Varför är många så ensamma?
Jepp. Polisen borde ha skjutit honom i nyllet och inte i vardera ben.
Ja, det känns spontant som knarkrelaterad grej som lett till psykos.
Jag förstår hur du känner, eller rättare sagt, jag kan inte fullt ut förstå eftersom jag själv inte har någon funktionsnedsättning. Som jag nämnde tidigare i mitt svar, kan det ibland vara svårt för någon som inte befinner sig på autismspektrumet att veta var man har en person.
De personer med autism som jag har lärt känna har ofta varit öppna och tidiga med att förklara hur det ligger till. Detta beror på att de, enligt min erfarenhet, lätt kan missförstås som otrevliga eller oförskämda, särskilt på grund av sättet de uttrycker sig på. Frågorna eller kommentarerna kan vara mycket raka, och för någon som inte känner till deras bakgrund kan det uppfattas som opassande eller oförskämt. Det handlar om det sociala spelet och att inte alltid ha en naturlig känsla för vad som är lämpligt att prata om.
Personligen tycker jag att det är ganska befriande och ibland roligt med den ärliga och raka kommunikationen. Men det förutsätter att jag är medveten om personens bakgrund, vilket hjälper mig att förstå och sätta deras beteende i rätt sammanhang.
Ja men så är det ju säkert, jag kan också reagera om det är för rakt men inte alltid. Sedan har jag sällan lyckats ha bra dialog med en annan som har autism, vet inte varför riktigt. Någon brydde jag mig inte om för tänker att han hade mer av det än mig, en annan kändes svår men hon har jag pratar med många gånger så det funkar väl.
Jag hade ett tiotal vänner och ett par nära vänner tills jag fick barn. Mina vänner fortsatte det vilda unkarlslivet men jag tappade snabbt intresse för det.
Till slut hade jag bara gamla minnen att prata med dem om, medans de hade massor av nya upplevelser att prata om mellan dem.
Kände rätt snart, inom ett år, att jag inte längre kände för att träffa dem.
Så...jag har idag ingen vän kvar från förebarn tiden.
Tiden fanns inte att direkt söka nya vänner förutom andra par med småbarn. Det var inte samma sak, barnen var ju det som var i fokus.
Idag umgås jag och frugan med 3 andra par då och då, men eftersom jag upplever att sociala samanhang dränerar mig på energi, även om jag har riktigt trevligt och de andra paren är underbara, behöver jag tid att inte umgås med vänner utan bara göra det jag vill.
Jag behöver det för att få energi.
Vänner är underbart ibland, men ibland är det underbart att slippa dem.
Min fru tycker jag är en introvert extrovert 😄😄
Jag har lätt att få vänner och är väldigt social kompetent, men blir helt dränerad av en helg med vänner.
Jag hade ett tiotal vänner och ett par nära vänner tills jag fick barn. Mina vänner fortsatte det vilda unkarlslivet men jag tappade snabbt intresse för det.
Till slut hade jag bara gamla minnen att prata med dem om, medans de hade massor av nya upplevelser att prata om mellan dem.
Kände rätt snart, inom ett år, att jag inte längre kände för att träffa dem.
Så...jag har idag ingen vän kvar från förebarn tiden.
Tiden fanns inte att direkt söka nya vänner förutom andra par med småbarn. Det var inte samma sak, barnen var ju det som var i fokus.
Idag umgås jag och frugan med 3 andra par då och då, men eftersom jag upplever att sociala samanhang dränerar mig på energi, även om jag har riktigt trevligt och de andra paren är underbara, behöver jag tid att inte umgås med vänner utan bara göra det jag vill.
Jag behöver det för att få energi.
Vänner är underbart ibland, men ibland är det underbart att slippa dem.
Min fru tycker jag är en introvert extrovert 😄😄
Jag har lätt att få vänner och är väldigt social kompetent, men blir helt dränerad av en helg med vänner.
En grej med varför det dränerar beror ju på lite olika saker tänker jag. Även om man ska få sin egentid. Tror vi fick mycket egentid förr när vi var ute och plöjde åkern. Istället för våra väldigt sociala med kognitivt krävande jobb.
Att vara social under flera timmar med intensivt pratande vid en parmiddag kan vara väldigt dränerande.
Att typ utföra en hobby med en vän är sällan dränerande utan fyller på för det är mer avslappnat och man pratar inte lika intensivt.
Sen har vi ju också grejen att om vi inte gör något tillräckligt ofta blir vi lätt spända eller umgås tillräckligt ofta med personen.
Ungefär som att träffa en ny person varje gång som tar mer på krafterna.
Så var det för mig i alla fall. Jag tyckte alltid jag blev dränerad av människor. Sen insåg jag att det är en viss typ av människor som jag behöver och då blir jag påfylld av energi. Och även hur jag umgicks.
Skumt, en kompis till mig hade en kompis som jag och han kapat med också mer eller mindre. Men tycker lite det var hans fel, tror den killen också hade otroligt svårt med att läsa sociala koder men jag vet inte om han ibland inte brydde sig bara. Han kunde vara otrevlig, framförallt mot min kompis som ledde till att de hade slagsmål på ett café...
Tror den killen började knarka också.
Min bekant brukade klaga på att han förlorade vänner och att folk slutade prata med honom. Nu förstår jag ju dock varför Beter man sig som en idiot och är otrevlig och hotfull mot andra kanske det inte är så konstigt de inte vill ha något att göra med en. Men så har han skrivit hur han brutit handen för att han slagit in väggen hemma och trodde väl att vi andra i gruppen skulle tycka det var tufft. Han skapar väl sitt eget helvete och klagar på hur illa han har det sen. Patetiskt.
Min bekant brukade klaga på att han förlorade vänner och att folk slutade prata med honom. Nu förstår jag ju dock varför Beter man sig som en idiot och är otrevlig och hotfull mot andra kanske det inte är så konstigt de inte vill ha något att göra med en. Men så har han skrivit hur han brutit handen för att han slagit in väggen hemma och trodde väl att vi andra i gruppen skulle tycka det var tufft. Han skapar väl sitt eget helvete och klagar på hur illa han har det sen. Patetiskt.
Det beror ju på vad man klagar på och varför. Oftast så brukar ju ser vara en liten del av det. Om han hade undrat varför folk inte bjuder tillbaka när han bjuder folk kan jag förstå att han ändå undrar. Men att slå sönder sin hand och andra knasiga saker så är det ju en större helhet
Vill du ha en vän? Skaffa en hund.
Eller en katt har velat skaffa hund hela mitt liv men det tar mycket tid. En katt kanske är lika bra.
Det beror ju på vad man klagar på och varför. Oftast så brukar ju ser vara en liten del av det. Om han hade undrat varför folk inte bjuder tillbaka när han bjuder folk kan jag förstå att han ändå undrar. Men att slå sönder sin hand och andra knasiga saker så är det ju en större helhet
Eller en katt har velat skaffa hund hela mitt liv men det tar mycket tid. En katt kanske är lika bra.
Han har klagat på att vänner och bekanta "faller bort" och inte stannar hos honom som vän. Vilket jag också tyckt varit konstigt - fram tills nu alltså. Nu förstår jag precis om det är såhär han behandlar folk. Handlar ju inte om att han kanske köpt en öl och ingen bjudit tillbaka utan om så fort någon inte håller med honom i typ politiska frågor (han är kommunizt) så blir han aggressiv och otrevlig. Så jag förstår helt och fullt att folk inte känner behov av att ha kvar honom i sitt liv. Jag gör det nämligen inte heller. Han kan gott sitta hemma och slå sönder sig hur mycket han vill.
Har gått på en del nitar när jag börjat umgås med andra människor. En polare som själv var ganska trevlig började umgås med knarkare, kriminella och vänsterextremister och dessa ville jag inte ha att göra med. Sen kom pandemin också och det kändes som att vissa sociala tillställningar var en fara för andra människor och då tappade jag sugen helt att vara social.
De flesta människor är ytliga, oempatiska själviska rövhål, och när jag träffar någon så förväntar jag mig negativa saker om dem. I princip, vill du ha kontakt med mig, visa dina positiva sidor först, annars vill jag inte ha kontakt med dig.
Jag är snart människohatare och har som plan att om jag kan rent finansiellt, så vill jag flytta ut från civilisationen och bo ensam. Har inte lyckats hitta nån tjej alls, har skrivit till hundratals och de har knappt svarat, knappt kunnat ha en konversation som sträcker sig mer än 5 meddelanden (typ ADHD framkallat av mobiltelefonen) och är oftast mest bara ute efter uppmärksamhet. Är åtminstone inte vuxen oskuld som vissa andra.
Har inte gått på en dejt sedan 2013 och klarar inte av mer än 3-6 månader på en dejtingsajt innan jag tröttnar, har därför inte ens försökt hitta någon de senare 4 åren. Har lärt mig att överleva ensam, mitt liv drar mer pengar för att jag måste stå för allt själv och jag hatar det, lika mycket som jag hatar samhället för att det är konstruerat så här så att ensamma får betala mer, som ett extra straff för att vi är ensamma.
Blev erbjuden det, men hade väldigt lite gemensamt med personen som blev tilldelad. Valde att ha kontakt med en gammal skolkompis jag hittade istället, visade sig att han också har en diagnos (annan).
Det finns även träffar för folk på spektrumet, var på en i Stockholm, men det kändes inte givande att prata med folk som gick på daglig aktivitet och inte arbetade eller lever normalt, är väldigt högfungerande själv så det var en del distans mellan dem och mig, ungefär lika mycket som mellan mig och neurotypiska människor.
Känns som om jag är i någon sorts limbo mellan autister och normala och inte har någon att relatera till.
Det här låter som en diskussion på flashback.
Vill du ha en vän? Skaffa en hund.
Blir svårt om du är ensam.
Det här låter som en diskussion på flashback.
Det kallas erfarenhet av att ha talanglösa giriga karriärmänniskor omkring sig som bara är ute efter att utnyttja dig för sin egna jävla karriär, lovar massor men levererar inte ett skit. Det enda du kan göra är att gå och ta ett annat jobb.
Den absoluta majoriteten av människor är inte oempatiska själviska rövhål. Går du in med den inställningen är det inte konstigt att du är ensam.
Javvist, du vet ju allt och har insikt i alla människors psyke. Du har inte levt mitt liv och upplevt vad jag har upplevt.
Javvist, du vet ju allt och har insikt i alla människors psyke. Du har inte levt mitt liv och upplevt vad jag har upplevt.
Jag behöver inte ha levt ditt liv eller vara allvetande för att veta att majoriteten av folk har huvudet någorlunda rätt påskruvat.
Jag brukar ofta säga det, om det är musikquiz och några jag känner redan bokat bord kan jag säga "vore kul att ha quiz med dig någon dag" osv. Jag tror folkhögskola är bra plats att få vänner, det är så det är. Men hur gammal blev du när du fick din autsim-diagnos? Jag var 20-21 och det borde jag fått redan när jag var 5-6 år. Då stämplade någon tant mig som förståndshandikappad istället, vilket jag inte hade. Jag har i perioder inte alltid varit öppen med att ha autism men tänker ofta att är man det så kan folk ha förståelse för att jag inte läser av den där koden eller vad det nu är för grejer folk fått för sig. Men märker ändå att folk är dåliga på att vara tydlig ändå, en kollega var otroligt bra på att prata mellan raderna trots hon kände till att jag hade autsim osv. För hon visste ju att jag är bokstavlig.
Jag är 31 och fick min diagnos förra året. Jag var besatt av böcker när jag var liten, så jag tror inte av någon lade märke till mina egenheter tillräckligt för att koppla det till diagnos? Sedan utvecklade jag en väldigt solid mask i mellan/högstadiet när jag blev mobbad, så det var lite av en slump att jag ens fick en utredning.
Jag har ju levt med variationen hela livet utan att veta om det dock, och mycket av det jag skrev om var lösningar jag lärt mig själv på problem som jag i efterhand insett nog var kopplade till autismen. Mycket av det jag ångrat är situationer när jag inte vågat prata eller fråga, och när jag väl har lyckats göra det har saker flutit mycket bättre socialt. Med det sagt är jag långt från slutet på min resa heller, då jag fortfarande inte vet hur jag ska få vänner som "fastnar", där båda känner ett genuint intresse av att hålla kontakt. Jag har alltid varit öppen med alla mina svårigheter, inklusive autismen nu det senaste året, så det kanske är som du säger med funkofobin, och/eller att folk tycker att det är jobbigt att umgås med människor med variation/nedsättning? Jag tycker att det är svårt det där. Men om vi kan hjälpa varandra är det i alla fall något.
Jag förstår hur du känner, eller rättare sagt, jag kan inte fullt ut förstå eftersom jag själv inte har någon funktionsnedsättning. Som jag nämnde tidigare i mitt svar, kan det ibland vara svårt för någon som inte befinner sig på autismspektrumet att veta var man har en person.
De personer med autism som jag har lärt känna har ofta varit öppna och tidiga med att förklara hur det ligger till. Detta beror på att de, enligt min erfarenhet, lätt kan missförstås som otrevliga eller oförskämda, särskilt på grund av sättet de uttrycker sig på. Frågorna eller kommentarerna kan vara mycket raka, och för någon som inte känner till deras bakgrund kan det uppfattas som opassande eller oförskämt. Det handlar om det sociala spelet och att inte alltid ha en naturlig känsla för vad som är lämpligt att prata om.
Personligen tycker jag att det är ganska befriande och ibland roligt med den ärliga och raka kommunikationen. Men det förutsätter att jag är medveten om personens bakgrund, vilket hjälper mig att förstå och sätta deras beteende i rätt sammanhang.
Jag ser inte riktigt på min autism som en funktionsnedsättning, men jag känner igen mig lite i vad du skriver. Inte bara för mig själv utan också för de andra med autism jag träffat i samband med min diagnos. Vissa är definitivt mer raka och direkta, vilket jag själv inte heller upplever som negativt men kan förstå hur det tar folk på sängen, om inte annat. Tror däremot att det är ett misstag att generalisera det där; av de autister jag träffat i samtalsgrupper är det snarare en försiktighet jag känner från de flesta, medan kanske 20-30% är de mer stereotypa, raka personerna.
Det är rätt frustrerande dock, för på samma sätt som de med autism kan uppfattas som otrevliga gäller också det motsatta. Jag är ganska säker på att jag inte upplevs som oförskämd på det sätt vissa kan, då jag lärt mig det sociala spelet "manuellt" eller vad man nu ska säga, men jag lägger mycket energi på att inte avbryta folk och försöka inkludera dem i "samtalsringen"... vilket också gör att jag direkt märker när andra inte ger mig samma hänsyn. Det gör rätt ont, för då känner jag direkt: Gjorde jag något fel? Varför är jag den som hamnar utanför? Och då får man ju också en association mellan sociala situationer och konstant oro, vilket aldrig känns bra.
Nu säger jag inte att det här gäller dig, men jag upplever att de med autism ofta får höra att de är raka och en aning hänsynslösa, och att det är därför människor kan hålla sig undan. Vilket är lätt att tolka som att våra problem alltid har sitt ursprung i oss själva. Men samtidigt är det ju inte som att normfungerande personer alltid är hänsynsfulla eller inkluderande heller. Det känns ibland som att andras beteenden är misstag, medan våra blir kopplade till karaktärsfel, vilket är rätt irriterande ibland.
Det var definitivt lättare att forma vänskapsband när man var ung. Räckte med att någon hade ett Nintendo hemma så samlades alla där efter skolan och vipps hade man hittat nya kompisar!
Tycker själv det är supersvårt, speciellt om man som jag inte är så bra på att snacka och utrycka sig (speciellt verbalt) vilket gör att det är svårt att skapa djupare kontakt. Har autism som flera här så är väl delvis därför det blir svårare också.
Har iaf tänkt försöka komma igång med något MP-spel höst där man kanske kan hitta några att lira med. Får se vad det dyker upp för spel i höst bara. Är så himla oinsatt i discord och alla program som folk använder.
Trött är man också så däckar vid typ senast 22 haha. Känner mig som en trött gubbe, men är iof inte så långt ifrån
Hade ett stort kompisgäng som träffades varje helg. De gick ut och in ur min lägenhet hur de ville. Vi hade fest, spelkvällar, filmkvällar osv hela tiden. Det var kul det!
