Efter fem års tystnad höjer sagan om Elder Scrolls rösten igen. Bland drakvrål, himmelshöga alptoppar och hundratalet timmars rollspelsmys tar vi reda på svaret – är årets största rollspel också det bästa?

200 år efter händelserna i #Oblivion och 17 år sedan det första #Elder Scrolls föddes har vi nått fram till #The Elder Scrolls V: Skyrim, något av en final för serien. Profetian i de uråldriga legenderna berättar att innan guden Alduin reser sig och förstör världen kommer drakarna att återvända.

Du är den sista av "Dovahkiin", de drakfödda som kanske kan ställa saker och ting till rätta. Men det kommer inte att bli lätt. Förutom de bevingade bestarna har en mördad kung ställt Skyrims folk inför en kris och ett blodigt inbördeskrig. Somliga menar att ni ska hålla fast vid det allt svagare och desperata imperiet medan andra skanderar att Skyrims invånare ska ta tillbaka kontrollen över sitt rike, landet där Tamriels folk enligt legenden föddes. Och mittemellan, där står du.

Bakom varje framgångsrik magiker står en riddarkvinna med avslöjande rustning.

Låt oss vrida fram klockan ett tjugotal timmar. Efter att ha hittat prästens bortslarvade amulett, rest land och rike runt för att väcka ett heligt träd till liv samt spöat upp en kärlekskrank bard har jag äntligen samlat nog med kosing för att investera i en mörkbrun springare. Sålunda beger jag mig från Whiterun, staden som av många beskrivs som Skyrims hjärta, och rider norrut längs en nedsliten stig. Mot fjällen och mot de nordligaste delarna av kontinentens vintriga provins.

Trots att jag redan avverkat många överraskande äventyr i landet förväntar jag mig, sådär naivt och blåögt, en lugn skritt och x antal natursköna vyer. Men livet i Skyrim är förrädiskt. Även mellan uppdragen och på de rena transportsträckorna händer saker: farliga saker, fantastiska saker. Vad som följer är en resa som numera är känd som "lördagskvällen från helvetet".

Resan från Skyrims hjärta

Utan förvarning omringas jag och mitt sto av en mindre armé skelettkrigare. Dumdristigt viftar jag med svärdet medan min (trodde jag) trogna kamrat galopperar bort över fältet. Långt senare hittar jag henne bakom ett stort stenblock och vi travar iväg. Men tro inte att turen vänder här. Detta är, som det så fint heter, bara början.

Alldeles innan vi svänger av uppåt mot det resliga berget störtar ett fräsande kattdjur fram ur en grotta och strax därpå tackar min sönderklösta springare för sig. Själv springer jag arg, hästlös och smått chockad uppför krönet och dyker in i en pittoresk stuga – med en folkilsken nekromantiker. När flykten uppför berget fortsätter kan jag inte låta bli att se det komiska i den märkliga skocken av skelett, kattdjur och galna trollkarlar som flåsar mig i nacken.

Några av Skyrims mest minnesvärda ögonblick kommer från ingenstans – och de gör ont.

En stund senare på det allt brantare berget skakar jag till sist av mig förföljarna. Fristad? Knappast. Klättringen avrundas med en sur drake (mer om sådana om en stund). Behöver jag ens säga att ruschen nerför fjället går rekordsnabbt? Och istället för den förväntade staden knyter en fästning med en ny skelettarmé ihop den jävliga säcken. Tydligen har jag kommit en halvs dagsritt för långt västerut.

Här borde historien ha tagit slut, men en fin vändning överskuggar min personliga skärseld. Ett kort ögonblick tror jag att en rabiat varg ska sätta punkt för strapatsen, men det visar sig vara en blöt hund med stora, genomsnälla ögon. Han rusar iväg och tycks vilja ha mitt sällskap och jag hänger med så gott jag kan genom den snåriga skogen, längs en övervuxen stig. Vid vägens slut hittar vi en stuga, som med sina förruttnade plankor skulle kunna falla samman vilken sekund som helst. Fönstren gapar tomma, stugan är mörk och i den skrangliga sängen ligger en man som ser ut att ha funnit frid efter ett hårt liv. Än idag finns hunden vid min sida, som en trofast vän som ständigt påminner mig om att den som söker och försöker, han finner.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse