Sonic Forces - Återupprättelse för en blå igelkott

Medlem
Sonic Forces - Återupprättelse för en blå igelkott

Jag har aldrig varit ett superfan av Sonic. På det tidiga 90-talet hade jag Nintendos maskiner och var i princip uteslutande de jag spelade på. Visst hände det att jag kom hem till kompisar som hade ett Sega Megadrive eller att vi hyrde ett (du ljuva tid...) i vår lokala videobutik, men i grund och botten var jag en Nintendo-fanboy (något som fick osmakligt avtryck under högstadieåldern, men mer om det än en annan gång). I min värld var förvisso Megadrive cool och häftig, men egentligen var det bättre spel på såväl NES som Super NES.

Förutom ett undantag: Sonic-spelen.

Ni kan historien vid det här laget. Där Mario var klumpig, långsam och tjock var Sonic häftig, snabb och cool. När Mario mödosamt tog sig från en plattform till en annan susade den blå igelkotten i genom sina banor snabbare än en formel 1-bil. Sonic var allt som "Nintendon´t". Vilket förstås var helt rätt i tiden, men som ni alla vet så kan samma klocka även vara en bitch att ha att göra med åt andra hållet. För åren har inte varit snäll mot Sonic.

Till Sega Saturn släpptes inte ens ett regelrätt spel i serien (vilket många anser var den största orsaken till att konsolen blev en flopp) och även om det var en extrem hype kring Sonic Adventure när det kom till Dreamcast har eftermälet inte varit lika positivt till igelkottens intåg i tre dimensioner. Sedan dess har vi sett Sonic på så gott som alla format värda namnet med varierande framgång. I spelpress har spelen inte sällan sågats och Sonic har setts som en föredetting, en maskot från en svunnen tid som, ironiskt nog, har blivit bortsprungen av sin nemesis Mario.

Därför var det med stora delar skepsis som jag bestämde mig för att köpa Sonic Forces när det hade rea på Steam för ett tag sedan. Men jag hade också hört mycket gott om det, framförallt av andra fäder med barn som behövde ha ett spel att spela ihop med sina knådar och tydligen skulle Sonic Forces vara så pass förlåtande och snällt att även de födda med en tumme mitt i handen skulle ha njutning av det. Det är klart att jag som en ansvarsfull förälder gärna ser att min son spelar ett så kallat "riktigt spel", Pumpkins Camping till Android får ursäkta.

Sonic Forces är i grund och botten ett plattformsspel där du, i varje fall till en början, i träder dig rollen som vår blå igelkott. Dr Robotnik (nej, jag vägrar kalla honom för Dr Eggman) har anfallit deras vackra värld och det är upp till Sonic att rädda dagen, men något går fel. Precis som vår hjälte skall göra slut på sin onde fiende dyker gamla bekantskaper som Shadow, Metal Sonic, Chaos med flera upp och gaddar ihop sig för att ta ut Sonic. De leds av en maskklädd typ vid namn Infinite, en varelse som kan manipulera tid och rum och därmed är en mycket kraftfull.

De tillfångatar Sonic och världen ser ut att vara förlorad. Det är där DU som spelare kliver in i handlingen. Du får nämligen möjlighet att bygga dig en egen karaktär som funkar som din avatar i spelet. Denna figur kan vara allt från en hund till en kanin, men gemensamt med dem alla är att valmöjligheterna gällande klädval är stora och att en stor del av spelet, i varje fall för den yngre publiken, är att låsa upp nya utstyrslar att ta på sig.

Detta kan verka påklistrat, men jag märkte på mina fyraåring att han tyckte att detta var roligt. Det finns också en behållning för oss vuxna, under spelandets gång kommer du även att låsa upp diverse vapen som din avatar kan använda sig av, vilket också är den stora spelmässiga skillnaden gentemot Sonic. Din karaktär är förvisso snabb, men framförallt kan ha en skjuta eldbollar, använda sig av elektriska attacker, hamra ner sina motspelare eller något av de andra sätten för att klara banorna. Det är faktiskt riktigt kul att prova alla vapen och även om det mellan varven är uppenbart vilket föremål som är bättre anpassat för en bana än något annat så är det likväl kul att prova dem alla.

