[TD] Lev-Ande (?)

Hej läsare. Hoppas din dag fortlöper väl? Morgonen var något mulig hos mig, men det var inte kallt. Snart öppnades den tidiga höstfamnen och värmen sipprade genom gliporna i molnen.

Idag känner jag mig fåordig. De senast hemskheterna i USA och runt om i världen har påverkat mig. Jag brukar aldrig vara så känslig, för man har ju, liksom de flesta av oss i västvärlden, lärt oss att inte hålla händelser för nära hjärtat. Men mordet på den kände debattören i USA satte igång ringar på vattnet, speciellt då han hade två små barn som förlorade sin pappa på ett ögonblick. Ena stunden här, ena stunden borta. Visst var han kontroversiell, men det är nog alla som på något sätt går emot etablerade ideologier som kräver någon slags förändring av andra. Jag försöker hålla politiken ur mitt liv, men som i alla tider är det ganska omöjligt. Min uppfostran präglades av solidaritet och öppenhet, och jag minns hur min mamma och styvpappa hade vänner från alla möjliga samhällsgrupper; och aldrig någonsin kommenterade man hudfärg eller någon slags sexuell läggning. Man pratade om människor, om det goda och det intressanta. Idag är allting polariserat, man är antingen vänster eller höger, man är antingen vit eller svart, man är hetero eller homo, man är humanist eller misantrop.

Hur och när försvann den där balansen som vi lyckades bygga upp en nånsådär fungerande värld på, och i hur många skärvor kommer civilisationen splittras i när desssa dagar är räknade?

Jag söker mig ofta till historien, hur hanterade de sina problem i sina tider? Bläddrar man bland de historiska skrifterna finns det mycket intressant att läsa.

Filosoferna kunde vara entydiga. De skrev att vi alla bär på samma sanning, att livet är ändligt, dvs. att det inte är evigt. I vår tid vill vi ofta gömma undan döden, tala om den som siffror och risker, men sällan som något som rör vårt eget hjärta. Ändå är det först när vi accepterar vår dödlighet som livet kan betraktas fullt ut. Därför blir det - vid hemska händelser, så uppenbart att denna kuliss som livet projiceras mot, lätt kan skrynklas ihop.

Sokrates såg döden som en port – antingen till stillhetens tystnad eller till nya samtal i en annan värld. Epikuros sade att vi aldrig behöver frukta den, för när döden är här finns vi inte längre. Två röster från antiken, som båda vill befria oss från rädslan, men rädslan finns kvar än till våra dagar. Vi har bara blivit så fantastiskt duktiga på att ignorera den, tills vi inte kan det längre.

Sociala medier idag är som en bro över floden Styx. I alla väderstreck lurar döden, och människan börjar allt mer anta skepnaden av en outsagt lögn. Så tröttsamt, och så bakåtsträvande med tanke på allt det vackra som omger oss.

Att försonas med sin mortalitet är kanske att sluta kämpa emot det som inte kan besegras. De som rycks från oss före sin tid, skulle säkert ha en annan åsikt. Men döden är inte vår fiende, utan vår spegel. Den påminner oss om att tiden är dyrbar och att stunder aldrig återvänder. Varje andetag och varje möte är en fin bekräftelse på existensens mångfaldighet.

Precis när jag avsluta med de orden, lyser solen starkt igen och hoppfullheten tar över. Jag passar då på och låter tankarna bero ett litet slag.

#walter_iego
#blogg