Kratos PSP-titlar får nytt liv på Playstation 3. Vi testar två delar ur en serie som vägrar att förnya sig men som ständigt snärjer våra actionälskande hjärtan med sin blodiga mytologitolkning.

Rent principiellt borde jag avsky #God of War Collection – Volume II. I min bok är nämligen idéfattiga uppföljare det värsta som finns, och det råder ingen tvekan om att God of War är en av de mest utnyttjade serierna på den här sidan millennieskiftet. Mellan 2005 och 2010 har det släppts fem snarlika delar av Kratos mytologiinspirerade saga – och då har jag inte ens räknat med de två HD-samlingarna till Playstation 3. Det är rejäl exploatering.

Färgen röd är inte alls särskilt sällsynt i de två äventyren.

Men det räcker med två sekunder för att Kratos ska hugga mig rakt i hjärtat med sin kaoskniv. #God of War: Chains of Olympus och #Ghost of Sparta är egentligen inte nyskapande på något plan. Rent storymässigt landar de på varsin sida om originalet, men God of Wars berättelse har funnits där som en ursäkt för att vältra sig i kopiösa mängder monsterblod, utforska legendariska platser som Atlantis och gnabbas med Zeus, Athena och de andra gudarna. Men livsviktig? Knappast.

Det finns något alldeles särskilt med grekisk mytologi på steroider. Lättsamheten och självdistansen är ett sylvasst vapen mot konkurrenter som slår knut på sig själva med komplicerad mekanik och bedrövligt tillkrånglade berättelser. God of War försöker aldrig att rucka din världsbild med djupliggande budskap. Det nöjer sig med blod, vrål och våld – och just därför är det så lätt att ta till sig.

Om han är tjurig? Jovisst.

Chains of Olympus och Ghost of Sparta är nödvändiga, just därför att det är första gången PSP-duon kan spelas på en stationär konsol. Det rör sig definitivt inte om några bärbara kompromisser, men jag tycker att svulstiga actionspel når sin fulla potential på tv:n. Med detta sagt, håller jag ändå titlarna som två av de stoltaste ögonblicken till Sonys bärbara konsol, vilket säger en del om hur bra de är.

HD-samlingar av lite äldre titlar hör definitivt till vardagsmat för de kraftigaste konsolerna. Vi har fått se hjältar som Lara Croft, Sam Fisher och Sly Raccoon gå en ny vår till mötes med sina återupplivningar med högupplöst och krispig grafik. Det som skiljer den här samlingen åt är att det är PSP-titlar som restaureras. Och eftersom Sony tillsatt det nya namnet "PSP remasters" lär vi få se fler klassiska titlar komma till PS3. Inte mig emot, för det är en njutning att uppleva den lena och kristallklara grafiken med imponerande 60 bildrutor per sekund på min 50-tummare. Särskilt detaljrik är inte bilden, men det gör ärligt talat inte så mycket.

Går ut hårt – för att sedan öka

God of War är på det hela taget mycket linjära spel. Du tar dig från rum till rum, klättrar längs resliga väggar och löser, det måste sägas, löjligt enkla pussel. Men inramningen är alltid så storslagen med stora krig i alldeles för små städer, stormande hav och en sol som inte nödvändigtvis håller sig kvar på himlavalvet. Den som menar att lagom är bäst har inget att hämta här.

#Ready at Dawn står bakom bägge spelen och bitvis saknar de det yttersta sinnet för uppbyggnad och finess som finns hos #Santa Monica Studio (som utvecklat grundtrilogin). De når nästan samma adrenalinstinna höjder, men "nästan" räcker ganska långt i det här fallet.

Vapnen är många, variationsfriska och kan uppgraderas flera gånger.

Om miljöerna och de filmiska scenerna är spelens puls så är kampen mot de mytologiska bestarna hjärtat som ser till att pulsen slår. Spelen dryper av cykloper, harpyor och andra ökända monster. Det som gör striderna minnesvärda är variationen i din vapenarsenal. Allt från solskölden, Zeus stridshandske till gryningsblixten (jo, namnen låter bättre på engelska) hjälper dig att bli en framgångsrik spartan. De kan dessutom uppgraderas i flera steg med hjälp av innehållet i skattkistor som ligger utspridda på mer eller mindre gömda platser.

Allra störst är spelen under kamperna mot de himmelshöga bossarna. Det är här spelets styrkor, striderna och inramningen, förs samman och blir ett. Filmiska qte-moment avlöser varandra i takt med att en rasande intensiv actionfilm blixtrar fram på skärmen. Det blir kanske inte riktigt lika dramatiska höjder som i PS2- och PS3-delarna, men sekvenserna säger ändå allt du behöver veta om God of War. Från första stund drar spelet upp hastigheten till orimliga fartruscher – för att sedan öka. Och vi tycks aldrig bli åksjuka.

Skicka en rättelse