Du behöver inte vara orolig.

Självklart kommer du också att spela med Sonic. Eller med Sonics, i plural. Precis som i föregångaren, Sonic Generations, kommer du att växla mellan att vara den nya, moderna Sonic som springer i tre dimensioner, men också den äldre, mer traditionella Sonic som springer på platta plattformsbanor sett från sidan. Just det här med att växla perspektiv är något som Sonic Forces jobbar stenhårt med. Det är inte ovanligt att du börjar en bana med att sprina i 3D, bara för att mitt i kastas in i att spela från sidan och sedan tillbaka igen. Det skulle kunna verka konstlat, men känns faktiskt mest kul och omväxlande. Det märks att Sonic Team arbetat med att skapa variation i banorna (vilket det onekligen blir när du byter mellan nya och gamla Sonic samt din egna karaktär då de spelar så pass annorlunda), men också att de med hjälp av denna formula kan strömlinjeforma sina banor på ett nästan filmregissörmässigt sätt.

Alla banor är extremt linjära i att ditt mål är att du skall springa från punkt A till punkt B (ni som var rädda för samlarjakt a lá Sonic Adventure kan sitta lugnt i båten), vilket gör att varje bana känns mycket välregisserad i vad du får uppleva på den. En grej som är tydligt är att utvecklarna vill att du skall känna dig häftig när du spelar. Ta första banan, till exempel, där du springer i Green Hill Zone. Tidigt i denna värld hoppar du upp högt i luften, kameran zoomar ut för att visa avståndet och i bakgrunden ser du en stor sandorm som hoppar upp över de vidsträckta vyerna. Det är givetvis vansinnigt coolt och förmedlar den känslan jag hade som liten grabb när jag spelade första Sonic the Hedgehog, samtidigt som det känns sömlöst och snarare förhöjer än skärpar ner spelmekaniken. Mycket av springandet handlar således om att hitta de här filmiska ögonblicken då något dramatiskt händer som gör att spelaren känner sig cool, vilket inte bara funkade på mig. Min fyraåring hade hackan flera gånger ner i golvet och det tog några minuter att hämta upp den.

Rent grafiskt är Sonic Forces ett makalöst snyggt spel. Jag vet att många har ett problem med Sonics nya, mer seriösa stil, men jag måste säga att jag skarpt uppskattar kontrasterna mellan de gulliga karaktärerna och de skinande rena robotarna de ställs emot. Det är något intressant med allt vackert som ställs mot det skitiga som jag verkligen uppskattar med det här spelet. På en teknisk nivå är det mycket välanimerat och för tankarna till riktigt snyggt gjorda Pixar-filmer (vilket ju inte känns som en helt oäven inspirationskälla här). När jag ser den här grafiken tänker jag att det är synd att Super Mario Odyssey är släppt på en så pass "svag" maskin som Nintendo Switch ändå är. Det hade varit intressant att se Mario i den här upplösningen, helt klart.

På ljudfronten finns det emellertid lite ris och ros. Många av de klassiska ljudeffekterna är med, men i övrigt är musiken en salig blandning mellan alla möjliga och omöjliga stilar. På den klassiska Sonics banor är det ofta blipp bloppigt av den gamla skolan, med de moderna världar ofta bjuder på lite rockigare diton för att slutligen på avatarens banor vara någon slags elektromusik med sång i bakgrunden. Det känns lite ovant att ha sång till ett spel i bakgrunden, det är lite som att lyssna på Spotify och stänga av spelmusiken, och till en början skall jag erkänna att jag störde mig på det. Med tiden växer det på en och jag inser att valet av musik på något märkligt sätt faktiskt passar. Det borde inte göra det, men det är precis vad det gör. Variationen på banorna återspeglas på så vis i musiken.

Kontrollmässigt är det relativt okomplicerat, vilket väl är att vänta av ett spel som är tydligt riktat mot en yngre målgrupp. I praktiken kan du bara springa och hoppa, precis som i vilket annat Sonic-spel som helst. Undantaget är förstås din avatars banor där du använder ditt vapen med någon av triggerknapparna, men återigen inte särskilt avancerat. Ibland blir det dock konstigt. Vid vissa tillfällen skall du som spelare hoppa mellan olika rails som du far fram över. Naturligt hade varit att göra detta med styrspaken, men du kan faktiskt endast göra detta med axelknapparna. Det känns förstås rimligt, men inte lika vettigt att jag inte kan göra det med styrspaken alls. Det hade varit smart att låta mig välja här och att döma av mina fyraårings reaktion är det allt annat än naturligt.

