Final Fantasy Pixel Remaster (Windows)

• Plattformar: Android, iOS, PlayStation 4, Switch, Windows, Xbox Series X/S

• Release: 2021

Själva principen känns beundransvärd.

De sex första Final Fantasy-spelen samlade under ett och samma tak, möjliga att köpa tillsammans eller fristående om man är selektivt intresserad av serien.

Men det handlar egentligen inte så mycket om att tillgängliggöra spelen så som de som spelat dem minns dem utan om att lansera dem på nytt för en både gammal och ny publik med allsköns QoL-inslag och ett semi-nytt estetiskt uttryck.

Omgående kan vi konstatera att de i fallet jag lyckats med att locka till ett köp av en licens för att gå interaktiv med seriens rötter, trots att jag redan tragglat mig genom originalet till NES, prövat på den SNES-doftande Game Boy Advance-remaken, lirat mig genom den högupplösta PlayStation Portable-uppgraderingen och den senare finjusteringen av densamma till iPad.

Kanske är det denna bakgrund till följd som det känns lite underligt att man i flera avseenden tagit ett par steg tillbaka.

Borta är den högupplösta grafiken ersatt med klart större pixlar och en estetik som letar sig till vissa delar tillbaka till 8-bitarsoriginalet och till vissa andra delar 16-bitarsvarianten till WonderSwan. Borta är även bonusgrottorna som Game Boy Advance erbjöd, som sedan även tog sig vidare till PSP och iPad.

De förrenderade mellansekvenser som introducerades när Final Fantasy tog steget över till PlayStation och konsolens CD-format har man valt att inte inkludera. Kvar är endast WonderSwan-versionens realtidsscriptade händelser.

Magisystemets evolution skrotas även, och åter är det bestämda antal gånger magier av en viss level kan kastas innan de måste fyllas på igen till skillnad från senare versioners mer klassiska MP-bruk.

Det här med mjuk scroll har man även valt att strunta i, och innan jag forcerat V-Sync externt via ATI-programvara samsas både ojämn, ryckig, scroll med irriterande screen tearing.

Och, om man uppskattade möjligheten att kunna spara närsomhelst och varsomhelst så lär det inte jublas över det faktum att man här endast kan spara ute på världskartan (men där finns en snabbsparningsfunktion, dock).

Första intrycken är med andra ord inte speciellt tacksamma, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag saknade bonusgrottorna eller inte snabbt slutade bry mig om den inte helt mjuka scrollen. Och magisystemet, ja... det är i mångt och mycket en smaksak designmässigt mer så än endera variant skulle kännas gammal och daterad.

Inom kort grindar jag loss satan för att få erfarenhetspoäng, stiga levels och komma över pengar att spendera på utrustning, potions och nya magier. Men någonting känns annorlunda denna gång, jämfört med alla de gånger jag tidigare spelat Final Fantasy i valfri version.

Det som känns annorlunda är det faktum att jag låtit mig imponeras på allvar av det system seriens andra del jobbar med, där allt från vapen till magier vidare till färdigheter överlag blir allt effektivare desto mer de används. Vem som helst kan bli vad som helst och det är fritt fram att forma sin upplevelse precis så som man önskar.

Här är jag helt låst till den progression av mina karaktärer som deras typ tillåter. Svårighetsgrad dikteras av tid jag spenderar på klassisk grinding och vad jag i ett inledande skede väljer att mina karaktärer skall vara. Vill jag göra det svårt för mig skapar jag ett party som satsar på magiker, vill jag göra det lätt för mig låter jag krigare dominera, men vad jag än väljer är det vad som kommer att forma min resa utan att jag har någon nämnvärd möjlighet att påverka hur jag tar mig an den längs vägen.

Sånär som på vilka magier jag prioriterar bort till förmån de jag väljer att ha möjlighet att använda, det vill säga.

Något annat som verkligen slår mig under denna genomspelning är hur otroligt framtungt spelet faktiskt är. Länge tar det inte innan ökända Marsh Cave skall utforskas, men fienderna på vägen till grottan (för att inte tala om dito inne i densamma) får det att verka som att jag hamnat fel. Som om jag inte skall husera i trakterna vid denna tidpunkt.

En ingående runda till alla tillgängliga platser på världskartan gör dock klart att det verkligen är Marsh Cave som gäller så det grindas, grindas och grindas lite till. Köps potions i mängder och den fetaste tänkbara utrustning man kan komma över.

När hela Marsh Cave-projektet slutligen kan läggas bakom mig är det dock som att en propp lossnat och plötsligt avverkar man plats efter plats och gör sak efter sak som leder partyt vidare mot dess mål i ett rasande tempo.