Sen vid 26-årsåldern började de träffa partners och tricklade liksom bort en efter en när familj bildades. De tappade tid och intresset.
Sen träffade jag själv tjej och flyttade 100mil.
Nu har jag ingen kvar. Bara tjejen.
Har blivit så bitter och trött på folk med åldern också.
Blir på dåligt humör så fort jag är på stan för folk är helt ouppmärksamma, ständigt ivägen, kör bil och cyklar som blinda, skriker och gormar, hostar rakt ut och kan inte bete sig. Lever i sin egna lilla värld helt utan situational awareness.
Får också känslan att folk i allmänhet är väldigt petiga och letar efter "perfekta vänner", som inte finns för alla har vi våra quirks. Det har gjort att jag inte har ork att ens försöka skaffa polare.
Jag trivs ganska bra ändå, men ibland hade det varit kul att ha ett par stycken att ta några bärs med när tjejen jobbar eller nåt.
Insert "personbeskrivning" (skryt) här. Låtsas vara nonchalant om det.
Hade ett stort kompisgäng som träffades varje helg. De gick ut och in ur min lägenhet hur de ville. Vi hade fest, spelkvällar, filmkvällar osv hela tiden. Det var kul det!
Sen vid 26-årsåldern började de träffa partners och tricklade liksom bort en efter en när familj bildades. De tappade tid och intresset.
Sen träffade jag själv tjej och flyttade 100mil.
Nu har jag ingen kvar. Bara tjejen.
Har blivit så bitter och trött på folk med åldern också.
Blir på dåligt humör så fort jag är på stan för folk är helt ouppmärksamma, ständigt ivägen, kör bil och cyklar som blinda, skriker och gormar, hostar rakt ut och kan inte bete sig. Lever i sin egna lilla värld helt utan situational awareness.
Får också känslan att folk i allmänhet är väldigt petiga och letar efter "perfekta vänner", som inte finns för alla har vi våra quirks. Det har gjort att jag inte har ork att ens försöka skaffa polare.
Jag trivs ganska bra ändå, men ibland hade det varit kul att ha ett par stycken att ta några bärs med när tjejen jobbar eller nåt.
Tycker också folk i trafiken och på stan är jobbiga. Men annars när man träffar folk i andra sammahang tycker jag de flesta är hyfsat trevliga. Om än inte alltid så intressanta.
De vänner jag fortf har kontakt med skulle jag säga är intressanta, men definitivt inte utan quirks
En sak som jag tycker är lite jobbig är att många i Sverige har extremt starka åsikter som de tror att alla delar, och skulle någon inte dela dessa åsikter så är de onda.
Men världen funkar inte så liksom. Bara för att man tittat på nyheterna i SVT så vet man inte allt.
Det går givetvis att undvika dessa ämnen men ur denna aspekten är det för mig lättare att prata med människor från andra länder som är lite mer öppna/kritiska till "auktoriteter".
Jag söker mig till vänner där man kan uttrycka och vädra så mycket som möjligt, och tycka/tro olika utan att tycka illa om varandra.
Finns givetvis gränser, men jag föredrar konversationer där man verkligen säger man tycker o tänker framför tillrättalagt kallprat.
Tycker också folk i trafiken och på stan är jobbiga. Men annars när man träffar folk i andra sammahang tycker jag de flesta är hyfsat trevliga. Om än inte alltid så intressanta.
De vänner jag fortf har kontakt med skulle jag säga är intressanta, men definitivt inte utan quirks
En sak som jag tycker är lite jobbig är att många i Sverige har extremt starka åsikter som de tror att alla delar, och skulle någon inte dela dessa åsikter så är de onda.
Men världen funkar inte så liksom. Bara för att man tittat på nyheterna i SVT så vet man inte allt.
Det går givetvis att undvika dessa ämnen men ur denna aspekten är det för mig lättare att prata med människor från andra länder som är lite mer öppna/kritiska till "auktoriteter".
Jag söker mig till vänner där man kan uttrycka och vädra så mycket som möjligt, och tycka/tro olika utan att tycka illa om varandra.
Finns givetvis gränser, men jag föredrar konversationer där man verkligen säger man tycker o tänker framför tillrättalagt kallprat.