Nu har jag hyllat Sonic Forces bra länge här, men det finns ju förstås en stor akilleshäl här och det är svårighetsgraden. Det här är inte ett särskilt svårt spel. Du kan inledningsvis välja mellan två svårighetsgrader, Normal och Hard. Den förstnämnda är i grund och botten en barnvariant där du, istället för att förlora alla ringar vid träff av fiende, endast förlorar en bråkdel. Hard är mer av vad du kan förvänta dig av Sonic från de gamla spelen, men de var inte särskilt utmanande till att börja med. Det finns över 30 banor att spela och i slutändan handlar det om ditt tålamod. Har du tid över kommer du att knäcka det här på ett par timmar. Med det sagt är inte alla partier busenkla. Det finns hopp där du får göra om ett antal gånger, men tack vare ett föredömligt check point-system så är det lätt förlåtet.

Jag vet att många har hatat på utmaningen i det här spelet, men själv uppskattar jag det. Det är skönt att ha ett så pass enkelt och begripligt spel att bara plocka upp och köra någon bana eller två på. Visst är det lättsmält, men ibland är det också precis vad en behöver i tillvaron, något som inte kräver så mycket tankeverksamhet utan bara är att köra. Det betyder förvisso inte att jag inte hade hoppats på lite mer på den här punkten, men med tanke på att mina fyraåring kämpar med sina banor kan jag tycka att det är en vettig balansgång som Sonic Team har gjort.

Sonic Forces blev till syvende och sist en mycket positiv överraskning för mig. Där jag hade väntat mig ett trött och mjölkande barnspel fick jag istället ett snabbt och accessvänligt plattformsspel med svinhöga produktionsvärden. Det är en koncentrerad spelupplevelse som med handen på hjärtat kanske inte är värt fyra hundra pix sett till hur kort det är, men nästa gång det är rea föreslår jag skarpt att du plockar upp det.

Om inte annat för att bevisa att det finns en framtid för den blå igelkotten, trots allt.

Sonic Forces
4
Mycket bra
+
Svinhöga produktionsvärden
+
Snabbt och användarvänligt
+
En episk handling som får Mario att skämmas
-
Lite för lätt för en erfaren plattformsspelare
Det här betyder betygen på FZ
Medlem

Snudd på proffsrecension! Kul läsning och kul att se att Sonic äntligen återfått lite heder!


..:: trickeh2k ::.. https://youtube.com/c/trickeh2k Windows 10 Pro - i7 8700k (delid) @ 5Ghz - ASUS Prime Z370-A - 16GB G.Skill Trident Z DDR4 CL14 3000Mhz - Corsair AX860i - EVGA GTX 1080Ti FTW3 Hydrocopper - Acer Predator XB271HU - ASUS VG248QE - QPAD MK-85 (MX-Brown)/SteelSeries Sensei RAW Rubberized - Samsung 960 EVO 250GB, Samsung EVO 860 500GB, SanDisk Ultra II 480GB, 3TB Seagate Barracuda - ASUS Xonar DX - ASUS Strix 7.1 Gaming Headset - Corsair 750D - Custom water loop

Medlem

Jag minns när man hyrde konsoler på 90talet så var de alltid helt inrökta och stank gammal gul blend... Det var tider det.

Testpilot | Moderator

För egen del var det här spelet som gjorde att Sonic försvann ned i träsket igen. De gjorde något helt okej med Generations och sedan fick vi Mania som var riktigt bra, men detta var tillbaka till samma skit som tidigare :/


Testpilot & Twitter
Personbeskrivning: "Han är stygg över alla gränser" - Gustav Höglund
Personbeskrivning 2: "Man kan lita på uber" - Joakim Bennet
Det råder lite tvivel ovan, men jag luktar gott i alla fall.

1
Skriv svar