En dyster påminnelse om att studior inte är namn. De är människor. Och människorna lämnade för länge sedan.
Dragon Age 4 är till sist här.
Orden kommer från Skill Ups Dragon Age: The Veilguard-recension. En av de mer kritiska ska tilläggas. Men det är inte därför vi är här. Nej, andemeningen i citatet (som Walter S.A. Iego gjorde mig uppmärksam på – tack!) handlar om att spelstudior inte är konstanter.
De är inte ettor och nollor. De är kött och blod. Därför är Dragon Age: The Veilguard ett helt annat spel än Dragon Age: Origins. Det har inte fostrats av samma människor eller – vågar jag gissa – samma kultur. Bioware anno 2024 är inte samma studio som för tjugo år sedan.
Bioware i går var Casey Hudsons Mass Effect-imperium, Drew Karpyshyns vassa penna, KotORs James Ohlen, Dragon Ages Mike Laidlaw och, förstås, grundarna tillika doktorerna Ray Muzyka och Greg Zeschuk. En annan tid. Andra visionärer.
Dagens Bioware är nya namn. Inte nödvändigtvis sämre. Men nya. Av kritikernas och spelarnas genomsnittliga reaktioner att döma har de gjort ett habilt jobb med Dragon Age 4.
"Nej, Bioware är inte längre Bioware. Det är livets gång"
Kritik finns och en del kretsar kring det faktum att fyran är så fasligt olik första Dragon Age.
Trots att mycket Andromeda- och Anthem-vatten flutit under broarna sedan Dragon Age: Origins tycks en del ha svårt att släppa det sista lilla halmstrået. För visst är Bioware fortfarande Bioware? Nej, Bioware är inte längre Bioware. Det är livets gång.
Dragon Age: Origins och Dragon Age: The Veilguard har gjorts av samma studio, men ändå inte.
Kanske låter det bittert att tvingas acceptera att ingenting är som det var. Men med handen på hjärtat: nästan aldrig är livet så som det var. Människor flyttar på sig. De förändras. Du förändras. Jag förändras. Men det är klart, i fallet spelutvecklare kan generationsväxlingarna bli mer påtagliga. Bioware, Blizzard och Konami är exempel på utvecklarhus som mer eller mindre misslyckats. Där glorian åkt på sniskan eller rätt åt helvete.
Klart är att namn som Hudson, Karpyshyn och Laidlaw provat lyckan annorstädes. Om kollegor lämnar, kulturen förändras och framtiden känns grumlig kan nyhetens behag locka.
"Knorras i vissa led om att Zelda och Mario inte är som de var. Varför skulle de?"
Nintendo är exempel på det motsatta. De tycks vara den där konstanten som inte borde vara möjlig. Som gjorde Zelda: A Link to the Past 1992. Som gör Tears of the Kingdom 2023. Men samtidigt knorras det i vissa led om att Zelda och Mario inte är som de var. Varför skulle de? Super Mario Bros. skapades 1985. Då var Shigeru Miyamoto 33. Nu är han 71 år. Och jag kan bara fantisera om hur många av hans kollegor som kommit och gått.
Livets omlopp. Spelutvecklingens kretslopp.
Resident Evil är en annan serie som ändrat identitet som andra byter underbyxor. Krypande skräck i ettan, actionrevolution i fyran, och så virtual reality-fasor i del sju. Vilken resa. Jag är glad för den, även om andra resor i ärlighetens namn kan göra att man blir rejält åksjuk.
Du måste inte gilla förändringarna. Du måste inte acceptera och stanna kvar.
Med allt detta sagt är det naturligt att Dragon Age årgång 2024 inte är vad Dragon Age: Origins var. Det var inte tvåan eller Inquisition heller. I den bästa av världar får vi mjuka generationsväxlingar. Traditioner präntas in. En slags själ består. Verkligheten är dock sällan så okomplicerad och det är upp till dig och mig om vi vill hänga med i förändringens vindar.