Du sätter fingret på något intressant. Det där med att svenskar är troligen de mest naiva människorna som går på denna jord just nu. Fredsskadad som vissa säger. Kombinera det med SStockholmssyndromet (som uppstod här av en anledning ) + konflikträdsla + konsensustänk och att inte sticka ut och du får en kombo som gör det väldigt svårt att interagera med dessa människor. Även om det tack gode gud finns undantag.
Många av de djupare kontakterna jag har kring spiritualitet och politik kommer från ett annat land. Av en anledning tror jag.
"För sin svenska publik berättade hon hur människor systematiskt bröts ned. Tekniken, som KGB hade importerat från östtyska Stasi, kallades för ”zersetzung” och var en psykologisk krigföringsteknik som användes för att skrämma människor till tystnad och bryta ner motståndsviljan hos både inbillade och verkliga politiska motståndare. Det var fråga om systematisk terror, meningslösa inbrott, nattliga påhälsningar, plundrade kylskåp, till och med stölder från familjens barn – allt för att beröva familjerna den lilla trygghet hemmet kunde erbjuda. Fungerade det inte omedelbart, väntade steg två: iscensatta karaktärsmord med hjälp av en full uppsättning av ”kompromat” som sedan publicerades i media och på anslagstavlor. Hade man inte väldigt modiga vänner var det omöjligt att leva vidare efter en sådan kampanj.
När den estniska författaren hade berättat klart om allt detta och det var dags för den svenska publikens frågor, reste sig någon upp och frågade upprört:
– Men … varför ringde ni inte polisen?"
Du sätter fingret på något intressant. Det där med att svenskar är troligen de mest naiva människorna som går på denna jord just nu. Fredsskadad som vissa säger. Kombinera det med SStockholmssyndromet (som uppstod här av en anledning ) + konflikträdsla + konsensustänk och att inte sticka ut och du får en kombo som gör det väldigt svårt att interagera med dessa människor. Även om det tack gode gud finns undantag.
Tänker inte kommentera din vidare poäng, men jag vill bara påpeka att Stockholmssyndromet är lite av en mediamyt. Gisslan i fallet där termen skapades (av media, inte psykologer/psykiatriker) var inte "förtjusta" i gärningsmännen, de var kritiska mot polisen vilket sedan tolkades som att de var på gärningsmännens "sida".
Vill inte gå in på det mer då det inte är vad tråden handlar om, men det är värt att läsa om. Rätt intressant.
Tänker inte kommentera din vidare poäng, men jag vill bara påpeka att Stockholmssyndromet är lite av en mediamyt. Gisslan i fallet där termen skapades (av media, inte psykologer/psykiatriker) var inte "förtjusta" i gärningsmännen, de var kritiska mot polisen vilket sedan tolkades som att de var på gärningsmännens "sida".
Vill inte gå in på det mer då det inte är vad tråden handlar om, men det är värt att läsa om. Rätt intressant.
Äh folk har pratat om akvarium här så det är lugnt!
Kan ta en reply i alla fall:
Det är helt sant att de var emot polisens agerande. Men de var inte speciellt tillmötesgående under rättshandlingarna heller. Det visar sig också att ett av offrena hade till och med en sporadisk kärleksrelation med förövaren efteråt.
"Efter dramats slut inledde Kristin Enmark en sporadisk en kärleksrelation med Clark Olofsson:
– Ja, det kan man ju undra. Förälskelsen med honom, den uppstod ju senare. När vi satt därinne så var det ju bara tryggheten och omtanken som var väldigt viktig för mig. Men sedan efter att han sattes tillbaka i fängelse, så började han skriva brev till mig och vi började brevväxla och då väcktes det upp någonting… förälskelse, säger Kristin Enmark."
https://www.svt.se/kultur/stockholmssyndromet-ur-gisslans-per...
Så det är inte en myt att man kan utveckla känslor med vare sig förövare eller offer och har många psykologiska förklaringar och är erkänt inom psykologin även om det finns kritiker.
Har läst igenom hela tråden och det mesta har varit intressant att läsa. Känner igen mig själv och andra i vad folk skrivit. Efter en viss ålder ändras det sociala landskapet för många. Det gäller att hitta personer man vill ha kontakt med som vill ha kontakt med dig. Det är inte alltid så enkelt. Speciellt inte om man lever olika liv och har olika prioriteringar.
Jag tror man måste kunna urskilja på vad som en gång var och vad som är. Har t.ex. en kompis fått barn har deras prioriteringar ändras. Det är möjligt att du går från att vara en av de närmsta vännerna till någon i horisonten. Det är trist, men är man medveten om det lägger man rätt nivå av ansträngning på den relationen och satsar mer på andra.
Håller med om att många vill umgås helt via deras regler. Det är lätt att ryka om man försöker kompromissa eller få de att göra annat. Ibland kanske det är inte är konstigt, men det är en tråkig syn på vänskap. Du är endast min vän om du är och gör precis som jag vill. Det känns som man söker efter fel saker då.
Jag gillar högt i tak och försöker se människan bakom diverse beteenden eller åsikter. Man kan spela bandy eller gå på teater utan att rösta på samma parti politiskt eller ha exakt samma situation i livet. Jag förstår inte varför så många har svårt med det?
Jag tror ensamheten kommer att öka tyvärr. Den sociala träning som behövs och som tidigare kom naturligt verkar inte finnas idag. Hur ska du lära dig att interagera och samexistera med andra människor när exakt alla sitter med näsan i mobilen?
I
Kan likaväl falla ut helt tvärtom där tillgången på digital social interaktion skapar möjlighet till en social samvaro.
Viam inveniam aut faciam
Kan likaväl falla ut helt tvärtom där tillgången på digital social interaktion skapar möjlighet till en social samvaro.
Nu har ju FB existerat i snart 20 år och än så länge har vi bara sett en försämring.
Studier visar att även känslan av ensamhet ökar och det allmänna psykiska välmåendet blir sämre. Min killgissning är att plattformarna inte är byggda för det de utger sig för. Att samla och bygga ut ditt sociala nätverk blir ett resultat av att de vill samla så mycket människor de kan på sin plattform och hålla kvar dem där. De låter dig utföra enkla monotona uppgifter för att belöningssystemet i hjärnan ska få dig att fortsätta. Det flesta av oss har säkert en daglig digital rutin som upprepas.
Jag tycker allt fler idag har svårt att hålla igång en konversation. Folk pratar i samma format som t ex twitter med små korta svar. Många verkar också ha autosvar igång eftersom det märks att de har sagt exakt samma mening hundratals gånger och har tankarna någon annanstans.
Jag tycker allt fler idag har svårt att hålla igång en konversation. Folk pratar i samma format som t ex twitter med små korta svar. Många verkar också ha autosvar igång eftersom det märks att de har sagt exakt samma mening hundratals gånger och har tankarna någon annanstans.
Nu vet jag inte var du menar, om du menar på nätet eller när man pratar med folk normalt irl, men jag upplever inte alls det så här. Nu pratar jag i princip aldrig med barn under 25, men ändå... kanske därför jag inte märker det.
Too real to be a dream, too painful to be a nightmare.
Nu vet jag inte var du menar, om du menar på nätet eller när man pratar med folk normalt irl, men jag upplever inte alls det så här. Nu pratar jag i princip aldrig med barn under 25, men ändå... kanske därför jag inte märker det.
Nu är det de yngre jag menar. Jag har många elever under 25 och det är svårt ibland. Men jag har märkt det hos äldre också. Men du har rätt, det blir en skillnad när man pratar med medelålders och äldre. Det kanske har med ålder och erfarenhet att göra? Det kanske alltid har varit så men att jag har glömt bort när jag själv var där.
Jag kan ha fel men interagerar du inte med andra människor irl så borde det rimligen vara så att du blir sämre på det med tiden.
Även om det hade varit lättare att skaffa vänner så undrar jag ibland vem som har tid med det i vuxen ålder.
Sköta sin sömn, sköta sitt jobb, sköta sin hälsa med diet och gym, sköta de få relationer man har kvar och ta sig egentid.
Tycker förövrigt att folk kräver för mycket av relationer.
För mig räcker det att en person är trevlig, positiv och vill hitta på saker då och då för att vi ska ha en bra relation.
