Tre tappra FZ-medlemmar åkte förra veckan till London för att tillsammans med skribent @Fredrik Eriksson försvara våra färger i en multiplayerturnering i #Brink mot lag från hela världen. Vår rigorösa uttagningsprocess pressade förväntningarna till skyarna, och resultatet var... kanske inte det vi önskade.

FZ-laget inledde strålande genom att slå ett kaxigt och favorittippat Tyskland, men i kvartsfinalen stötte våra tappra gossar på patrull i form av ett kombinerat Belgien-Holland. I förlorarpoolen blev Australien för svåra, en förlust vars ättikssmak mildras av det faktum att australierna gick och vann hela turneringen.

Mike och Markus utanför hotellet och redo att ta över världen. Kristian anslöt senare, och var laddad inför Tysklands-matchen.

Förutom Fredrik ingick @52532 Kristian Back, @79108 Michael Erazo och @9719 Marcus Isaksson i FZ-laget. Nedan berättar Fredrik om äventyret i den brittiska huvudstaden.

Så, hur gick det?

– Helt okej, tackar som frågar. Till en början kändes det verkligen som att slå ur underläge. Lösa rykten – som senare visade sig bygga på kalla fakta – spreds kvickt om att flera lag hade tagits ut efter meriter på PSN och Xbox Live. Australien och Tyskland såg på förhand värst ut med tjusiga lagtröjor och självsäkra flin. Tyskarna hade till och med testat spelet tidigare och var de som målades upp som favoriter till segern. Gissa vilka vi lottades mot i den första matchen?

Ouch, sauerkraut-varning direkt... Nå, hur var matchen?

– Till att börja med blev man inte så lite skraj när tyskarna ställde sig tätt, tätt tillsammans och skanderade en maffig hejarramsa. Men när matchen började och det skulle avgöras vilka som var män och vilka som var möss blev utvecklingen oväntad. Vi spelade i två omgångar där vi turades om att eskortera en person till en viss punkt alternativt stoppa densamme. Väldigt tidigt fick vi stopp på den tyska kvartetten och när de 20 minuterna hade gått var de kvar… ungefär där de började. Drömläge med andra ord. Och vi nöjde oss inte med att slå dem – vi gjorde det dessutom på ett högst förnedrande sätt. Det gick lekande lätt att eskortera vår man till målet och inget lag var lika samspelt eller överlägset i den första matchen. För att sammanfatta: ”They never knew what hit them!” Från att ha varit uträknade var vi plötsligt storfavoriter.

Varför gick det då som det gick i fortsättningen?

– Knepig fråga. Det kändes som vi var ganska jämna, kanske till och med lite bättre, än Belgien-Holland i kvartsfinalen. Men på slutet var vi inte hundra procent fokuserade och det misstaget kostade. Vi tillät fienden att hacka sig in i en ventilationstrumma som vi skulle skydda. Så långt kom aldrig vi när vi anföll och här var reglerna tydliga; hade ett lag klarat fler delmål än det andra vann de också matchen. Det kändes riktigt surt och adrenalinpåslaget från den förra matchen kändes långt borta.

Avslappnad träning inför vad som komma skall.

– Det var dock långt ifrån över. När vi mötte Australien i förlorarpoolen hade vi fortfarande chansen att gå hela vägen till final. Men tyvärr de var snäppet vassare än oss den här dagen. Vi var absolut inte chanslösa, men varje delmoment som vi gjorde bra lyckades de göra lite bättre. På sätt och vis var det en skönare förlust – då vi inte gick bet på en skitsak. I efterhand känns det ännu lite bättre, då Australien faktiskt vann mot Storbritannien i finalen.

Är ni nöjda med er insats?

– Det är vi. Vi gick in med vinnarambitioner och då kan det tyckas mesigt att åka ut i kvarten. Men exakt varje lagmedlem gav allt precis hela vägen och vi var bra på att stötta varandra i både med- och motgångar. Vi var verkligen ett lag. Och i ett par vänskapsmatcher efteråt vann vi mot både Italien och Spanien. Vi var bättre än resultatet visar.

FZ-laget består ju av fyra personer som inte träffat varandra innan. Vilka är lagets styrkor och svagheter?

– Vi reagerade på att lagen sinsemellan knappt hade någon kommunikation under matcherna. Man fick känslan av att det var ett gäng individualister som förlitade sig på sina personliga egenskaper och struntade i att jobba som ett lag. Vi gjorde precis tvärtom. Vi var taktiska men boostade också varandras självförtroenden med peppning. Höga skratt och jubel var aldrig långt borta. När vi spelade var det oss folk tittade på, så även om vi inte gick hela vägen spelade vi med mycket hjärta och bjöd på stor underhållning.

Hur känns Brink som turneringsspel?

– Vi pratade om det. Vi hade skitkul, men kommer samma känsla att infinna sig framför tv:n med ett headset och okända gamers i laget? Det är givetvis omöjligt att besvara. Men vi kan konstatera att spelet här och nu var fantastiskt underhållande. Det fanns tydliga delmål i uppdragen och det faktum att de var storydrivna gjorde det enkelt och givande för publiken att hänga med. Det var så mycket mer än ditt vanliga ”team deathmatch”.

Ni landade i Sverige i fredags kväll? Vad sa ni till folkmassorna som väntade med kyld champagne vid Sergels torg?

– ”Vet ni vad? Vi är topp åtta i hela världen på Brink. Korka upp bubblet och hylla oss!”