Utmaningen upphör mer eller mindre i denna stund att existera. Partyt börjar vada i pengar, erfarenhetspoängen väller in och karaktärernas levlar stiger konstant. Grottor betas av på ens första försök, bossar dukar under innan striderna ens hunnit komma igång på allvar.

Lite nu och då passar det bra att inte aktivera den sanslöst tacksamma Auto Battle-funktionen som snabbar upp strider avsevärt, främst vad gäller bossar och fiender som har en förkärlek till att förstena eller instakilla mina karaktärer, men det är väl allt jag känner att jag behöver tänka på.

Utöver att ständigt fylla på partyts förråd av Potions, Hi-Potions, Antidotes och Ethers (med mera).

Det är trevligt att denna Pixel Remaster bjuder på ett fräscht orkestralt ljudande soundtrack, men för purister finns även NES-originalets låtar att tillgå. Det hade dock inte skadat om, säg, MSX2-soundtracket och några övriga versioners diton även de varit valbara men allt låter bra oavsett.

Om man tycker att pixlarna blir lite för påträngande finns där något väldigt underligt scanline-liknande filter att aktivera som gissningsvis skall föreställa efterlikna crt-erans visuella uttryck. Det ser absolut inte ut som om man spelar på en crt med filtret aktivt, men personligen upplever jag det trevligare att ha det aktivt än inaktivt.

Överlag har jag svårt att hävda att Final Fantasy Pixel Remaster är en dålig version för vemhelst att ta sig an, men den känns lite... personlighetsklyvd. Möjligen lite framstressad.

Rent visuellt föredrar jag versionerna till PSP och iPad alla dagar i veckan, men utöver det kunde det kvitta vilken "modern" version jag spelar så länge det inte är den hemska PlayStation-porten med konstanta laddningstider vid varenda strid.

Dock, om något, har jag på senare år kommit fram till att Final Fantasy för mig faktiskt gör sig bäst i dess originalutförande till NES.

Det må vara en rätt seg, menykrånglig och visuellt simpel version där man titt som tätt slår ett slag i luften i strider (om en fiende dör innan man hinner attackera) istället för en närliggande fiende. Och det må så vara att där finns trasiga magier, stats som inte fungerar som de skall och vissa vapen vars unika färdigheter buggat sönder, men inom dess faktiska kontext gör sig spelet ändå bättre där än vad denna moderna variant gör sig i en modern kontext.

I slutändan handlar det emellertid om preferenser, om man vill ha en mer lättsmält upplevelse eller om man är beredd att faktiskt gå puristisk och förmå ha ut någonting av det.

Final Fantasy Pixel Remaster är helt okej för vad det är. Det är en fullt godkänd semi-modern variant av ett spel som snart firar fyrtio år, men som remaster betraktad ersätter den inte tidigare versioner samtidigt som den erbjuder nog med nyheter och justeringar för att kännas motiverad att ta sig an för de som redan spelat Final Fantasy i någon tidigare form.

Oavsett är det ändå rätt fascinerande att se hur pass mycket av seriens klassiska inslag som föll på plats redan på första försöket, och hur pass mycket Final Fantasy trots allt gjorde för genren i ett så tidigt skede som 1987.

På den fronten kommer jag nog aldrig sluta fascineras.

Första Dragon Quest har jag spelat igenom både på NES och SNES. Charmigt litet äventyr men grindingen i slutet har sönder typ all underhållning.

Dragon Quest 3 har jag spelat på Game Boy Colour, men tröttnade en bit in då även det var helt galet grindigt, har dock inte gett upp det och tänker köpa på mig remastern här framöver.

Dragon Quest 4 har jag spelat på NES fram till den punkt där de fyra separata karaktärernas äventyr slås ihop till ett gemensamt dito. Det är VÄLDIGT länge sedan nu, men tyckte verkligen om det där och då.

Dragon Quest 7 och 8 har jag sett rätt mycket av, en barndomskompis spelade dessa med en vän och jag kollade på ett par timmar här och där. Åttan har jag både till PS2 (blev aldrig av att spela då det inte stödjer 60 Hz) och 3DS (köpte det för inte så länge sedan) och tanken är väl att ge det ett par åttio timmar eller vad det tar när livet känns som det tillåter det.

Dragon Quest har ju i sin tur inspirerats av Ultima. Har hela serien men det är främst fyran jag spelat mycket (till Master System). Har dock inte lyckats komma in i spelen... de känns så väldigt... fria och stora och svårgreppade. Är dock helt olidligt fascinerad av serien och intalar mig att jag kommer älska den när jag väl får tummen ur...