vän med rätt folk". Det börjar bli lite ot för det här handlar om arbete, men funkofobin finns ju här med. Henne sa jag aldrig något negativt om heller, tyckte dock att hon var lite oskön mot mig men det sa jag aldrig till någon.
Men i alla fall, de tre jag känner som är nära kompisar: Två genom Grön Ungdom och den tredje via sthlm pride 2010. Tror hon inte har så många vänner heller, men det verkar inte som något hon lider av. Åt andra sidan känns det som att alla tre personer är som jag, lite outsiders på något vis. Men vi ses inte så jätteofta som sagt.
Ja eller hur, tänk vad enkelt det hade varit om man bara kunde ta en fika på stan och lära känna folk?
Jag förstår hur du känner, eller rättare sagt, jag kan inte fullt ut förstå eftersom jag själv inte har någon funktionsnedsättning. Som jag nämnde tidigare i mitt svar, kan det ibland vara svårt för någon som inte befinner sig på autismspektrumet att veta var man har en person.
De personer med autism som jag har lärt känna har ofta varit öppna och tidiga med att förklara hur det ligger till. Detta beror på att de, enligt min erfarenhet, lätt kan missförstås som otrevliga eller oförskämda, särskilt på grund av sättet de uttrycker sig på. Frågorna eller kommentarerna kan vara mycket raka, och för någon som inte känner till deras bakgrund kan det uppfattas som opassande eller oförskämt. Det handlar om det sociala spelet och att inte alltid ha en naturlig känsla för vad som är lämpligt att prata om.
Personligen tycker jag att det är ganska befriande och ibland roligt med den ärliga och raka kommunikationen. Men det förutsätter att jag är medveten om personens bakgrund, vilket hjälper mig att förstå och sätta deras beteende i rätt sammanhang.
IDKFA