Hollow Knight - Recension

Nu när det börjar dra ihop sig till årets kanske mest efterlängtade spelsläpp blev jag sugen på att läsa en recension av spelet som startade hypen på Hornets kommande äventyr. Men det visade sig att FZ inte hade någon recension på Hollow Knight, så jag lägger upp min egen från tiden spelet ännu var nytt (för mig), augusti 2017.

Det är lite underligt att läsa sina egna tankar från åtta år sedan, lite som att hitta en gammal skoluppgift i byrålådan. Jag var till synes mer bekymrad över tidsåtgång och svårighetsgrad då än nu, men jag hade aldrig heller kört något så stort Metroidvania med så många soulsiga aspekter vid tillfället. Hur som, tänkte jag delar med mig, om någon som inte har spelat Hollow Knight skulle vara nyfiken.

Hollow Knight

Den senaste tiden har jag spelat många spel där jag tampats med hårdkantade robotar. Men den här gången slåss jag med betydligt skörare och till innanmätet kladdiga insekter och ärligt talat är det en av de mest tillfredställande sakerna jag gjort på länge. Hollow Knight är en härlig upplevelse, men i och med dess långa speltid riskerar det att göra dig smått utmattad innan du når slutet, oavsett om du försöker nå 100% eller inte.

Jag hade helt och hållet missat den här kickstartade pärlan när den släpptes i februari 2017, bara för att bli omedelbart sugen när jag läste om det på en av mina lunchraster. Spelet är utvecklat av ett litet team i Unity och har sin alldeles egen grafiska stil, skådeplats och är ett spel som kan kräva mycket färdighet av dig som spelare, särskilt bossarna som spelet har dussintals av.
Du är en liten… well, riddare… som i spelets början anländer till det sedan länge slumrande kungariket Hallownest. Det är inte helt tydligt varför du är där, men i takt med att du ger dig i kast med att utforska rikets vidsträckta nätverk av korridorer, palats och samhällen blir det alltmer tydligt att något fruktansvärt måste ha hänt, med flera olustiga implikationer.

Det som omedelbart greppar tag i en när man börjar spela är spelets handritade grafik. Det ser ut som en animerad film från 30-talet, om än en mörk sådan. Varje bakgrund, hus och varelse, särskilt din egen lilla knekt är obestritt charmigt gestaltade. Om jag var yngre skulle jag nog velat samla på mig dem som gossedjur, även om de tenderar att se rätt sorgesamma ut.
I spelets början vandrar du in i en by ovan jord, Dirtmouth, där det finns olika butiker och andra nyttiga funktioner som du kan låss upp under spelets gång. En av butikerna säljer kartor, men också knappnålar att fästa i kartan för att markera butiker, “busstationer”, sparbänkar och en kompass. Det är ett smart sätt att ge dig som spelare fler val hur du vill spela, då det också är möjligt att skippa de hjälpmedlen, men så glömsk som jag är valde jag ändå att köpa varenda underlättande föremål jag kunde.

Det första området du besöker efter Dirtmouth är fyllt med simpla insekter som känns nästintill kopierade från Metroid-serien, du vet de där små rackarna som krälar på väggar, golv och tak i de första korridorerna? Men, medan du fortsätter utforska Hallownest kommer du snart underfund med just hur många unika insekter utvecklarna Team Cherry fyllt spelet med. De har alla sina egna rörelse- och attackmönster och du behöver lära dig att kontra alla, vilket är kul varje gång. Ljudet när de kletiga insekterna dör och alla deras animationer när de rör sig, attackerar eller dör är förunderligt fina, så jag ser alltid fram emot att träffa på min nästa motståndare. För eller senare kommer du hamna i situationer med flera olika fiendetyper som attackerer dig samtidigt, så som i spelets “Fighting Arena” och lära dig vad som är viktigast att fokusera på att ta itu med först för att stärka dina överlevnadschanser.

Alla områden har också sina egna sortiment av insektstyper och vissa har till och med sitt eget småkrypstema, så som en spindelgrotta, en bikupa, eller ett bönsyrsefort. Jag älskar den här aspekten, för den får Hallownest att kännas så mycket större, med sina egna klansystem som inkluderas eller angränsar till insektriket och får dig att undra över just hur den sociala hierarkin fungerat och vilka underliggande konflikter som kan ha orsakat kungarikets nuvarande stagnation.

Spelets soundtrack har ofta ett långsamt tempo och ett stämningsskapande, nästan minimalistiskt ljud. Jag hade önskat höra mer av det, för ibland är det uppe och nosar på mästerliga nivåer, medan det i andra är rätt tystlåtet. Spelets ljudeffekter är å andra sidan genomgående briljanta, i allt från mullrandet i grottorna när stora tunga insekter går förbi, eller hur fiendeinsekterna sprängs i kladdiga dödsanimationer när du mosar de under din svärdsklubba, till alla de små ljud bossar och sidofigurer muttrar, babblar eller ropar som utstrålar en så pass stark personlighet att det hela tillsammans får dig att leva dig in i Hallownest.

