"Awesomeknappen" är en kontrollfunktion som passar utmärkt in i spelets stämning. Med den intryckt så blir alla andra kommandon helt enkelt, just, awesome. Jämfotahopp blir kommandorullningar och enkla bilstölder blir en våldsamt akrobatisk handling, för att nämna ett par.

Online känns det som att Saints Row: The Third blandar och ger. När man inkasserat sitt Online Pass går det att spela kampanjen tillsammans med en vän. Okej, egentligen ingen nyhet i sig då detta kunde göras redan i tvåan men i brist på konkurrens är den här funktionen ändå värd att nämnas. Den andra spelaren kan när som helst hoppa in med sin karaktär och rocka loss i din stad. Alla uppdrag och andra aktiviteter går att spela tillsammans men personen som hoppat in kan endast tjäna pengar på att vara där. Det går inte heller att spela på delad skärm. Trots allt, ett roligt inslag.

Saints Row 3 är "over the top"-vansinnigt och lite till.

Den här gången har utvecklarna valt att inte ha med funktionen att spela online mot andra spelare. Istället är det tänkt att Whored Mode (!) ska fylla tomrummet. Du förstår nog direkt att det handlar om ett lagbaserat spelläge där man ska ta sig an vågor av olika fiender i olika miljöer. Tyvärr är det obalanserat, saknar finess och man tröttnar fort.

Arkadaction till max

Grafiken ser alldeles utmärkt ut. Karikatyrsnivån är uppskruvad till max, att det ser löjligt ut är en del av presentationen. Explosioner är saftiga och känslan av fart är riktigt bra. Arkadkänslan då combomätare poppar upp vid sidan av skärmen då man gör våldsamma och våghalsiga saker sitter perfekt. Ljudeffekterna känns dock riktigt matta i jämförelse.

Bilfysiken är orealistisk men å andra sidan väldigt lättillänglig. GPS-funktionen målar upp stora pilar framför dig när du behöver svänga, så du slipper stirra ner i hörnet av skärmen för att se rutten på kartan. Ett bakvänt designval är att GPS:en inte har koll på alla genvägar i staden vid spelets start. Istället måste man själv åka runt och leta rätt på genvägar som GPS:en då memorerar.

Inledningen är riktigt underhållande med sina fullständigt omöjliga stunts.

De första timmarna av Saints Row: The Third är helt fantastiska. Det finns en till synes ändlös källa av innehåll och alla extremer gör att smilbanden pekar uppåt titt som tätt. Men efter ett tag slår repetitionen till, inledningsvis inte jättemycket, men ändå märkbart. De kaxiga replikerna återkommer alldeles för ofta och eskorterings- och livvaktsuppdragen ser mer och mer lika ut. Sedan har spelet fräckheten att låsa sig vid flera tillfällen, uppdrag har inte gått att klara på grund av AI som låst fast sig. Ibland har varningsmeddelanden inte gått att trycka bort och även då har en omstart krävts.

Det är uppgraderingsmöjligheterna, territoriekriget och möjligheten att dela detta med en vän som gör Saints Row: The Third värt att lägga ner din tid på.

Fotnot: Recensionen bygger på PS3-versionen av spelet.