För andra kanske det krävs mer, vad vet jag, men för mig finns det ingen anledning till att komplicera mer än det behövs.
Även om det hade varit lättare att skaffa vänner så undrar jag ibland vem som har tid med det i vuxen ålder.
Sköta sin sömn, sköta sitt jobb, sköta sin hälsa med diet och gym, sköta de få relationer man har kvar och ta sig egentid.
Tycker förövrigt att folk kräver för mycket av relationer.
För mig räcker det att en person är trevlig, positiv och vill hitta på saker då och då för att vi ska ha en bra relation.
För andra kanske det krävs mer, vad vet jag, men för mig finns det ingen anledning till att komplicera mer än det behövs.
Du slår huvudet på spiken där. Tid är det man saknar som vuxen, inte vilja. Det skulle behövas fler timmar på dygnet. Eller kortare arbetstid.
Jag behöver inte ha levt ditt liv eller vara allvetande för att veta att majoriteten av folk har huvudet någorlunda rätt påskruvat.
I dunno, när jag ser "majoritet" och "rätt påskruvat" och liknande så vet jag absolut inte vad du menar, om du nu ser dig själv tillhöra samma grupp, för ditt påhopp hjälper varken dig eller demografin. Med förutsättningen att Ichinin inte ljuger eller bedrar oss i onödan, delar med sin upplevelse om ensamhet och behandling från andra - och det första du gör är att invalidera honom? Förlåt men du kommer av som ett praktiskt exempel på varför han har misantropi, och ytterligare förstärker det. Jag kan medge att han behöver terapi för att få ut det, och hade gynnat av lite empati från andra.
Han kommer från ett perspektiv som inte du delar, kanske hade vid en punkt men orsaksförhållandet i hans liv har ju ändrat på det, och du skämmer ut han för det. Ja hans inlägg är inte direkt positivt och uppgav flera anledningar till det, men ytterligare vitriol är som att slänga tändvätska på redan existerande flamma.
(text)
Jag beklagar, verkligen, och har tyvärr ingen lösning för dig. Jag har varit i det personliga djupet själv tidigare under LÅNG tid och det var så emotionellt dränerande att jag inte hade något annat väl än att......släppa det, bara sådär. Ingen och inget kommer kunna ge dig en förklaring eller anledning till varför man blir behandlad så (vare sig personligt eller professionellt), allt du kan göra är att axelrycka. Jag vet att det låter klyschigt som fan för ÖVERALLT ser man samma tips, men "work on yourself" inte för att det kommer radda upp kvinnor för dig, men för din egen skull och må bättre. Men för guds skull fastna INTE i avgrunden, min far gjorde det tills han gick bort. Det är helt okej att vara en pessimist, men var lite hoppfull även om du inte har en anledning för det.
PS3 Slim 320GB (1TB) | Wii U Premium | Xbox 360 250GB | X1 1TB | PS5 + Corsair MP600 Core 2TB | New 3DS XL + Katsukity's Capture Card | PS Vita 32GB | Ryzen 5800X3D, 32GB DDR4 3000Mhz, 240GB SSD, 4TB SSD (Kingston KC3000), Radeon 6700XT, 3TB+4TB HDD, B450M-DS3H | Nintendo Switch
Kan likaväl falla ut helt tvärtom där tillgången på digital social interaktion skapar möjlighet till en social samvaro.
På ett generellt plan tror jag att kvaliteten på det sociala samspelet i alla fall utanför nätet kommer att bli sämre. Men för många som inte har ett fungerade socialt samspel utanför nätet så är sociala medier och forum en flyktväg. På grund av diagnoser och annat hade jag extremt svårt att knyta an till folk på 00-talet och med det i bagaget tycker jag det är att det är lättare idag att hitta sociala interaktioner på nätet.
Du slår huvudet på spiken där. Tid är det man saknar som vuxen, inte vilja. Det skulle behövas fler timmar på dygnet. Eller kortare arbetstid.
Varför är så många kritiska till förkortad arbetstid? Tror det skulle ha många positiva effekter. Levde verkligen livet när jag var permitterad 3 dagar/vecka i o med covid.
Hade tid o energi att lära mig byta och justera växeln på min cykel t.ex.