Liksom alla andra metroidvanias är du i Hollow Knight konstant i jakt på nya färdigheter och power-ups som låter dig nå, utforska och överleva nya områden. Ingen av färdigheterna är särskilt originella då de består av saker som dubbelhopp, vägghopp, och nedåthopp som krossar marken under dig. Där spelet känns annorlunda från andra metroidvanias är hur du kan välja att utrusta dig med ett begränsat antal amuletter som radikalt kan ändra hur du spelar då de ger märkbara effekter, som i stor grad kan påverka hur utmanande många av spelets ibland väldigt utmanande bossar kan vara. Jag tyckte personligen att en mix av knappnålen “Steady” som gjorde att jag inte studsade tillbaka när jag slog fiender, och berlocken "Fast Nail" som gjorde att jag kunde attackera dubbelt så snabbt, fick mig att nästan känna mig som att jag Zerg-rushade vissa insekter och bossar.

När du dör – vilket du kommer att göra om och om igen – blir din “själ” kvar där du stupade, tillsammans med dina pengar. Det enda sättet att få tillbaka båda är att slåss med ditt eget spöke på samma plats. Medan spöket i sig inte brukar vara någon vidare utmaning, kan resan dit vara det, särskilt som närmaste sparplats kan vara långt borta och att din knekt är svagare utan sin själ i kroppen. Om du skulle dö igen på vägen till ditt spöke kommer du förlora alla pengar du samlat in dessförinnan.

Innan jag kom på just hur rik man blir senare i spelet gjorde mig det senare rätt så stressad eftersom pengaförlusten hände mig upprepade gånger. Än värre var den långa resvägen till mitt spöke för att pröva på utmaningen jag dött av igen, men från och med den 3:e augusti 2017, har utvecklarna lagt in en “mark and recall”-funktion som man kan låsa upp senare I spelet, vilket underlättar utforskandet en hel del.

Spelet har inte direkt många uppdrag, annat än att besegra bossar och utforska nya områden, vilket är saker man gör ändå, men det finns faktiskt ett uppdrag där de långa resvägarna orsakade en hel del frustration. Uppdraget går ut på att ta med sig en skör blomma till andra sidan världen, utan något snabbresande, och utan att bli skadad en endaste gång på vägen, allt för en figurativ fjärdedels “hjärtdel”. Nära slutet av spelet kan du utforska ett skippbart område som inte innehåller några fiender, men i stället är fyllt med nästintill omöjliga plattformsutmaningar fyllda med fällor, taggar, sågblad som var farligt nära att få mig att sluta spela och inte komma tillbaka.

Just nu har jag spelat Hollow Knight i 35 timmar och är fortfarande inte riktigt färdig, även om jag tror att jag kommer nå slutbossen innan jag når 40-timmarstrecket. För att vara ett metroidvaniaspel är det en galet lång speltid. Visst, de utmanande bossarna bidrar till speltiden, men mestadels är spelet bara så stört stort och fyllt till brädden med saker att samla och hemligheter att hitta. Det är det som gör det så långt.

Hollow Knight kan vara frustrerande svårt ibland och det går att påstå att det är lite väl långt om du har annat att göra i ditt liv än att spela spel, eller vill hinna med att spela andra spel också, men om det inte är ett problem för dig och du gillar en ordentlig utmaning har du ingen anledning att inte spela det. Det är ett lätt köp och jag kan lätt säga att det är en av de bättre Metroidvanias jag någonsin kört, dessutom är det oerhört prisvärt. Utvecklarna har till och med börjat släppa gratis DLC som gör spelet ännu mer omfattande.

PS. Jag besegrade slutbossen till slut… och han var ju rätt så lätt i jämförelse med vissa av spelets andra utmaningar. Jag fick aldrig riktigt förklarat vad som hänt i Hallownest, vilket är ganska ballt, för det betyder att jag kan diskutera det med mina vänner eller på Reddit. Kanske någon rent av gör en Hollow Knight Explained-video på Youtube så småningom, eller så fortsätter jag mitt sökande efter svar i Hallownests ruiner. Allt som allt tog mig spelet 51 timmar att spela igenom. På något sätt vill jag ändå veta vad som kommer härnäst.

Och det får jag veta i övermorgon

Ja! Jag spelade DLC mycket senare. Riktigt coolt spel

Aldrig tänkt på att det var så inzoomat, men visst det kan ju vara ett störningsmoment. Jag gillade att se alla insekter nära inpå dock

@Fredrik Eriksson har du kommit till H på din a-z-resa ännu?

Jag tycker texten är ganska spoilerfree, beror ju iofs på vad man tycker är spoilers.
Men titta tillbaka när du spelat vetja !

Nu kommer jag inte riktigt ihåg, då det var 8 år sedan. Men Grimm hade inte kommit ännu då recensionen är från augusti 2017. Jag tror jag upplevde andra bossar och fajter som svårare än sista helt enkelt. Har spelat igen efter det och hittat mer, och har mer att säga, men kanske sparar det som reflektion gentemot Silksong i en eventuell recension